Bengt Johansson

Jo, den som vill kolla kan se att jag var med och skrev remissvar på förslaget om att finansiera public service med "medieskatt" och menade att det var rimligare än det gamla systemet med mottagaravgift. Jonas Ohlsson, Nordicoms föreståndare (min medförfattare) och jag tyckte förslaget verkade vara vettigt, inte minst eftersom medietekniken sprungit ifrån den gamla modellen med mottagaravgift. Men vi tryckte också på risken att attackerna mot public service kunde öka eftersom avgiften inte var något som skattebetalare - ens i teorin - kunde välja bort.  Vi fick tydligen rätt där. Attackerna mot public service har intensifierats de senaste åren. Nu beror det ju knappast på den nya finansieringsmodellen i sig utan ska framförallt ses som en internationell trend. Kritiken mot traditionella medier i allmänhet och public servicemedier i synnerhet har svept över västvärlden i takt med att den sk GAL/TAN-dimensionen fått större avtryck i samhället. I och med att medieavgiften inte g

Idag var jag med på ett seminarium som MSB anordnade för att diskutera hur kriskommunikationen fungerat i de nordiska länderna under pandemin. I stort sett var det samsyn om vad som varit utmaningar och vad som varit lyckat. En skillnad som lyftes var att bara Sverige har en samlad kriswebb (krisinformation.se), även om danskarna tog fram en version specifikt för pandemin. Som jag tolkade deltagarna var de övriga sugna på att ta efter det svenska exemplet framöver. Generellt tonade dock deltagarna ner skillnader i kriskommunikation mellan länderna och såg olikheter mest som en effekt av (skev) mediebild och att det faktiskt togs olika beslut i Sverige jämfört med de andra länderna. Kommunikativt var det inte så stor skillnad, åtminstone inte enligt ansvariga myndigheter. Själv tror jag att politikernas större roll i kommunikationen i Danmark, Finland och Norge jämfört med Sverige trots allt påverkat kriskommunikationen en hel del. Jag fick en 10-minuters slot och tog upp två saker som

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad.  Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler). Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet j

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss. Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se. Saker jag vill se 2022 1. Dags för skilda valdagar ? Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de