måndag 27 september 2021

Public service är en prefekt måltavla i kulturkriget

Jo, den som vill kolla kan se att jag var med och skrev remissvar på förslaget om att finansiera public service med "medieskatt" och menade att det var rimligare än det gamla systemet med mottagaravgift. Jonas Ohlsson, Nordicoms föreståndare (min medförfattare) och jag tyckte förslaget verkade vara vettigt, inte minst eftersom medietekniken sprungit ifrån den gamla modellen med mottagaravgift. Men vi tryckte också på risken att attackerna mot public service kunde öka eftersom avgiften inte var något som skattebetalare - ens i teorin - kunde välja bort. 

Vi fick tydligen rätt där. Attackerna mot public service har intensifierats de senaste åren. Nu beror det ju knappast på den nya finansieringsmodellen i sig utan ska framförallt ses som en internationell trend. Kritiken mot traditionella medier i allmänhet och public servicemedier i synnerhet har svept över västvärlden i takt med att den sk GAL/TAN-dimensionen fått större avtryck i samhället. I och med att medieavgiften inte går att välja bort har den gett skarpare ammunition i debatten.

Nu ska man komma ihåg att SVT och SR varit i blåsväder tidgare. Det har alltid formulerats kritik mot TV och radio, men från olika håll. En viktig grundläggande premiss för kritiken är att medier upplevs som mäktiga. De allra flesta, både politiker och allmänhet har en bild av att medier och inte minst TV har stor påverkan på både samhällsutveckling och människors åsikter. Då är det ganska naturligt att kritik riktas mot en sådan institution. Även om medieforskningen ofta tonar ner bilden av allmäktiga medier lever den bilden kvar i den allmänna debatten. 

Men som sagt, kritiken är inte ny och den har faktiskt formulerats från både höger och vänster historiskt sett. Vänstervridningsdebatten under 1970-talet var omfattande, men det fanns också då en kritik ifrån vänster där medierna och även SVT sågs som reaktionära. Så där har det hållit på. Även om journalistiken i allmänhet och SVT/SR i synnerhet anklagats för att spegla samhället ur ett vänsterperspektiv är den bilden inte oemotsagd. Kritik från vänster, ifråga om bristande arbetsmiljöperspektiv, brist på seriös klimatbevakning, okritisk omfamning av marknadsekonomi och konsumentkultur har riktats mot medierna generellt, men även public service.

Men visst. Kritiken kommer från höger just nu och den ingår på i ett större politiskt projekt. Den empiriska grunden för kritiken är dock ganska grund. Att journalister hellre röstar rödgrönt än blått brukar alltid tas upp som garant för vänstervridningen, men att det knappast går att göra ett likhetstecken mellan partisympati och medieinnehåll har många skrivit om. Jag gjorde det i ett kapitel som man kan läsa HÄR.

Lägg därtill att de medievalsundersökningar som jag varit inblandad i genom åren inte ger stöd för att nyhetsbevakningen under valrörelser skulle vara systematiskt positiv till Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Snarare tvärtom. Socialdemokraterna kommer ofta väldigt dåligt ut i våra analyser. Läs om detta HÄR.

Sedan kan man givetvis hävda att andra delar borde undersökas och bredare belysning behöver göras. Till exempel av kultur- och underhållningsutbudet. Visst, jag kan bara hålla med. Men eftersom medierna brukar skildra samhället så som tidsandan gör gällande skulle jag tro att politiska ytterligheter till höger och vänster alltid kommer tycka att journalistik i allmänhet och public service i synnerhet är vinklade för att stödja motståndarsidan. Men som sagt. Breda genomslysningar som kompletterar det vi redan vet vore givetvis bra.

Men jag undrar faktiskt om sådana genomlysningar egentligen spelar så stor roll. Oavsett vad forskning som redan är gjord och eventuellt framtida forskning visar är public service ett tacksamt mål, eller till och med en prefekt måltavla att attackera. Mediekritik är centralt i "kulturkriget". Det är synligt, alla tar del av det och alla kan ha en åsikt och innehållet går lätt att tolka i termer av identitet och kultur.

Lätt därtill att när public service i stort sett sänder dygnet runt 24/7 går det givetvis att hitta exempel på den åsikt man har. Någonstans finns det alltid ett program eller inslag som stödjer tesen man driver. Forskningen visar ju också att alla tenderar att tolka att "allt som inte är med oss är emot oss". Det som talar mot vår tolkning bortser vi från eller misskrediterar. Det som stödjer den lyfter vi fram som centralt. Fientliga-medier-teorin är välbelagd och är inte en fråga om höger och vänster utan ett allmänmänskligt fenomen. LÄS HÄR.

Till sist vill jag gärna säga något om studier av människors åsikter om public service. Det finns gott om cirkelresonemang här. För om politiker hävdar att public service är snedvridet och opinionsundersökningar visar att väljare håller med är det i sig inget stöd för att public service skulle vara snedvridet. Det är en effekt av framgångsrik opinionsbildning. Ingenting annat.

 

onsdag 22 september 2021

Vänd informationspyramiden rätt igen?

Idag var jag med på ett seminarium som MSB anordnade för att diskutera hur kriskommunikationen fungerat i de nordiska länderna under pandemin. I stort sett var det samsyn om vad som varit utmaningar och vad som varit lyckat. En skillnad som lyftes var att bara Sverige har en samlad kriswebb (krisinformation.se), även om danskarna tog fram en version specifikt för pandemin. Som jag tolkade deltagarna var de övriga sugna på att ta efter det svenska exemplet framöver.

Generellt tonade dock deltagarna ner skillnader i kriskommunikation mellan länderna och såg olikheter mest som en effekt av (skev) mediebild och att det faktiskt togs olika beslut i Sverige jämfört med de andra länderna. Kommunikativt var det inte så stor skillnad, åtminstone inte enligt ansvariga myndigheter. Själv tror jag att politikernas större roll i kommunikationen i Danmark, Finland och Norge jämfört med Sverige trots allt påverkat kriskommunikationen en hel del.

Jag fick en 10-minuters slot och tog upp två saker som är viktiga att fundera över, både i denna pandemi och kommande kriser. För det första att förtroende för myndigheter delvis blivit starkt politiserat. I ett polariserat samhälle kommer alla samhällsinstitutioner bli en del av det politiska landskapet. Det som kanske också skiljer dagens situation är att myndighetmisstro är högerkodat. Förr fanns det återkommande kritik från vänster om myndighetsmaskineriet. Det syns det inte mycket av längre. 

För det andra pratade jag om de studier vi gör om kriskommunikation och utsatta förorter, där jag visade att människors sätt att söka information ser annorlunda ut i Bergsjön och Hjällbo jämfört med Sverige i stort. Kriskommunikation i förorten aktualiserar frågan om hur vi organiserar kriskommunikation generellt. 

En klassiker inom medieeffektforskningen är den så kallade kunskapsklyftehypotesen. Den visar att det framförallt är de resursstarka som tar till sig informationen när ny information når ett socialt system. Med lite enklare språk betyder det att resursstarka både först och lär sig mest hur de ska skydda sig i en kris. De är flitigare mediekonsumenter, vana att processa information och ofta är det också till dem som myndigheterna först vänder sig. Problemet är bara att denna grupp är ofta är de som minst behöver informationen. Vi vet att sårbara grupper i samhället - som på olika sätt är resurssvaga - varken nås eller tar till sig information lika lätt. Paradoxen är då att kunskapsklyftan i ett samhälle ökar snarare än minskar under en informationskampanj. Det finns en massa villkor och aspekter av den här teorin, men faktum är att kriskommunikationen under coronapandemin till en början främst nådde breda befolkningslager. 

Det är inget fel i det. På många sätt var exempelvis de dagliga presskonferenserna väldigt effektiva. Men det tog lite tid att identifiera grupper som man inte nådde lika lätt. Jag blev våren 2020 själv kontaktad i sammanhang där företrädare för grupper med funktionsvariationer upplevde att det tog ett tag innan deras informationsbehov blev tillgodosedda. Sedan har vi situationen med information på olika språk. Efter ett tag fanns det massor av information på många språk, men till en början var det svenska som gällde. Dessutom vet vi att vissa grupper i samhället, inte minst på grund av språkbarriärer och medievanor inte är lika lätta att nå som majoritetsbefolkningen. Detta är inga nyheter. Men frågan är vad man ska göra.

En idé är att kanske "vända på pyraminden rätt igen" och att vid krisutbrott direkt vara på tårna med vilka grupper som är mest sårbara och lägga all kraft på att nå dem när krisen slår till. En sådan beredskap måste kanske planeras på ett annat sätt än idag, då det åtminstone verkar som att krisinformation först går ut brett och att man får laga "hålen" i informationsväven i ett senare skede. Är det realistiskt? Jag vet ärligt talat inte, men kanske värt att fundera kring.


fredag 17 september 2021

Då var det skandaldags igen

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad. 

Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler).

Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet jag sätter på mig själv ibland) finns det ett antal saker att påpeka när man ska förstå vad som händer.

Skandaler handlar om normbrott. Alla skandaler handlar om sådant som uppfattas som olämpligt i ett samhälle. Ibland är det också olagligt, ibland inte. Jag brukar säga att man ska kolla kvällspressen för att se var samhällets normer finns. Traditionellt har inga nyhetsmedier varit lika bra på att balansera på gränsen för att kolla vad som kan vara skandalöst. Testa publiken och se om de går igång. Väldigt många kvällstidningsnyheter har en skandalkrok, som kan - om någon nappar - dra igång en skandal. Men skandaler är inte bara normbrottet, det måste finnas en resonansbotten också. Det måste bli ett offentligt avståndstagande för att skandalen ska brisera. Här försöker givetvis medierna själva bidra, men bäst gensvar är om övrig samhällselit eller opinion åtminstone kan uppfattas att ha tagit offentligt avstånd. Då är skandalen igång.

Ugnsvärmen avgör: det märkliga med skandaler är att exakt samma överträdelse kan ge helt olika utfall. Exakt vad som avgör det är dock inte alltid så lätt att avgöra. Har det under en kort tid varit flera skandaler av samma typ kan det uppstå en viss trötthet i skandaleriet. Ingen orkar bry sig om ännu ett klavertramp. Å andra sidan blir vissa skandaliserade bara för att det varit ett antal liknande skandaler som brutit vallen. När det blir det ena eller andra är inte så lätt att förutspå. Men det är väl lite som andra nyhetscykler. Har det brutit igenom nyhetsvallen kan allt som associeras med ämnet bli en nyhet, men efter ett tag innfinner sig en trötthet och alla bara gäspar. 

Symptom eller enskild händelse: I alla politiska skandaler finns det "blame games". Vem ska få skulden? En av de vanligaste aspekterna av skuldbeläggandet är om det handlar om symptom eller enskild händelse. Om en företrädare för ett parti gjort eller sagt bort sig försöker alltid politiska motståndare slå fast att det rör sig om någon sorts symptom. Det som hänt sägs spegla en partikultur eller ideologi. Den skandaliserades parti försöker med näbbar och klor istället peka ut det som en enskild händelse, ett misstag och kanske framförallt något som bara kan knytas till den nu skandaliserade personen (syndabock). Så ser det i stort sett ut i alla skandaler. Alla vill vinna politiska poäng. 

Skandaler tar allt syre: Många tror att skandaler har stora effekter på opinionen. Nja, skulle jag säga. Det klart att det i enskilda fall kan påverka opinionsläget, men den stora effekten en skandal har, särskilt under en valrörelse är att den tar allt syre. Skandalen blockerar alla andra försök till utspel eller diskussioner. Det är också därför som partier också använder negativa kampanjer för att störa andra partier under en valrörelse. Skandaler gör att man tappar momentum och öppnar upp spelplanen för andra frågor än de som gällde före skandalen. Det är en stora effekten av en skandal.

söndag 12 september 2021

Vad jag vill se om ett år

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss.

Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se.

Saker jag vill se 2022

1. Dags för skilda valdagar?

Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de svenska valkampanjerna. Inte från politikerna, inte från väljarna och inte heller från journalisternas sida. Jag har forskat och detta och skrivit en del tidigare (se länkar längst ner). Men det lär knappast räcka med att medierna lyfter regionala och kommunala frågor - även om pandemin kanske gjort många medvetna om dess betydelse. Alla är helt fokuserade på riksdagen i svenska val och jag tror inte ens att det skulle räcka med massiva mediesatsningar på lokalvalen. Så visst vill jag gärna se mer lokal/regional valbevakning, men ärligt talat. Det enda som jag tror faktiskt skulle kunna höja deras status är skilda valdagar. 

2. Stoppa sanningsslirandet

Min första egna punkt handlar om journalistiken och sanningen. Att politiker ibland slirar på sanningen är väl ingen nyhet, men det vi sett under det senaste åren är att det förs fram rena osanningar. Ofta helt ogenerat. Visst, många skeenden är öppna för tolkning och delvs värderingsbundna. Men trots att vissa menar att vi lever in en "post-truth society" måste journalistiken vara den kraft som försöker att - så gott det nu går - leverera kunskap som kan sägas vara sann. Vi kan inte nöja oss med att sanningskravet för politisk journalistik når upp till att det ska vara sant att politiker X sagt si eller så. Frågan måste också vara om det politiker X säger är sant. Så mer faktacheckar, truth-o-meters och allt vad man nu kan komma på i valrörelsen 2022. Sedan hoppas jag också att sammanställningar över sanningsenligheten hos partiledarna är en stående punkt i partiledarintervjuerma. 

3. I vems intresse? Valrörelsens skuggaktörer 

Länge var valrörelserna bara politikernas arena. Till en början var ju inte ens journalisterna en särskilt viktig spelare. I partipressens tid skulle de bara föra vidare informationen från politikerna till väljarna och före 1960-talet var public service-idealet enbart att spegla. Ingen granskning så långt ögat nådde. Men tiderna förändrades och den dans vi ser mellan politiker och journalister om kampen över dagordningen har blivit ett naturligt tillstånd. Men det är länge sedan dagordningen under valrörelsen enbart styrdes av politiker eller journalister (eller väljare för den delen). Över tid har intresseorganisationer av olika slag ökat sina ambitioner att påverka vad valrörelsen ska handla om. Nu protesterar någon säkert och visar en LO-affisch från 1930-talet framför näsan på mig. Och det klart. Visst har fackföreningarna också drivit på valrörelserna sedan länge och det går även att hitta andra exempel. Men fenomenet har ökat och jag skulle gärna se granskningar om vilka intresseorganisationer som försöker vara med och påverka och hur de gör. Då får väljarna en tydligare bild av vad
som sker och kanske kan avgöra hur särintresse omtolkas till allmänintresse.  

 
Saker jag inte vill se

1. Kandidatgranskningar efter midsommar

En ständigt återkommande genre under valrörelser är avslöjanden som får politiker att avgå. Inte minst har Expressen avslöjat hur politiker och då, ofta Sverigedemokratiska sådana, skrivit olämpliga saker på sociala medier. Visst ska politiker avslöjas, men frågan är om den korta valrörelsen är rätt plats. Kandidatlistorna finns ju tillhands långt tidigare och visst borde väl granskningarna av kandidater kunna vara klara före midsommar. Men jag förstår ju också att det är mer lockande till läsning om de kommer under de febriga valrörelseveckorna och tillströmningen av tips kanske också främst sker i augusti och september. Men ur ett valdemokratiskt perspektiv vore det bättre om vi kunde få prata sakfrågor och inte kandidaters vandel när vi ska bestämma vårt val.

2. Regeringsfrågan får för stort utrymme

Om mina medpanelister åtminstone inte direkt avvisade mitt första förslag på granskningar jag vill slippa, så var det ett direkt motstånd mot mitt påstående att regeringsfrågan får för mycket utrymme. Snarare menade de att den kanske fått för lite utrymme, eftersom det tog så lång tid att bilda regering 2018. Men mitt argument är att hela det politiska kommunikativa systemet har låst in sig i regeringsfrågan. Både hos partier och journalister (och väljare). Sannolikt måste Sverige framöver lära sig leva med ett antal partier har runt 10-20 procent i väljarstöd och då är det knappast så smart att låsa sig fast vid framtida koalitioner. Låt oss rösta på de partier vars politik vi vill ha och sedan får kompromisserna ta vid. Därefter ska givetvis journalisterna granska vilka kompromisser partierna gått med på och visa upp dem för oss väljare inför nästa val. Då får vi utvärdera om kompromisserna var värda vår röst. Med statsvetarspråk förespråkar jag därmed en (tillbakablickande) ansvarsutkrävande modell snarare än en (framtidsinriktad) mandatmodell. Vi får väl se om någon lyssnar på mig.


Bengtforskning om lokala val

Nyheter mitt ibland oss (min avhandling!)

Finns den kommunala medievalrörelsen? 

Den regionala medievalrörelsen