Då var det skandaldags igen

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad. 

Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler).

Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet jag sätter på mig själv ibland) finns det ett antal saker att påpeka när man ska förstå vad som händer.

Skandaler handlar om normbrott. Alla skandaler handlar om sådant som uppfattas som olämpligt i ett samhälle. Ibland är det också olagligt, ibland inte. Jag brukar säga att man ska kolla kvällspressen för att se var samhällets normer finns. Traditionellt har inga nyhetsmedier varit lika bra på att balansera på gränsen för att kolla vad som kan vara skandalöst. Testa publiken och se om de går igång. Väldigt många kvällstidningsnyheter har en skandalkrok, som kan - om någon nappar - dra igång en skandal. Men skandaler är inte bara normbrottet, det måste finnas en resonansbotten också. Det måste bli ett offentligt avståndstagande för att skandalen ska brisera. Här försöker givetvis medierna själva bidra, men bäst gensvar är om övrig samhällselit eller opinion åtminstone kan uppfattas att ha tagit offentligt avstånd. Då är skandalen igång.

Ugnsvärmen avgör: det märkliga med skandaler är att exakt samma överträdelse kan ge helt olika utfall. Exakt vad som avgör det är dock inte alltid så lätt att avgöra. Har det under en kort tid varit flera skandaler av samma typ kan det uppstå en viss trötthet i skandaleriet. Ingen orkar bry sig om ännu ett klavertramp. Å andra sidan blir vissa skandaliserade bara för att det varit ett antal liknande skandaler som brutit vallen. När det blir det ena eller andra är inte så lätt att förutspå. Men det är väl lite som andra nyhetscykler. Har det brutit igenom nyhetsvallen kan allt som associeras med ämnet bli en nyhet, men efter ett tag innfinner sig en trötthet och alla bara gäspar. 

Symptom eller enskild händelse: I alla politiska skandaler finns det "blame games". Vem ska få skulden? En av de vanligaste aspekterna av skuldbeläggandet är om det handlar om symptom eller enskild händelse. Om en företrädare för ett parti gjort eller sagt bort sig försöker alltid politiska motståndare slå fast att det rör sig om någon sorts symptom. Det som hänt sägs spegla en partikultur eller ideologi. Den skandaliserades parti försöker med näbbar och klor istället peka ut det som en enskild händelse, ett misstag och kanske framförallt något som bara kan knytas till den nu skandaliserade personen (syndabock). Så ser det i stort sett ut i alla skandaler. Alla vill vinna politiska poäng. 

Skandaler tar allt syre: Många tror att skandaler har stora effekter på opinionen. Nja, skulle jag säga. Det klart att det i enskilda fall kan påverka opinionsläget, men den stora effekten en skandal har, särskilt under en valrörelse är att den tar allt syre. Skandalen blockerar alla andra försök till utspel eller diskussioner. Det är också därför som partier också använder negativa kampanjer för att störa andra partier under en valrörelse. Skandaler gör att man tappar momentum och öppnar upp spelplanen för andra frågor än de som gällde före skandalen. Det är en stora effekten av en skandal.