Bengt Johansson

  Kriskommunikation är inte vad den brukade vara. Förstå mig rätt. Kommunikation och dess förutsättningar förändras väl hela tiden i takt med att samhället och inte minst mediesystemet förändras. Med sociala medier och internet är ju kommunikationen under kriser ganska annorlunda jämfört med några årtionden tillbaka då vi var hänvisade till analoga kommunikationskanaler. Även om tv, radio, tidningar och samtal människor emellan fortfarande är helt centrala för kriskommunikation är även dessa sätt att kommunicera idag i stort sett digtala. Vi skrev en hel del om det här i boken Kriskommunikation 2.0 som finns att ladda ner HÄR . Kriskommunikation i en vänlig informationsmiljö Traditionellt sett sker kriskommunikation i en vänlig informationsmiljö. Mycket handlar om att få medborgare att lära sig saker och ting och handla därefter. I ett första skede för att de ska kunna skydda sig själva och sina närmaste. Hålla sig inne om det blir snöstorm, inte äta samlonellasmittad mat eller hålla

Det amerikanska presidentvalet är en kamp om "vanligheten", en kamp om att få definiera sig själv och det egna partiet som "vanligt" och de politiska motståndarna som "ovanliga". Eller som "weird" som Demokraterna nu använder i sin retorik mot Republikanerna. Annars har det varit Republikanerna som jobbat hårdast och kanske också mest framgångsrikt på senare år med vi-och-dom-retoriken. Demokraterna och deras politiker har målats upp som en elit långt bort från vanligt folk, eller som aktivister och "woke". Allt för att få dem att framstå som något annat är vanligt hyggligt folk. Er man i radion Igår var jag med Studio Ett i P1 (Lyssna HÄR ) och pratade om hur svenska partierna - och i detta fall Socialdemokraterna - lånar kampanjtricks från USA. Givetvis pratade jag om de historiska linjerna, om att partier alltid lånat av varandra. Från att Socialdemokraterna översatte tyska valaffisher på 1920-talet till Högerns försök att lansera pa

Tillbaka från semestern och dags för nya tag. Strax innan jag gick på semester publicerade jag en ny forskningsartikel tillsammans med kollegan Jesper Strömbäck om hur politiskt alternativa medier rapporterar om valrörelser. För den som följt mig är inte resultaten några nyheter eftersom artikeln bygger på rapporten VALET 2022: Politiken, medierna och nyhetsagendan som gavs ut av Mediestudier 2023. Det nya är att vi publicerar resultaten i en internationell tidskrift och har lagt till mer tidigare forskning och djupare teoretiska resonemang.  Klicka HÄR för att komma till Journalisticas webbplats där artikeln finns publicerad.  Medievalsundersökningarna på engelska - en sällsynt företeelse Medievalsundersökningarna har genomförts sedan slutet av 1970-talet men det finns förvånasvärt lite publicerat internationellt, trots att tidsserien av innehållsanalyser är unik, även sett ur ett internationellt perspektiv. Johannes Bjerlings avhandling The personalisation of Swedish politics är et

Jag satt och funderade lite på akademiska skämt. Finns det så många sådana? Jag menar nu inte akademiker som skämtar, för det gör ju en del. Studenter har spex och parader, där vi göteborgare alltid tittar på Chalmeristernas cortege på Valborg. Lite torr ironi går också hem på seminarier och i andra sammanhang. En gång i tiden fanns det också tredjeopponenter på disputationer som med gravallvarlig min gjorde en humoristisk opposition, med ordlekar eller på annat sätt hävda att avhandlingen handlade om något helt annat än den gjorde. Egna minnen av torr akademisk humor var när en docent lite stillsamt noterade att diskussionerna om jagets upplösande som varit så viktigt på seminariet om postmodernism helt plötsligt försvunnit när deltagarna ställde sig i kön till kaffeautomaten. Då hade jaget tydligen gjort en stark come-back när någon försökte gå före i kön. Men akademiska skämt? Hur många sådana kan jag egentligen? Om viljan att få till en OLS Teckningen här intill har jag ritat av fr

EU-valet 2024 är över. Ser man till mandatfördelningen var den enda förändringen i Sverige att Vänsterpartiet fick ett extra mandat och att Kristdemokraterna förlorade ett. Mycket väsen för ingenting kan man tycka, men flera saker överraskade bakom dessa siffror. Framförallt att Sverigedemokraterna gjorde ett sämre val än i 2019 och därmed bröts partiets ständiga framgångssaga. Att Miljöpartiet skulle göra bättre ifrån sig än i riksdagsvalet var ingen högoddsare, men ingen trodde väl att de skulle bli tredje största parti och gå förbi Sverigedemokraterna? Vänsterns starka valspurt överraskade också, men att Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna skulle klara 4-procentsspärren var kanske mer väntat. Så vad bär vi med oss efter ett antal veckors kampanjande? Vad stack ut? Vad har vi lärt oss? I detta inlägg ger Propagandainspektörerna Orla, Nicklas och Bengt, sina tre bulletpoints av EU-valrörelsen 2024. Och därmed är också Propagandainspektionens arbete avslutat för denna gå

Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v

Många politiska kandidater, inte minst till Europaparlamentet, är tämligen okända. Affischkampanjerna är ett tillfälle för dem att etablera sina namn och ansikten och få väljarkåren att minnas dem. Men sen finns också de som inte behöver det utan kan få en flygande start – kändispolitikerna. Det finns gott om exempel på makthavare som blivit kända för något helt annat och sedan gett sig in i politiken. Sportvärlden har gett några. Fotbollsspelaren George Weah med proffskarriär ibland annat Monaco, PSG och Milan var Liberias president 2018-24 och cricketikonen Imran Khan premiärminister i Pakistan 2018-22. Ett fåtal personer med riktigt tunga idrottsmeriter har genom åren tagit plats också i Europaparlamentet. Två av dem är italienare:   först sprintern Pietro Mennea som 1979 slog världsrekord på 200 meter (hans 19,72 är fortfarande den snabbaste tid en europé någonsin presterat). 1999 valdes han in i Europaparlamentet för Romano Prodis liberala I Democratici och satt en period. En an