Bengt Johansson

Extraval? Vi får väl se. Det är iallafall inte något som vi svenskar är vana vid. Fyra gånger tidigare har det skett: tullstridsvalet 1987, bondetågsvalet 1914, demokrativalet 1921 och senast 1958 då ATP stod i centrum. Det är mer än 60 år sedan och då gällde det också en vänster/högerfråga. Fast ärligt talat var pensionsreformen mycket mer central än vad frågan om marknadshyror är denna gång. Majoriteten av dem som fällde regeringen idag är ju egentligen för marknadshyror. Så den här gången är det knappast troligt att den fråga som kansker utlöser ett extraval också kommer prägla valrörelsen, utom möjligen för Vänsterpartiet.  Gör vi en genomgång av valaffischerna 1958 fångar de in många av de retoriska grepp som används på valaffischer (exempelvis parafrasen och negative campaigning). De flesta har pensionsfrågan i centrum. Socialdemokraterna tog fram den klassiska affischen med "gärna medalj, men först en rejäl pension".  Högern (Moderaterna), gjorde en parafras med samma

Rallyeffekter är ett ord som jag aldrig sett utanför akademiska kretsar före pandemin. Men i takt med att stödet för Socialdemokraterna och Folkhälsomyndigheten steg som en raket i mätningarna blev fenomenet nästan allmängods våren 2020. Rallyeffekter är förresten en konstig anglicism, för det handlar ju inte om välkända rallyprofiler som Björn Waldegård, Per Eklund och Stig Blomqvist utan om snabba opinionsraketer. Jag använder ofta "Att samlas kring flaggan" istället, men då och då slinker ändå ordet "rallyeffekter" igenom. Ett svenskt ord behövs och den som har ett bra förslag får gärna ge ett förslag. Kanske kan man kalla det för "krispatriotism". Egentligen heter det "rally-around-the-flag" och är ett välkänt opinionsfenomen inom forskningen. Till en början användes uttrycket för att förstå kraftigt ökat opinionsstöd för amerikanska presidenter i början av utrikeskonflikter eller krig. Befolkningen samlas mot en yttre fiende och stödjer

När Christian Eriksen segnade ner under EM-premiären mot Finland syntes det ganska snabbt att det var allvar. Dels på reaktionerna från med- och motspelare, dels för att det var tydligt att Eriksen inte rörde sig. Han rörde sig inte alls. Nu har det gått ett drygt dygn sedan det inträffade och Eriksen verkar må bra igen. Ärligt talat trodde jag inte det när jag såg hjärt- och lungräddningen. Jag var helt övertygad om att Eriksen dog där och då på Parkens gröna gräs. Men jag är så glad att jag hade fel. Som krisforskare är jag professionellt intresserad av hur olika aktörer hanterade situationen. Simon Kjeaers ledarskap var fantastiskt. Att ge första hjälpen och sedan bilda mur för att skydda Eriksen från insyn var föredömligt. Här visar det sig vem som är en riktig ledare.  Bildproducenterna som fortsatte att visa bilder på när Eriksen fick hjärt- och lungräddning var helt klart för sena på bollen. Det tog alldeles för lång tid att gå över till att visa en översiktsbild av Parken. Inte

Jag joggar och promenerar ganska ofta, i stort sett varje dag och nästan alltid med hörlurar på. På senare år har jag liksom många andra lyssnat på poddar när jag är ute och rör på mig. Det har varit mycket Snedtänkt , Så funkar det och givetvis When we were kings . Men på sistone har Hundåren - Motgångspodden av Tomas Andersson Wij hörts i lurarna när jag joggat runt på vägarna i Mölndal. I podden intervjuer han artister med fokus på när artistkarriären gått trögt. Skivorna har inte sålt, skrivkrampen slagit till och artisten har tvivlat på livet som artist. Det intressanta är att Andersson Wij lyckas tränga bakom fasaden och får fram riktigt intressanta reflektioner och funderingar. Ibland undrar jag om inte artisterna själva nästan ångrar att de är så öppna. Men det är fina samtal som rör sig kring skapanade, kändisskap och musikvärldens villkor. Musik- och mediebranschen har ju förändrats radikalt det senaste decenniet. Nu är det ju i och för sig inget nytt. Tider förändras och p

Jag har visserligen sagt det här tidigare, både här på bloggen och i samband med olika föredrag under året som gått. Men tycker det finns en poäng att säga det igen: under pandemin har kommunikationen gått från kris- till riskkommunikation. Från att handla om att lära sig människor vad de ska göra handlar det nu om att övertyga om att göra det vi redan vet. Det är mycket svårare. För om det förstnämnda till stor del handlar om kognitivt lärande, handlar det sistnämnda om motivation och sociala normer. Även om gränserna mellan kris- och riskkommunikation är flytande finns det ändå en vissa skillnader. Kriskommunikationen syftar till att hantera en uppkommen kris och centralt är att informera människor hur de ska hantera situationen. Inte minst handlar det om kognitivt lärande. Fakta är viktigt. I en kris kan det också vara lättare att påverka än när vardagen rullar på. Alla är medvetna om att situationen är osäker och ingen vet riktigt vad som ska ske. Vardagen är satt ur spel och då är

Inom skandalforskningen pratas det ofta om att skandalerna medialiserats dvs. att skandaler egentligen inte finns utan medierna, att de är helt beroende av att medier uppmärksammar och driver dem framåt. Men de senaste veckorna har fokus legat på medieskandaler, det vill säga skandaler där medierna själva skandaliserats. Inte politiker, företagare eller myndighetsrepresentanter, utan medierna själva. Det finns givetvis många sådana genom åren, där en allra största kanske var då den brittiska medievärlden skakade i grunden efter "phone-hackingskandalen" ungefär ett decennium tillbaka i tiden. Men det finns många andra gånger då medierna själva varit i blåsväder. Internationellt minns säkert många då det avslöjades att den uppburne journalisten hos New York Times Jayson Blair avslöjades med att ha hittat på och plagierat sina artiklar. Eller varför inte Claas-Hendrik Relotius hos Der Spiegel som hade gjort samma sak. Det finns svenska exempel, även om inte på den nivån. Men vis