måndag 21 juni 2021

Affischkampen vid extravalet 1958

Extraval? Vi får väl se. Det är iallafall inte något som vi svenskar är vana vid. Fyra gånger tidigare har det skett: tullstridsvalet 1987, bondetågsvalet 1914, demokrativalet 1921 och senast 1958 då ATP stod i centrum. Det är mer än 60 år sedan och då gällde det också en vänster/högerfråga. Fast ärligt talat var pensionsreformen mycket mer central än vad frågan om marknadshyror är denna gång. Majoriteten av dem som fällde regeringen idag är ju egentligen för marknadshyror. Så den här gången är det knappast troligt att den fråga som kansker utlöser ett extraval också kommer prägla valrörelsen, utom möjligen för Vänsterpartiet. 

Gör vi en genomgång av valaffischerna 1958 fångar de in många av de retoriska grepp som används på valaffischer (exempelvis parafrasen och negative campaigning). De flesta har pensionsfrågan i centrum. Socialdemokraterna tog fram den klassiska affischen med "gärna medalj, men först en rejäl pension". 

Högern (Moderaterna), gjorde en parafras med samma affisch (faktiskt den första jag sett som direkt gjort en sådan motaffisch i den svenska valaffischhistorien). Istället för att fokusera på pensionären som gjort sig förtjänt av pensionen, trycker de på att systemet bygger på kommande generationers
inbetalningar (men mamma...det blir ju vi som får betala't). 

Folkpartiet (Liberalerna) gör en klassisk negativ kampanj, med personcentrering. Karikatyrteckningar fanns det en hel del av under 1920- och 1930-talet, men inte så vanligt senare. Men tydligen tyckte Folkpartiet att extravalet krävde en känga åt Erlander och de lyckas också få in medaljtemat och pensionen i satiren.  


Centern, som just i detta val bytt namn på Bondeförbundet till Centerpartiet gör en ganska vanlig form av affisch där "vanliga väljare" ler eftersom de tror på partiets budksap om "frihet" och "trygghet". Detta i kontrast till "tvångspension". Affischen kan faktiskt också ses som en negativ kampanj, men i formen av kontrasterande budskap, där det egna (frihet och trygghet) ställs emot motståndarens (tvångspension). Partiet har också valt att fokusera på en positiv kontrast, dvs. där det egna positiva budskapet står i centrum. En annan variant hade varit att visa ledsna väljare och skriva "Vi vill inte ha tvångspension" rösta med Centern för frihet och trygghet. 


Kommunisterna (dagens Vänsterparti) verkade inte ha så stort intresse av att kampanja om pensionerna (åtminstone inte bland dem vi hittat) och trycker istället på nedrustning. En affisch som är lite före sin tid i stil och uttryck. 

Annars beskriver Peter Esaiasson extravalet 1958 i Svenska valkampanjer som ganska lamt. Partiledarna klagar på att det är svårt att få upp valtemperaturen. Troligen hade inte heller partierna så mycket pengar som vanligt att kampanja för och det mest uppseendeväckande var kanske att högerledaren Jarl Hjalmarssons reste runt i helikopter. Men det var en brytningstid mellan det gamla och det nya. TV var på väg att slå igenom och ta över radions centrala roll för valrörelserna. Dessutom började journalisterna göra sig mer självständiga från politikerna. Det stundade nya tider.
 

torsdag 17 juni 2021

När krispatriotismen sjunker undan

Rallyeffekter är ett ord som jag aldrig sett utanför akademiska kretsar före pandemin. Men i takt med att stödet för Socialdemokraterna och Folkhälsomyndigheten steg som en raket i mätningarna blev fenomenet nästan allmängods våren 2020. Rallyeffekter är förresten en konstig anglicism, för det handlar ju inte om välkända rallyprofiler som Björn Waldegård, Per Eklund och Stig Blomqvist utan om snabba opinionsraketer. Jag använder ofta "Att samlas kring flaggan" istället, men då och då slinker ändå ordet "rallyeffekter" igenom. Ett svenskt ord behövs och den som har ett bra förslag får gärna ge ett förslag. Kanske kan man kalla det för "krispatriotism".

Egentligen heter det "rally-around-the-flag" och är ett välkänt opinionsfenomen inom forskningen. Till en början användes uttrycket för att förstå kraftigt ökat opinionsstöd för amerikanska presidenter i början av utrikeskonflikter eller krig. Befolkningen samlas mot en yttre fiende och stödjer sin ledare. Men över tid har samma fenomen hittats vid terrorattacker och nu också i många länder under pandemin. I en artikel har vi visat att det inte bara gällde för det ledande regeringspartiet (Socialdemokraterna) och Folkhälsomyndigheten utan också för myndighetssfären generellt (LÄS artikeln HÄR). 

I en ny studie har jag tillsammans med kollegorna David Hopmann och Adam Shehata studerat hur krispatriotismen avtar och vilka faktorer som driver denna nedgång. Krispatriotismens karaktär är att den ofta just innebär en snabb uppgång som sedan följs av en snabb nedgång. Vår fråga var vad som gör att stödet faller. Handlar det om hur människor upplever att landet och ledarna klarat av krisen? Det vill säga en utvärdering av krishanteringen. Eller är det så enkelt att när den första patriotiska entusiasmen lagt sig så gör sig underliggande politiska/ideologiska uppfattningar gällande igen. Kort sagt: när krismedvetandet sjunker undan blir det ”business as usual” och då utvärderas inte längre regeringen utifrån krishantering utan människors ideologiska inställning. 

Genom att jämföra tre vågor (april/maj, juni/ och augusti/september 2020 av Corona-panelen som Adam Shehata landsatt inom sitt VARME-projekt) kunde vi undersöka vilken av dessa hypoteser som bäst förklarar varför samlingen kring flaggan avtar. Vad visade då resultaten? Faktum är att båda hypoteserna får stöd. Sjunkande stöd för regeringen var både kopplat till hur krisen hanterats och till politisk ideologi. Men de olika faktorerna betyder mest vid olika tidpunkter. När kritiken mot regeringens hantering av krisen började bli tydlig i början av juni 2020 spelade krishanteringen större roll för hur regeringen utvärderades. När sedan smittotalen var som lägst - före den andra och tredje vågen som vi då inte trodde skulle komma - var politisk ideologi viktigare som förklaring till sjunkande opinionsstöd för regeringen. 

Vad tar man då med sig från en sådan här studie? En sak är att ta hänsyn till vilken fas av krisen vi befinner oss i för att förstå varför stöd för de inblandade aktörerna sjunker. Kort sagt, det sjunker i "utvärderingsfasen" eftersom kritik riktas mot hur krisen hanterats. Under senare skede sjunker det eftersom ingen längre tänker så mycket på krisen när man tillfrågas om vad man tycker om regeringen. Då är det "business as usual"

Läs artikeln HÄR.

 

 

 

måndag 14 juni 2021

EM i krishantering

När Christian Eriksen segnade ner under EM-premiären mot Finland syntes det ganska snabbt att det var allvar. Dels på reaktionerna från med- och motspelare, dels för att det var tydligt att Eriksen inte rörde sig. Han rörde sig inte alls. Nu har det gått ett drygt dygn sedan det inträffade och Eriksen verkar må bra igen. Ärligt talat trodde jag inte det när jag såg hjärt- och lungräddningen. Jag var helt övertygad om att Eriksen dog där och då på Parkens gröna gräs. Men jag är så glad att jag hade fel.

Som krisforskare är jag professionellt intresserad av hur olika aktörer hanterade situationen. Simon Kjeaers ledarskap var fantastiskt. Att ge första hjälpen och sedan bilda mur för att skydda Eriksen från insyn var föredömligt. Här visar det sig vem som är en riktig ledare. 

Bildproducenterna som fortsatte att visa bilder på när Eriksen fick hjärt- och lungräddning var helt klart för sena på bollen. Det tog alldeles för lång tid att gå över till att visa en översiktsbild av Parken. Inte heller TV4 kom väl ut. Att bara bryta sändningen och visa andra program var knappast en lyckad krishantering. Försvaret från kanalen var att de i så fall fått sitta och spekulera i en studion. Det är i och för sig begripligt, men så brukar ju krisjournalistik se ut väldigt ofta. Så varför inte denna gång? Nej, de kunde ha varit snabbare på att få tag på medicinsk expertis mm och tagit hand om tittarna som satt och undrade om uppdateringar av vad som hänt. Istället var det SVT som tog över stafettpinnen och gjorde det med den äran. Se och lär. 

Vi tittare då? Hur hanterar vi en sådan här situation. Forskning har visat att vi använder fler medier (källor) och intensifierar mediekonsumtionen i en kris. Man pratar också om "convergence", att vi försöker begripa oss på vad som hänt genom att hitta information som bekräftar vad som skett. Vi letar och letar tills dess att vi får källor som bekräftar varandra, lite som en journalist som letar fler oberoende källor. Går jag ner på ett personligt plan satt vi med TV4:s sändning så länge den var kvar, men jag hade SVT:s och Expressens liverapportering på paddan och efter ett tag klickade jag mig in på danska BT:s liveflöde. Yngsta grabben hade koll på UEFAs konto på Twitter (och andra sociala medier) och där hängde även jag en del för att försöka få information om hur det stod till med Christian Eriksen. Det är ett ganska bra exempel på hur convergence fungerar i praktiken, då man genom att kontrastera källor försöker få en enhetlig bild av vad som hänt. 

Inte trodde jag att fotbolls-EM skulle ge konkreta exempel på kriskommunikation. Men tyvärr fick jag en rejäl dos av det redan andra dagen. Hoppas jag slipper det i fortsättningen och får koncetrera mig på fotbollen.

fredag 11 juni 2021

Hundåren - lite poddreflektioner

Jag joggar och promenerar ganska ofta, i stort sett varje dag och nästan alltid med hörlurar på. På senare år har jag liksom många andra lyssnat på poddar när jag är ute och rör på mig. Det har varit mycket Snedtänkt, Så funkar det och givetvis When we were kings. Men på sistone har Hundåren - Motgångspodden av Tomas Andersson Wij hörts i lurarna när jag joggat runt på vägarna i Mölndal. I podden intervjuer han artister med fokus på när artistkarriären gått trögt. Skivorna har inte sålt, skrivkrampen slagit till och artisten har tvivlat på livet som artist. Det intressanta är att Andersson Wij lyckas tränga bakom fasaden och får fram riktigt intressanta reflektioner och funderingar. Ibland undrar jag om inte artisterna själva nästan ångrar att de är så öppna. Men det är fina samtal som rör sig kring skapanade, kändisskap och musikvärldens villkor. Musik- och mediebranschen har ju förändrats radikalt det senaste decenniet. Nu är det ju i och för sig inget nytt. Tider förändras och perioden då artister kunde leva på skivroyalties är ju faktiskt en kort parentes i musikhistorien. 

En reflektion jag gjort är att det som för en åskådare ser likadant ut, ändå kan ha förändras mycket under ytan. Det som framstår som samma sak drivs nu av helt andra mekanismer. Flera av de intervjuade artisterna berättar om att de måste tjäna pengar på ett annat sätt än när de slog igenom. Idag måste pengarna komma från att turnera eller att göra saker vid sidan om musiken. Men trots det ser det ju ungefär likadant ut för oss som tittar på utifrån. Skivor släpps (mest på nätet dock) och artister åker på turneer och är med i radion och tv eller på andra plattformar. Men bakom kulisserna är det helt annorlunda. Det som varit i centrum tidigare (skivor) är idag i stort sett en sidoverksamhet, som ett visitkort. Fenomenet är inte bara knutet till musikbranschen. I branscher där de ekonomiska villkoren förändras drastiskt kan många saker se likadana ut som tidigare, men mekanismerna bakom och varför saker görs är helt annorlunda. Ytan ser likadan ut, men mekanismerna som skapar denna yta har förändrats helt.

En annan sak som slog mig är hur flera av de intervjuade påpekar att Garbo-stilen inte längre fungerar. Förr kunde en artist då och då gå in i tystnaden för att sedan komma tillbaka i offentligheten inför ett skivsläpp. Kontrasten mellan osynlighet och synlighet skapade intresse. Man kunde också odla en mystisk persona, där svårtillgängligheten var en resurs. Idag är det helt omöjligt. Offentlighetens minne är extremt kort och varumärket måste vårdas och ständigt synas på olika plattformar. Hoppa mellan de tuvor som kan ge lite inkomst och aldrig låta lågan slockna. Är du borta från offentlighetens ljus är du helt bortglömd.

Ur detta finns det flera andra trådar att dra i. Den ständiga synligheten innebär krav på en annan sorts transparens (som väl också Hundårspodden är ett exempel på). I vårt mediesamhälle förväntas det att man bjuder på sig själv, talar ut och berättar om svagheter och tvivel. Det pågår någon sorts offentlig terapiverksamhet. På så sätt kan man också säga att intimiseringen av offentligheten nått ända in i huvudet på offentliga personer. Psykologiserandet är kanske också det som kännetecknar den moderna populärkulturen allra mest. Allt från dokusåpornas bekännelser till Stjärnorna på slottets avslöjanden vid middagsbordet.

En sak som fastnade hos mig är av en annan karaktär. Den handlar också om den ständiga rörelsen, att hela tiden vara på väg. Flera artister pratar om det skapande flödet och i avsnittet med Peter Le Marc var det något som fångade mig i hur han berättade om att lägga av. Om hur det går till att när man vill stoppa skapandet. Le Marc har ju pensionerat sig och slutat skriva låtar. Han beskrev processen som att man till en början hör potentiella låtar och idéer till texter. Det är som små fåglar som kommer flygande. Men om man struntar i dem så tystnar kvittret och efter ett tag kommer låtarna inte längre flygande. Jag känner igen mig i det där, både som låtskrivare och forskare. Man måste hålla igång motorn. Som forskare går man runt hela tiden och ser potentiella forskningsprojekt, artiklar eller undersökningar. Man läser och gör det med spaning efter något nytt att studera. Men struntar man i det ett tag så försvinner man ur loopen, idéerna sinar och tankarna fastnar på annat håll. Så kanske en pensionärstillvaro ser ut, även om det är ett tag tills dess.

 

 

måndag 7 juni 2021

Att göra det vi redan vet

Jag har visserligen sagt det här tidigare, både här på bloggen och i samband med olika föredrag under året som gått. Men tycker det finns en poäng att säga det igen: under pandemin har kommunikationen gått från kris- till riskkommunikation. Från att handla om att lära sig människor vad de ska göra handlar det nu om att övertyga om att göra det vi redan vet. Det är mycket svårare. För om det förstnämnda till stor del handlar om kognitivt lärande, handlar det sistnämnda om motivation och sociala normer.

Även om gränserna mellan kris- och riskkommunikation är flytande finns det ändå en vissa skillnader. Kriskommunikationen syftar till att hantera en uppkommen kris och centralt är att informera människor hur de ska hantera situationen. Inte minst handlar det om kognitivt lärande. Fakta är viktigt. I en kris kan det också vara lättare att påverka än när vardagen rullar på. Alla är medvetna om att situationen är osäker och ingen vet riktigt vad som ska ske. Vardagen är satt ur spel och då är det lättare att förändra sitt beteende. Riskkommunikation handlar istället om att vi ska förändra vårt beteende för att minimera risker som kommer. Ta på oss cykelhjälmen, inte röka, källsortera eller ha flytväst på sjön. Vaccinationskampanjer är också oftast riskkommunikation. Men i fallet med pandemin är de i gränslandet, detta eftersom pandemin pågår då vi uppmanas att vaccinera oss. 

En sak som kan skilja kris- och riskkommunikation är retoriken. Det behöver inte vara det, men ofta är kriskommunikationen mer faktabaserad eftersom den mer bygger på att lära människor vad de ska göra. Riskkommunikationen är inte alltid lika baserad på kunskapsinlärning. I många fall vet man redan vad som gäller och eftersom det kanske inte risken är något som drabbar en just nu är motivationen lägre. Riskkommunikationen handlar därför ofta om att stärka motivationen. Ta exempelvis en krislåda. Vi vet ju att det är bra att ha det hemma, men trots att vi vet vad vi borde göra gör vi det inte ändå. Det är ju inte aktuellt just nu, så vi kan väl fixa det en annan dag? Eller också hittar vi på andra ursäkter. Allt för att slippa göra något annorlunda. För att bryta igenom vårt motstånd räcker det med andra ord ofta inte med information. Andra retoriska grepp måste till. Skrämsel och humor är två klassiska knep och båda kan bryta igenom motivationsvallen, även om det finns problem med dessa också. Ett annat är att jobba med olika typer av belöningar. Det kan handla om att få vissa saker, pengar eller kanske en lott. Men belöningen kan vara symbolisk, att det önskvärda beteendet gör att du räknas till de "coola", de som "räknas" eller kanske de "goda". Klassiskt användnade av distinktionen in-/utgrupp med andra ord.

Så även om jag personligen är en stark förespråkare av att inte gräva skyttegravar mellan kris- och riskkommunikation finns det skillnader som är värda att uppmärksamma. Det är en lärdom jag själv dragit under pandemin.



onsdag 2 juni 2021

Medieskandalernas dilemma

Inom skandalforskningen pratas det ofta om att skandalerna medialiserats dvs. att skandaler egentligen inte finns utan medierna, att de är helt beroende av att medier uppmärksammar och driver dem framåt. Men de senaste veckorna har fokus legat på medieskandaler, det vill säga skandaler där medierna själva skandaliserats. Inte politiker, företagare eller myndighetsrepresentanter, utan medierna själva. Det finns givetvis många sådana genom åren, där en allra största kanske var då den brittiska medievärlden skakade i grunden efter "phone-hackingskandalen" ungefär ett decennium tillbaka i tiden. Men det finns många andra gånger då medierna själva varit i blåsväder. Internationellt minns säkert många då det avslöjades att den uppburne journalisten hos New York Times Jayson Blair avslöjades med att ha hittat på och plagierat sina artiklar. Eller varför inte Claas-Hendrik Relotius hos Der Spiegel som hade gjort samma sak. Det finns svenska exempel, även om inte på den nivån. Men vissa minns kanske då Aftonbladets bilder av nazister utanför Alexandra Pascalidous bostad misstänktes vara arrangerade. Oavsett om det är stora eller mindre övertramp förbyts perspektivet. Helt plötsligt är det mediernas eget agerande som ifrågasätts och från att ha varit drevkarl förvandlas en redaktion till villebråd. Det är en brutal omställning. 

Medieskandalen är lite speciell på det sättet att medieföretagets journalistiska uppdrag - att informera och granska - inte försvinner i och med att den egna verksamheten sätts under lupp. Samtidigt som man ska hantera risken av ett förlorat anseende ska det berättas om det som skett, kanske med konsekvensen att bilden om det förlorade anseendet späs på ytterligare. I detta är medieskandalen unik. Har skandalen dessutom fokus på nyhetsredaktionen, som i fallet med SR, DN och Expressen,
blir det ännu knepigare. Hur ska man kunna krishantera samtidigt som man ska nyhetsförmedla?

Det finns flera dimensioner i detta. I SvD skrev kulturchefen Lisa Irenius en intressant artikel om just dilemmat mellan en slags självberömmande "corportate culture" som inte riktigt går ihop med det publicistiska uppdraget. Logiker krockar där det egna varumärket ska skyddas till varje pris, samtidigt som yttrandefrihet och och avtäckande av alla sanningar, även obehagliga, ska gå före andra hänsyn. 

Men det går att bredda perspektivet ett steg till. Krocken mellan varumärkesskydd och principer om öppenhet, yttrandefrihet och demokrati finns även utanför mediesektorn. Vi ser samma tendenser i myndighetsvärlden, där viljan att synas, bygga varumärke och legitimitet åtminstone delvis krockar med andra krav om att vara transparenta och tillgängliga. 

Det här är en del av en större samhällsomvandling där synlighet blivit en valuta, en resurs som används för att skapa makt och inflytnade. Inom medieforskningen beskrivs ofta denna utveckling i termer av medialisering. Det ska förstås i vid bemärkelse och handlar med andra ord inte bara om att nyhetsmedierna är centrala utan om en större rörelse mot vad som kallas "mangagment of visibility". I en värld där konkurrens om resurser upplevs som allt större, där auktoritet aldrig är självklar blir kampen om legitimitet central och då är olika sorters synlighet den centrala strategin att uppnå målet. När journalistiken är ifrågasatt och dess anspråk inte är självklara kommer också denna spricka mellan uppdragen att bli väldigt tydliga. Hur är man transparent samtidigt som man skyddar sitt varumärke?