onsdag 2 juni 2021

Medieskandalernas dilemma

Inom skandalforskningen pratas det ofta om att skandalerna medialiserats dvs. att skandaler egentligen inte finns utan medierna, att de är helt beroende av att medier uppmärksammar och driver dem framåt. Men de senaste veckorna har fokus legat på medieskandaler, det vill säga skandaler där medierna själva skandaliserats. Inte politiker, företagare eller myndighetsrepresentanter, utan medierna själva. Det finns givetvis många sådana genom åren, där en allra största kanske var då den brittiska medievärlden skakade i grunden efter "phone-hackingskandalen" ungefär ett decennium tillbaka i tiden. Men det finns många andra gånger då medierna själva varit i blåsväder. Internationellt minns säkert många då det avslöjades att den uppburne journalisten hos New York Times Jayson Blair avslöjades med att ha hittat på och plagierat sina artiklar. Eller varför inte Claas-Hendrik Relotius hos Der Spiegel som hade gjort samma sak. Det finns svenska exempel, även om inte på den nivån. Men vissa minns kanske då Aftonbladets bilder av nazister utanför Alexandra Pascalidous bostad misstänktes vara arrangerade. Oavsett om det är stora eller mindre övertramp förbyts perspektivet. Helt plötsligt är det mediernas eget agerande som ifrågasätts och från att ha varit drevkarl förvandlas en redaktion till villebråd. Det är en brutal omställning. 

Medieskandalen är lite speciell på det sättet att medieföretagets journalistiska uppdrag - att informera och granska - inte försvinner i och med att den egna verksamheten sätts under lupp. Samtidigt som man ska hantera risken av ett förlorat anseende ska det berättas om det som skett, kanske med konsekvensen att bilden om det förlorade anseendet späs på ytterligare. I detta är medieskandalen unik. Har skandalen dessutom fokus på nyhetsredaktionen, som i fallet med SR, DN och Expressen,
blir det ännu knepigare. Hur ska man kunna krishantera samtidigt som man ska nyhetsförmedla?

Det finns flera dimensioner i detta. I SvD skrev kulturchefen Lisa Irenius en intressant artikel om just dilemmat mellan en slags självberömmande "corportate culture" som inte riktigt går ihop med det publicistiska uppdraget. Logiker krockar där det egna varumärket ska skyddas till varje pris, samtidigt som yttrandefrihet och och avtäckande av alla sanningar, även obehagliga, ska gå före andra hänsyn. 

Men det går att bredda perspektivet ett steg till. Krocken mellan varumärkesskydd och principer om öppenhet, yttrandefrihet och demokrati finns även utanför mediesektorn. Vi ser samma tendenser i myndighetsvärlden, där viljan att synas, bygga varumärke och legitimitet åtminstone delvis krockar med andra krav om att vara transparenta och tillgängliga. 

Det här är en del av en större samhällsomvandling där synlighet blivit en valuta, en resurs som används för att skapa makt och inflytnade. Inom medieforskningen beskrivs ofta denna utveckling i termer av medialisering. Det ska förstås i vid bemärkelse och handlar med andra ord inte bara om att nyhetsmedierna är centrala utan om en större rörelse mot vad som kallas "mangagment of visibility". I en värld där konkurrens om resurser upplevs som allt större, där auktoritet aldrig är självklar blir kampen om legitimitet central och då är olika sorters synlighet den centrala strategin att uppnå målet. När journalistiken är ifrågasatt och dess anspråk inte är självklara kommer också denna spricka mellan uppdragen att bli väldigt tydliga. Hur är man transparent samtidigt som man skyddar sitt varumärke?



 

 

 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar