måndag 7 juni 2021

Att göra det vi redan vet

Jag har visserligen sagt det här tidigare, både här på bloggen och i samband med olika föredrag under året som gått. Men tycker det finns en poäng att säga det igen: under pandemin har kommunikationen gått från kris- till riskkommunikation. Från att handla om att lära sig människor vad de ska göra handlar det nu om att övertyga om att göra det vi redan vet. Det är mycket svårare. För om det förstnämnda till stor del handlar om kognitivt lärande, handlar det sistnämnda om motivation och sociala normer.

Även om gränserna mellan kris- och riskkommunikation är flytande finns det ändå en vissa skillnader. Kriskommunikationen syftar till att hantera en uppkommen kris och centralt är att informera människor hur de ska hantera situationen. Inte minst handlar det om kognitivt lärande. Fakta är viktigt. I en kris kan det också vara lättare att påverka än när vardagen rullar på. Alla är medvetna om att situationen är osäker och ingen vet riktigt vad som ska ske. Vardagen är satt ur spel och då är det lättare att förändra sitt beteende. Riskkommunikation handlar istället om att vi ska förändra vårt beteende för att minimera risker som kommer. Ta på oss cykelhjälmen, inte röka, källsortera eller ha flytväst på sjön. Vaccinationskampanjer är också oftast riskkommunikation. Men i fallet med pandemin är de i gränslandet, detta eftersom pandemin pågår då vi uppmanas att vaccinera oss. 

En sak som kan skilja kris- och riskkommunikation är retoriken. Det behöver inte vara det, men ofta är kriskommunikationen mer faktabaserad eftersom den mer bygger på att lära människor vad de ska göra. Riskkommunikationen är inte alltid lika baserad på kunskapsinlärning. I många fall vet man redan vad som gäller och eftersom det kanske inte risken är något som drabbar en just nu är motivationen lägre. Riskkommunikationen handlar därför ofta om att stärka motivationen. Ta exempelvis en krislåda. Vi vet ju att det är bra att ha det hemma, men trots att vi vet vad vi borde göra gör vi det inte ändå. Det är ju inte aktuellt just nu, så vi kan väl fixa det en annan dag? Eller också hittar vi på andra ursäkter. Allt för att slippa göra något annorlunda. För att bryta igenom vårt motstånd räcker det med andra ord ofta inte med information. Andra retoriska grepp måste till. Skrämsel och humor är två klassiska knep och båda kan bryta igenom motivationsvallen, även om det finns problem med dessa också. Ett annat är att jobba med olika typer av belöningar. Det kan handla om att få vissa saker, pengar eller kanske en lott. Men belöningen kan vara symbolisk, att det önskvärda beteendet gör att du räknas till de "coola", de som "räknas" eller kanske de "goda". Klassiskt användnade av distinktionen in-/utgrupp med andra ord.

Så även om jag personligen är en stark förespråkare av att inte gräva skyttegravar mellan kris- och riskkommunikation finns det skillnader som är värda att uppmärksamma. Det är en lärdom jag själv dragit under pandemin.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar