Bengt Johansson

Som brukligt sammanfattar jag forskaråret på bloggen och tittar även lite framåt. 2023 var på många sätt ett bokslut min pandemiforskning. I samband med att covid-19 drabbade oss blev jag indragen i ett antal forskningsprojekt om kriskommunikation och alla är nu avslutade utom det som jag har med tyska kollegor inom ramen för DECIPHER som fortsätter något år till. Krisforskning blir det säkert mer av framöver, men pandemier och kriskommunikation blir det nog lite mindre av (även om det finns en EU-ansökan inlämnad).  Tre böcker Inte sedan jag började min forskarkarriär har jag publicerat tre böcker under samma år. Men 2023 hände det. Strax efter nyår kom pandemiboken - Communicating a pandemic - som jag varit redaktör för tillsammans med nordiska kollegor. Under våren kom sedan Att kommunicera vetenskap , en bok om forskningskommunikation och lite senare den tredje boken där Jesper Strömbäck och jag analyserat hur de svenska nyhetsmedierna bevakat valrörelsen 2022.  Länkar till böcke

En sak som slår en när man forskar om risk- och kriskommunikation är att det finns så många olika modeller om hur människor reagerar på information. Akronymerna är många, såsom CERC, PADM, EPPM och IDEA för att nämna några. Förvirringen slår ganska lätt till eftersom det inte är glasklart hur dessa modeller liknar eller skiljer sig åt. Kanske dags att göra något åt det? IDEA-modellen Under ett antal år har jag samarbetat med kollegor i USA - Tim och Deanna Sellnow - som lanserat IDEA-modellen. IDEA står för (I=instruction, D=distribution, E=explanation och A=action). IDEA fokuserar på hur ett risk- och krismeddelande ska designas för att få bästa resultat, dvs. att mottagarna förstår budskapet, ser det som relevant för dem själva och agerar i enlighet med instruktionerna. När Tim och Deanna skulle vara redaktörer för handboken Communicating Risk and Safety fick Gabriella Sandstig och jag frågan om vi ville skriva ett kapitel om "instructional communication". Klart vi ville.

Doktoranden hade bestämt sig för att läsa en kurs i medieekonomi. Nu var inte medieekonomi doktorandens favoritämne, men kursen var faktiskt inte strikt inriktad på ekonomiska förhållanden utan handlade mer om mediestruktur. Ett annat skäl att läsa kursen var att professor O - som var kursansvarig - var mycket omtyckt. Kunnig och engagerande och hans förmåga att entusiasmera doktoranderna var omvittnad. Professorn hade också ett knep för att få doktoranderna att anstränga sig lite extra. Han samlade ihop essäerna som doktoranderna skrivit och publicerade dem i en bok inom ramen för institutionens skriftserie. Alla jobbade givetvis som galningar för att få sina texter så bra som möjligt eftersom de skulle publiceras (om de höll måttet).  Sveriges första kvällstidning Doktoranden funderade länge och väl på vilket ämne han skulle välja för sin text. Han blev särskilt intresserad när professorn på en föreläsning pratade om GT (Göteborgs-Tidningen). Tidningen som numera inte längre finns va

"Men vi har ju tagit ett beslut?", sa den nytillträdde IT-chefen lite uppgivet när det visade sig att det som beslutas inte blivit verkstad. "Folk har ju inte gjort det vi bestämde utan hittat på egna varianter eller lösningar. Vad är det som händer?", fortsatte han och lät - om möjligt - ännu mer desillusionerad. "Välkommer till universitetet", svarade jag.     Närlingslivet möter akademin Ibland sägs det att i beslut bara "ett inlägg i debatten" på universitetet . Sett från IT-chefens perspektiv - med erfarenhet från det privata näringslivet - tas beslut som sedan implementeras. Om det inte fungerar tas ett nytt beslut. Här upplevde IT-chefen att hans logik överhuvudtaget inte fungerade. Gillade universitetsfolket inte beslutet eller om de inte tyckte det var optimalt, löstes det efter eget huvud. Här krockar det rejält. Forskare och andra som jobbar på universitetet är inte så lätta att leda och en annan metafor som dyker upp då och då är at

Jag har tackat ja till något som kanske kommer skaffa mig en del ovänner eller åtminstone kritiker. Detta eftersom jag igår utsågs till ledamot i mediestödsnämnden av regeringen. Min professorskollega och tidigare ledamot i presstödsnämnden, Ingela Wadbring, skriver insiktsfullt i Magasinet Konkret (läst HÄR ) om troliga konsekvenser av det nya mediestödet och de svåra avvägningar som jag och de andra ledamöterna i nämnden kommer få sätta tänderna i efter nyår.  Jag kommer lära mig massor om presstödets detaljer, behöva läsa en massa papper, sitta ganska mycket på tåg till Stockholm och få en hel del nya kontakter. Men jag kommer säkert också mötas av sura miner här och var framöver. Men det får det väl vara värt för det är ett viktigt uppdrag. Läs pressmeddelandet från Kulturdepartementet HÄR .

Vi har alla sett dem. Intervjuerna där makthavaren ställs till svars av Janne Josefsson eller någon av hans kollegor. Blicken flackar, flosklerna haglar och svetten börjar tränga fram i pannan. En del kan inte säga nåt alls utan blir helt tysta, Varför ställer makthavare upp på sådana här intervjuer? Det är ju som att be om att få tappa ansiktet offentligt. Faktum är att de inte gör det. Inte längre. En dag ringde Uppdrag Granskning Gårdagens UG handlade att makthavare allt oftare avböjer medverkan i UG, att det blivit svårare och svårare att få dem som granskas att ställa upp på intervju. De går kanske med på mailssvar, men en regelrätt ansvarsutkrävande intervju vill de inte vara med om. Givetvis faller lite av formatet för UG när en part inte "spelar med" utan väljer en annan väg att kommunicera, eller inte kommunicera alls. För att ge lite forskarperspektiv fanns jag med i programmet och fick säga några ord. En trend som pågått länge När jag gjorde intervjun med UG kändes

När Medievalsundersökningarna startade 1979 var det givetvis nyheter på papper och via etermedier som gällde. Vi visste ju knappt ens vad en dator var på den tiden och mobiltelefoner och internet fanns bara i fantasin, om ens där. Men även om medielandskapet har förändrats sedan dess har Medievalsundersökningarna hållit fast vid de traditionella plattformarna, framförallt för att kunna jämföra resultaten över tid. Men ni undersöker ju bara papperstidningen! När Jesper Strömbäck och jag är ute och pratar om resultaten från våra studier om svenska mediers valbevakning händer det inte allt för sällan att någon (oftast de som kommit lite sämre ut) viftar bort slutsatserna med argumentet att vi inte tittar på onlinenyheterna. Vi brukar då hänvisa till en studie av Marina Ghersetti från 2011 som jämförde valnyheter online och offline. Hennes slutsats var att mediebilden var ganska lik, oavsett plattform, även om det fanns mer nyheter på nätet. Valnyheter online och offline 2022 Tillsammans m

I gårdagens avsnitt av Det politiska spelet berättade Fredrik Furtenbach om vår forskning kring partiledare och deras leenden. Vi har i flera arbeten försökt att få klarhet i när politiker började le och vad ett leende egentligen betyder.  The smiling politician Tillsammans med kollegan Orla Vigsö har jag nyligen publicerat en artikel om när de svenska politikerna egentligen började le på valaffischerna, när de gick från att vara allvarstyngda (män) till att le mot den potentielle väljaren. Idén har vi burit på ganska länge, men det var först nu som vi fick den publicerad i tidskriften Journal of Visual Political Communication (läs artikeln HÄR ). Titeln är The smiling politician och vi lyckas faktiskt ge ett svar på när leendet kom. Svaret är i valrörelsen 1968. Det var då som vi ser det första partiledarleendet på svenska valaffischer och Kristdemokratiske partiledaren Alf Svensson var först ute med ett riktigt fint leende.  Allvarliga män - i kostym Före slutet på 1960-talet var

Docent X hade fått till uppgift att hålla tal på en festlighet, där två närstående institutioner deltog. Flera andra höll också tal men docent Xs tal var det bästa, det många minns efteråt. Kanske för att det sa något om akdemiker och deras (lite självironiska) självbild.  Docenten och rörmokaren Talet inleddes med att docenten berättade om grannsämjan i kvarteret där han bodde, att alla kom så väldigt bra överens. Om det behövdes brukade de också hjälpa varandra. Något behövde kanske lånas, en tjänst behövde utföras. Grannarna kom alltid till varandras hjälp. Balansen i den lokala bytesekonomin upprätthölls genom att grannarna bytte tjänster och gentjänster. Som ett talande exempel på grannsämjan berättade docenten om hans granne rörmokaren, som utan att knota kom och hjälpte docenten med olika VVS-problem, som ett stopp i avloppet eller vad det nu kunde vara. Som tack för den utförda tjänsten fick römokaren i gengäld en "skarp dinstinktion" av statsvetardocenten. Vad kan bä

I veckan hade jag möjlighet att delta på en utbildningsdag om kriskommunikation på Chalmers under ledning av Mia Dahlström ( Dharmia ) och Henrik Dahlberg. Deltagarna var kommunikatörer från lärosäten i Västsverige som under en heldag fick lyssna och öva i kriskommunikation. Mia Dahlström pratade om kriskommunikation och betydelsen av att faktiskt ha lite planer och checklistor. Mia gav också värdefulla  praktiska tips till alla som sysslar med kriskommunikation. Professor emerita Ann Enander gav insikter om hur människor reagerar i kriser och Chalmers säkerhetssamordnare Erik Eliasson berättade om PDV (pågående och dödligt våld i publik miljö) och vad man bör tänka på då (spring och om inte det går, ta skydd!). Därefter ledde Mia Dahlström en scenarioövning och dagen avslutades med mingel. 10 saker vi lärde oss Min egen insats var att berätta om vad vi lärt oss om kriskommunikation under pandemin och som vanligt hade jag mina 10 punkter. Nu är inte dessa särskilt stabila, ibland är

Det var disputationsdag och den unge doktoranden var nervös. Han hade inte sovit så mycket och var lite blek om nosen. En stor del av nervositeten berodde på att opponenten inte var vem som helst. Granskaren av avhandlingen var en äldre professor med stora meriter inom akademin.  Disputationsakten är riggad, där opponenten är den starke och respondenten den betydligt svagare parten. En mer meriterad kollega ska granska vad doktoranden gjort och avgöra om det håller godkänd vetenskaplig kvalitet för att tas upp i vetenskapssamhället. I den här historien var dock avgrunden mellan de två avgrundsdjup, så det var inte så konstigt att doktoranden var nervös.    Jag håller med om allt.... Disputationer har formen av dialog, eller fråga-svar om man så vill. Opponenten håller i showen och även om samspel mellan de två inblandande är viktigt sätter opponenten tonen och avgör om det blir ett trevligt intellektuellt samtal eller ett tredje gradens förhör. Den som varit med på disputationer ett an

En helt avgörande faktor för framgångsrik kriskommunikation är att förstå människors vardag och inte minst deras medievardag. Mina kollegor och jag har under de senaste åren försökt begripa oss på hur människors strategier för att söka information under en kris fungerar. Vart vänder man sig? Vilka källor litar man på och inte minst hur kombinerar människor olika informationskällor under en kris.    Informationssökningsrepertoarer Tillsammans med mina kollegor Sofia Johansson (försteförfattare) och Johannes Johansson har vi (the three Johanssons) undersökt hur människor kombinerar olika informationskällor under en kris (så kallade repertoarer). Dessa repertoarer, som används för att söka information om krisen – i vårt fall COVID-19 –, består av traditionella nyheter, utländska nyheter, alternativa nyhetskanaler, sociala medier, myndigheters webbplatser och kontakter med släkt, vänner och bekanta. Forskningen som tittat på repertoarer tidigare har utgått från att dessa är ganska stabila,

Det var fredag eftermiddag, ganska sent och projektassistenterna var stressade. Arbetet att samla in och kategorisera den stora mängden forskningsmaterial hade gått trögare än beräknat och deadline närmade sig obehagligt snabbt. Vid lunchmötet inser de att uppdraget har misslyckats och beslutar - med viss tvekan - att gå till projektledaren, professor Y, och berätta de dåliga nyheterna. Deadline är bara nåt man säger Lite nedslagna och kanske också lite nervösa knackar de på professorns rum. "Kom in", hör de professor Y:s röst säga och in i rummet stegar de två och för fram sitt ärende.  - "Professor Y" (egentligen sa de bara "Y" i linje med den svenska avslappande attityden till titlar), "vi är inte klara". - "Vadå?", säger professorn med en helt oförstående min  - "Det är ju deadline på måndag, och vi har inte hunnit klart", förklarar assistenterna.   - "Deadline?", säger professorn med ett förvånat ansiktsuttryck.

En demokrati bygger på fria och rättvisa val. Valet ska ha föregåtts av fri opinionsbildning, alla medborgare ska kunna rösta och själva röstförfarandet ska gå rätt till. Valfusk är med andra ord ett direkt hot mot demokratins själva fundament. Ändå ser vi hur låtsasdemokratier följer demokratiska proceduer med val och valrörelser, men där varken opinionsbildningen är fri och rösterna är redan räknade innan de ens hamnat i valurnorna. Valet är bara på låtsas.  I andra länder är kanske inte valet så rigoröst riggat, men oegentligheter sker för att påverka valrresultatet i en viss riktning. I Sverige har vi inga sådana problem. Visst finns det incidenter. Noga räknat rapporterades 123 sådana under valrörelsen 2022, men inga av dem ansågs kunna ha påverkat valresultatet eller stört valprocessen. Den svenska valprocessen är säker och ännu säkrare sedan förändringar av utplacering av röstsedlar genomfördes i och med förra årets val.    Det stulna valet? Ändå fördes det fram åsikter före va

Docent X hade för första gången fått hedersuppdraget att vara ordförande på en disputation. Som vanligt skulle högtiden gå av stapeln på eftermiddagen och docenten hade förberett sig väl. Manus var utskrivet och alla verkade vara på plats i god tid. Eller rättare sagt, nästan alla. Doktorandens handledare – professor X - fanns inte i lokalen trots tidpunkten närmade sig då disputationsakten skulle börja. Bara 10 minuter kvar till klockan slår 13 och ingen handledare i sikte. Docent möter professor Som tur var skulle disputationen ske i en lärosal bara ett stenkast från handledarens kontor. Så docenten finner sig snabbt och springer nerför trapporna, flyger över gården och ramlar uppför trapporna för att se om handledaren är kvar på kontoret. Mycket riktigt. Där sitter professorn i godan ro och verkar inte alls ha någon brådska. Docenten – som nu är lite stressad – säger, ”professor X, kommer du? Vi börjar ju snart!”. ”Vadå?”, säger professorn, lite barskt. ”Vi börjar ju kvart öv