En fin dag på Chalmers: kriskommunikation i universitetsvärlden

I veckan hade jag möjlighet att delta på en utbildningsdag om kriskommunikation på Chalmers under ledning av Mia Dahlström (Dharmia) och Henrik Dahlberg. Deltagarna var kommunikatörer från lärosäten i Västsverige som under en heldag fick lyssna och öva i kriskommunikation. Mia Dahlström pratade om kriskommunikation och betydelsen av att faktiskt ha lite planer och checklistor. Mia gav också värdefulla  praktiska tips till alla som sysslar med kriskommunikation. Professor emerita Ann Enander gav insikter om hur människor reagerar i kriser och Chalmers säkerhetssamordnare Erik Eliasson berättade om PDV (pågående och dödligt våld i publik miljö) och vad man bör tänka på då (spring och om inte det går, ta skydd!). Därefter ledde Mia Dahlström en scenarioövning och dagen avslutades med mingel.

10 saker vi lärde oss

Min egen insats var att berätta om vad vi lärt oss om kriskommunikation under pandemin och som vanligt hade jag mina 10 punkter. Nu är inte dessa särskilt stabila, ibland är de fem ibland sju och de 10 punkterna jag presenterade skiftar en del. Jag har ju faktiskt också skrivit om det här på bloggen tidigare. Skulle dock tro att det här var sista gången jag körde min lista och nästa gång det ska pratas kriskommunikation blir det nog en lite annan pitch. 

Men om jag funderar lite på vad som jag verkligen bär med mig efter pandemin. Vad är det mest bestående intrycket? Vad var det som överraskade mest och vad bekräftade det jag lärt mig sedan tidigare? Den här listan blir väsentligt kortare. Bara tre punkter faktiskt.

Osäkerhetskommunikation är det nya svarta

 

Det första är att jag tror att vi måste fundera mer kring hur vi kommunicerar osäker information, att vi inte bara har en kaotisk situation och att det är svårt att få bekräftad information. Vi måste kommunicera information som i sig är osäker. Pandemin visade tydligt att kunskapsläget hela tiden förändrades så den information som kunde delas var "det vi vet just nu". Så även det vi tror oss veta är osäker information, inte minst när forskningsresultat som ska omsättas till praktiska råd och rekommendationer. 

 

Nya sprickor i samhällsväven

Inom kriskommunikation är inte politiska perspektiv så vanliga, i betydelsen att kriskommunikatörer måste ta hänsyn till politiska åsikter hos mottagarna av information. Men pandemin tydliggjorde att mäniskors ideologiska hemvist även är viktig i risk- och kriskommunikation. Vi kan kalla dem för "låglitarna", de som inte har förtroende för myndigheter och misstror traditionella medier. Att politiska åsikter är viktiga för vad människor tar till sig är en självklarhet när vi pratar politisk opinionsbildning och valrörelser, men vad vi lärde oss under pandemin är att även kriser politiseras. Låglitarna når kriskommunikatörerna oftast "ut" till, men den når inte "in". De har sett informationen, men de tror inte på den och de misstror myndigheternas intentioner. Det är en ny verklighet för alla som sysslar med kriskommunikation.

One size does not fit all

I flera projekt har jag sysslat med hur minoritetsgrupper tar till sig information under kriser. Det är inte alldeles lätt att få grepp om resultaten. Å ena sidan visar en hel del forskning och praktik att det framförallt är svårt att nå "ut", men även att nå "in". Å andra sidan har vi också siffror som visar att de allra flesta ändå använde majoritetssamhällets medier, var fullt medvetna om riskerna och tog till sig informationen under pandemin. Å tredje sidan har vi resultat som pekar på att nyhetsundvikarna är fler i utsatta områden och för det fjärde verkar informationsrepertoarerna vara bredare där sociala medier, svenska och utländska medier används mer för att leta information i kriser än i majoritetssamhället. Här finns många möjliga tolkningar. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Är en bredare informationssökningsrepertoar bättre eftersom det ger möjlighet att jämföra källor. Eller är det ett växthus för konspirationsteorier? Finns mycket att fundera över och fortsätta att forska om.