onsdag 7 juli 2021

Från "just-in-time" till "just-in-case"?

Hackerattacken på Coop, Shell och andra privata företag visar samhällets sårbarhet. Våra liv blir mer och mer komplexa, där organisationer och individer interagerar globalt, inte minst via digitala system. Men tar vi en bredare pensel har vi gjort oss helt beroende av olika system sedan en lång tid tillbaka. Och ju mer beroende vi blir av sådna system, desto sårbarare blir vi. System kraschar och grundfrågan är då vem som har ansvar för att se till att vi som individer och organisationer klarar av kraschen. Det hela handlar om var gränsdragningen för statens ansvar går och är ingen lätt fråga att besvara. Men ju mer komplext samhället blir och beroendet av olika system ökar, desto mer måste vi prata om det.

Systemberoendet kan ta sig olika uttryck. Låt mig ge några exempel.

1. Att ha en krislåda hemma är något som MSB och andra samhällsaktörer talar allt mer om. Poängen är att vi som medborgare ska kunna hantera en samhällsstörning. Att vi ska gå från "just-in-time" till "just-in-case" i vårt förhållningssätt till hur vardagen fungerar. Vi ska inte svälta, törsta, frysa ihjäl även om vi skulle bli utan ström, vatten och värme några dagar. Men vi är extremt sårbara och det klart, ju bättre systemen fungerar, desto större blir fallet den dag allt kraschar. När jag var i Florida under orkanen Irma 2017 var de flera som påpekade att Floridaborna var dåligt förberedda eftersom de inte hade haft en stor orkan på över ett decennium. Vi invaggas så lätt i en falsk trygghet att allt alltid kommer fungera som det ska. Men förr eller senare brakar saker och ting samman.

2. Andra saker handlar inte om liv och död, men de visar hur beroendet av komplexa system gjort oss sårbara. I mitt yrkesliv har beroendet av digitala system gjort att jag i stort sett inte kan jobba om jag inte är uppkopplad till internet. När jag började på universitetet fanns det inte ens dator att skriva på. Allt var analogt och jag kunde jobba på även om strömmen gick. Fanns det bara en skrivmaskin, ett block och penna samt böcker att läsa pågick jobbet ungefär som vanligt (åtminstone så länge det var ljust). Går strömmen idag kan jag givetvis gå och hämta en bok i bokhyllan, men allvarligt talat blir det inte mycket gjort om nätet ligger nere och i stort sett ingenting alls om strömmen går. Många andra yrken står inför samma problem när strömmen går eller datorn kraschar.

3. En annan aspekt av mitt yrkesliv som också visar på systemberoende är övergången från overheadbilder till powerpoint. Jag skolades in med att göra overheadbilder till mina föreläsningar. Det värsta som kunde hända var att lampan till overheadprojektorn slutade fungera. Men då fanns det oftast en reservlampa i projektorn. Gick strömmen kunde jag i alla fall dela ut bilderna i klassen. Men i takt med teknikutveckling blev powerpoint standard och sedan många år använder jag inget annat. Oftast funkar det bra, men i flera år hade jag alltid med mig overheadbilder i reserv om tekniken med powerpoint skulle fallera (vilket den ofta gjorde till en början). Jag hade med andra ord en reservplan, en Plan B. Det har jag slutat med. Funkar inte min presentation är det i stort sett bara att stänga ner och skjuta fram föreläsningen tills dess att tekniken är på plats igen.

Inom krishantering pratar man om kontinuitetsarbete. Att verksamheten ska kunna fortgå på en rimlig nivå trots att det är kris. Detta är något som vi alla, både individer och organisationer, måste lägga mer tid på. För vad gör vi den dag systemet kraschar? Vad är Plan B? Här kan man inte bara gapa om att staten ska komma och hjälpa till. Eller det kanske man kan? För det är inte en enkel fråga och faktiskt en grundläggande målkonflikt. Vår sårbarhet när vi lever i komplexa system blottlägger denna grundläggande fråga: var går gränsen för det allmännas ansvar? Är det vårt eller statens ansvar att se till att vi klarar oss under en kris? Det gäller både för oss enskilda individer som inte kan ladda sin iPhone som för organisationer som blir utpressade av internationella cyberskurkar.

torsdag 1 juli 2021

Crisis? What crisis?


Är krisen egentligen en kris? Då menar jag inte pandemin utan regeringskrisen. Ingen har väl missat misstroendeomröstningen och statsminister Stefan Löfven avgång, samt de talmansrundorna som nu inletts. Men är det en kris? Ja, för regeringen och dess samarbetspartners är det en kris. Det är en organisationskris för sittande regering, men knappast för det demokratiska systemet eller samhällsstyrning i stort. Men hur landet ska styras är en allvarlig sak. Därför har vi också satt upp en massa regler i RF för hur vi gör när en regering faller, just för att det inte ska bryta ut anarki och allmän oreda. Vi har en övergångsregering så att samhällsapparaten fungerar, statligt anställda fortstätter att få löner och pensioner och bidrag betalas ut trots att vi inte har en regering. Dessutom finns det protokoll för hur en ny regering tillsätts. Krisen är regeringens, inte demokratins. 

Men det klart. Skulle det inte gå att få fram en ny regering, varken genom talmansrundor eller återkommande extra val kan det utvecklas till en systemkris. Då funkar inte de regler vi satt upp för samhällsstyrning och då är vi illa ute. Nyckeln ligger hos partierna. De måste i det läge som vi befinner oss i rimligen fokusera mindre på regeringsfrågan före ett val och inte låsa fast sig så att inga kompromisser är möjliga. Kanske ska också journalisterna backa lite och inte avkräva politiker tvärsäkra svar på hur framtida regeringar ska se ut. För dagens politiska landaskap kräver kompromisser. Vill vi ine ha det får vi ändra på valsystemet så att vi slipper det. Kanske med ett majoritetsvalssystem. Men då kommer den politiska kartan att ritas om till oigenkännlighet. Är det dit vi vill? Annars är det kompromisser som gäller. 

 

I söndagens Godmorgon världen pratade jag lite om kriser och vad som egentligen är en kris. Lyssna HÄR