Crisis? What crisis?

Är krisen egentligen en kris? Då menar jag inte pandemin utan regeringskrisen. Ingen har väl missat misstroendeomröstningen och statsminister Stefan Löfven avgång, samt de talmansrundorna som nu inletts. Men är det en kris? Ja, för regeringen och dess samarbetspartners är det en kris. Det är en organisationskris för sittande regering, men knappast för det demokratiska systemet eller samhällsstyrning i stort. Men hur landet ska styras är en allvarlig sak. Därför har vi också satt upp en massa regler i RF för hur vi gör när en regering faller, just för att det inte ska bryta ut anarki och allmän oreda. Vi har en övergångsregering så att samhällsapparaten fungerar, statligt anställda fortstätter att få löner och pensioner och bidrag betalas ut trots att vi inte har en regering. Dessutom finns det protokoll för hur en ny regering tillsätts. Krisen är regeringens, inte demokratins. 

Men det klart. Skulle det inte gå att få fram en ny regering, varken genom talmansrundor eller återkommande extra val kan det utvecklas till en systemkris. Då funkar inte de regler vi satt upp för samhällsstyrning och då är vi illa ute. Nyckeln ligger hos partierna. De måste i det läge som vi befinner oss i rimligen fokusera mindre på regeringsfrågan före ett val och inte låsa fast sig så att inga kompromisser är möjliga. Kanske ska också journalisterna backa lite och inte avkräva politiker tvärsäkra svar på hur framtida regeringar ska se ut. För dagens politiska landaskap kräver kompromisser. Vill vi ine ha det får vi ändra på valsystemet så att vi slipper det. Kanske med ett majoritetsvalssystem. Men då kommer den politiska kartan att ritas om till oigenkännlighet. Är det dit vi vill? Annars är det kompromisser som gäller. 

 

I söndagens Godmorgon världen pratade jag lite om kriser och vad som egentligen är en kris. Lyssna HÄR