Bengt Johansson

En av de slutsatser jag och mina kollegor brukar dra efter att ha studerat valafficher i flera decennier är att de är barn av sin tid. Valaffischerna speglar det omgivande samhället, inte bara ifråga om motiv och vad som upplevs som självklart i samtiden, utan även hur den grafiska designen ser ut. Affischkonsten var en given referens för valaffischerna under 1920- och 30-talen, där också dåtidens reklam hämtade sin inspiration. Men det kom att ändras. Moje Åslund och alla de andra Flera kända reklamtecknare gjorde också valaffischer under 1900-talets första hälft. En av de mer kända var "Moje" Åslund som tecknade ett stort antal valaffischer för Högern under mellankrigstiden (och några val därefter). Moje hade ofta en humoristisk touch, särskilt om det handlade om politisk propaganda. Men stilen var densamma oavsett om det handlade om att promota en film eller politiska budskap. Moje vad inte ensam, Ivar Starkenberg, Axel Sjöberg och Anders Beckman var andra kända illustratö

Att trycka upp valaffischer är dyrt och kräver god planering, oavsett om man trycker på papper eller plast (som de flesta gör numera). Dessutom krävs många frivilliga för att hänga upp affischerna och plocka ner dem igen, om inte det är så att man har råd att köpa affischplats vid busskurer och liknande. Så vad gör man om man har begränsade medel, men ändå vill synas i det offentliga rummet?En del tar till gerillamarknadsföring och trycker egna klistermärken. De senaste decennierna har det nämligen blivit mycket lättare och billigare att trycka klistermärken. Man kan designa dem på sin egen dator och till och med skriva ut dem på papper med klister på sin egen skrivare. Denna strategi lockar bland annat kandidater som står längre ner på partiets lista och därför kanske inte får bidrag från partiet för kampanjen. För priset av en handfull affischer kan man få ett hundratal klistermärken, så antalsmässigt verkar det ju vara en bra idé. Dessutom har man en grafisk frihet som gör at

Den 24 februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland. Kriget har nu pågått i snart en månad och Putins förhoppning att invasionen skulle avslutas snabbt hade ingen relation till verkligheten. Ukrainas armé och hela det ukrainska samhället har bjudit på hårt motstånd, trots terrorbombning från den ryska armén. Jag har inte direkt forskat om krigsjournalistik, utan har mer som allmänt berörd medborgare och intresserad medieforskare följt rapporteringen från Ukraina och den kamp om verklighetsbilder som alltid sker i samband med konflikter. Att krigets första offer är sanningen är som så ofta tidigare också relevant i informationskriget under den ryska invasionen av Ukraina. Fyra spaningar I inlägget ska jag lyfta fyra spaningar som slagit mig när jag följt bevakningen och mediedebatten. Inte direkt baserat på egen forskning, utan snarare reflektioner som snurrat runt i mitt huvud när jag följt krigsrapporteringen. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag absolut inte trodde Putin skulle an

Rysslands invasion av Ukraina har gjort att den svenska politiska debatten kantrat åt försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Upprustat försvar, medlemskap i försvarsalliansen NATO, beroendet av rysk gas och olja är det vi pratar om just nu. A tt Putins aggression mot Ukraina gjort dessa saker relevanta råder inget tvivel om. Men i Sverige finns en lång historia av rysskräck, grundad eller ej.  För dem av oss som vuxit upp under kalla kriget är rädslan för ryssen inget konstigt. Världen var länge uppdelad i ett väst och ett öst, USA vs Sovjet. Jänridån var utgångspunkten för hur världen såg ut och det kalla krigets logik präglade oss. Men rädslan för ryssen har hundraåriga rötter i den svenska historien, då vi återkommande varit i krig med den stora grannen i öster.    Kosackvalet Ser vi på valaffischer genom historien har de också haft ett stort mått av rysskräck. Hotet från öst (kommunism) var under 1920- och 1930-talet gångbart i den svenska politiska debatten. Mest känd är givetvis

På valaffischerna finns inte bara leende (eller stränga) partiledare och kandidater till de olika politiska församlingarna. Vi möter också oss själva: väljarna, medborgarna, folket. Affischerna är en utmärkt yta där partiernas kampanjmakare i bild kan gestalta och representera dem de vänder sig till. Det kan handla om väldigt breda grupper av människor (alla väljare), men ofta om mer avgränsade grupper.   Schablonernas tid   I det tidiga 1900-talet, när partierna tryggt kunde appellera till ganska tydliga sektioner av samhället, kunde affischerna prydas av grovt tillyxade schabloner som stod för kategorier såsom ”arbetare” eller ”lantmän”. Ett bra exempel på en starkt förenklad men väldigt tydlig symbolik av detta slag gav vi prov på i Propagandainspektionens första inlägg 5 januari [läs HÄR ]. Visst är arbetaren på Kommunisternas affisch (1932) grovt tillyxad i sin modernistiska design. Med enkla grafiska medel - - rykande skorstenar, blåkläder, -- träder en arbetare fram. För säkerh