Fyra spaningar i invasionens skugga
Fyra spaningar
I inlägget ska jag lyfta fyra spaningar som slagit mig när jag följt bevakningen och mediedebatten. Inte direkt baserat på egen forskning, utan snarare reflektioner som snurrat runt i mitt huvud när jag följt krigsrapporteringen. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag absolut inte trodde Putin skulle anfalla Ukraina. Var helt övertygad om att det handlade om att med skrämsel tvinga Ukraina till eftergifter. Inte ens när den amerikanska underrättelsetjänsten gick ut med information om ett förestående anfall blev jag övertygad. Trodde snarast att USA sysslade med någon form av psykologisk krigsföring ("om vi säger att de kommer att anfalla så gör det de säkert inte!"). Så var tyvärr inte fallet.
1) Datorspelskriget
Vietnamkriget brukar beskrivas som det första tv-kriget. Ett krig där journalisterna rapporterade från fronten och beskrev kriget med alla dess fasor. Kriget följdes från tv-sofforna i USA och inga politiker kunde styra opinionen med en tillrättalagd mediebild. I Gulfkriget 1991 och även i senare konflikter har militären ändrat strategi och låter inte längre journalisterna verka lika fritt. Med Gulfkriget fick CNN sitt genombrott, men militären styrde mediebilden och vi försågs med filmer på "smarta bomber" som med stor precision träffade sina mål. Vad är då det medietypiska med invasionen av Ukraina? Jag skulle vilja säga att det är första kriget vi ser kriget live på riktigt, men från ett drönarperspektiv. På många sätt liknar bilderna som sprids (av den ukrainska sidan) när ukrainsk militär anfaller och slår ut ryska förband mina datorspelupplevelser av olika strategispel. Drönartekniken har möjliggjort helt andra sätt att sprida bilder och i mina sociala medieflöden har det dessa veckor spridits mängder av sådana klipp som på något skruvat sätt liknar sekvenser från datorspel.
2) Kampen om namnen
Jag har alltid sagt Kiev, Odessa och Tjernobyl. Men nu utmanas dessa stavningar, både i traditionella, alternativa och sociala medier. Istället menar en del att de ukrainska stavningarna ska användas, dvs. Kyiv, Odesa och Tjornobyl. Skälet är givetvis att de menar att angriparens språkbruk inte ska användas. Istället ska - i solidaritet med de som anfalls - ukrainska benämningar på namn och orter användas. TT har riktlinjer för det här för den som är intresserad (spoiler: de rekommenderar fortfarande Kiev, Odessa och Tjernobyl, även om de menar att ukrainska namnformer överlag bör användas. (Läs HÄR). Vad handlar då det här om? Givetvis om att språk är makt. Den som namnger har övertag och tolkningsföreträde. Kampen handlar om att ifrågasätta det ryska språkets position gentemot det ukrainska. Nu kompliceras det av att många ukrainare också har ryska som huvudspråk utan att för den skull vara etniska ryssar. Men fenomenet att bråka om benämningar och ordval är inte nytt. Jag minns liknande diskussioner under krigen i forna Jugoslavien, där exempelvis en del menade att den albanska stavningen Kosova skulle gälla och inte den serbiska (Kosovo). Men det fick aldrig något genomslag. Vi får väl se vad som händer med språkbruket om ukrainska städer och regioner framöver.
3) Hur håller man huvudet kallt när opartiskheten inte gäller?
Generellt tycker jag svenska medier skött krigsrapporteringen bra. Public servicemedierna, men även dagspress och kvällspress har gjort ambitös och mångsidig rapportering. Sedan kommer säkerligen kollegor till mig att kritisera hur saker och ting sett ut i kommande granskningar. Men jag uppfattar ändå som det gått att forma sig en relativt god bild - så gått det nu går - om vad som sker. Vill dock bara lyfta två saker som jag funderat över. Den första är att det "militära" paradigmet helt och hållet fått ta över offentligheten. Det är militärer i rutan, krav på upprustning, försvarsanalytiker mm för hela slanten. Inget konstigt med det, men blir inte bilden lite enahanda? Finns det inte andra perspektiv som kan balansera? Kanske är upprustning enda vägen framåt, men jag hade gärna hört lite fler vinklar. Den andra är hur ukrainska framgångar ska hanteras. Rysslands invasion av Ukraina behöver inte vara opartisk, det går alldeles utmärkt att stå på Ukrainas sida. Men hur ska journalistiken hantera att vi alla hejar på Ukraina och att vi hoppas de har framgångar mot inkräktarna? Risken finns ju att alla framgångar, hur små eller obetydliga de än, är får orimliga proportioner. Missförstå mig inte. Jag älskar att se Ukrainska bönder stjäla ryska stridsvagnar eller höra andra hjältehistorier. Men jag är inte journalist och journalistikens jobb är att i alla lägen hålla huvudet kallt. Det är en utmaning.
4) Censur kommer inte stärka demokratin
Den som följt mig genom åren (om nu någon gjort det!) vet att jag är tveksam till censur av olika slag. Yttrandefrihet är en princip och börjar den naggas i kanten vet vi aldrig vart det slutar. Jo, förresten det vet vi. Begränsningarna blir fler och fler "i det godas namn" och förr eller senare är yttrandefriheten beskuren och lagar och regler kan användas för att tysta meningsmotståndare. Det är därför jag faktiskt varit upprörd på riktigt (händer inte ofta!) när EU beslutat att stänga ner de ryska propagandakanalerna Russia Today (RT) och Sputnik. Missförstå mig inte. Kanalerna är inte journalistik. Det är ren statspropaganda och just nu ljuger de som hästar travar. Men om EU stänger ner RT/Sputnik idag, vad stängs ner nästa gång? Jag kan komma på många andra mediekanaler som ljuger ungefär lika mycket som de ryska propagandakanalerna och ska de också stängas med samma logik? Är dessutom ytterst besviken på både den svenska regeringen och våra myndigheter som inte står upp yttrandefriheten. För även om inte Yttrandefrihetsgrundlagen direkt går att tillämpa här kan det knappast vara förenligt med det som står i den svenska Regeringsformen:
1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
Att RT/Sputnik ljuger spelar ingen roll. Det är - förutom i marknadsföring - inte olagligt att ljuga. Med censur kommer vi aldrig att skydda det demokratiska samhället på sikt. Det måste ske med oberoende stark journalistik och mediekunniga medborgare som lärt sig skilja mellan fakta och lögner.
Kommentarer
Skicka en kommentar