Bengt Johansson

Nu släpps den nya versionen av läroboksklassikern Massmedier , eller som den numera heter Det svenska medielandskapet . Inte bara namnet är förändrat. Stig Hadenius har gått bort, men istället har nya namn tillkommit. Ingela Wadbring var redan med i de senaste versionerna och nu är även Jonas Ohlsson medförfattare. Min Massmedier var dock den som kom 1989. Det var åren runt 1990 som jag började läsa medie- och kommunikationsvetenskap och Massmedier. En bok om press, radio och TV följde med hela grundutbildningen som en ständig referenspunkt. Jag satte mig så här nästan 30 år senare och försökte hitta lite spådomar i 1989 års upplaga. Helt enkelt kolla hur rätt Hadenius och Weibull hade om framtiden. Eftersom jag brukar tippa helt fel om framtidsfrågor vare det handlar om hur många medaljer Sverige kommer ta i OS eller valresultat borde jag kanske inte kolla hur rätt andra forskare har om medieframtiden. Men jag gör det ändå. Det ska på en gång sägas att framtidsförutsägelsern

I fredags disputerade Elina Lindgren med sin avhandling statskunskap " Campaigning with Poetry, Governing on Prose: Pre- and Post-Election Effects of Election Pledge Rhetoric". Som medlem i betygskommitéen fick jag tillfälle att läsa avhandlingen noggrant. Det var det verkligen värt! För den som är intresserad av hur övertalning fungerar lär man sig mycket genom att läsa Elinas bok, som både relaterar till den inom politisk kommunikation välkända teorin om framing och språkfilosofisk teori om övertalning. Väldigt kortfattat kan man säga att forskningsfrågan är om människors värdering av vallöften påverkas när värdeord såsom "jämlikhet", "välstånd" eller "rättvis" inkluderas. Värdeord är mångtydiga och tolkas olika beroende på vem som lyssnar. Vi läser helt enkelt in det vi själva (ideologiskt) vill i vallöften när de innehåller värdeord. Resultaten av de experiment som Elina gör visar också lite förenklat att vallöften där värdeord finns med få

Det förekommer då och då lite jämförelser mellan antalet informatörer och journalister. SCB mätte 2016 och då kan man se att det finns 1,4 informatörer på varje journalist. I USA har jag hört att det numera finns fyra informatörer på varje journalist. Det är givetvis lätt att se detta som ett direkt motsatsförhållande. Journalister är generellt sett skeptiska till PR och informatörer som de tycker gör deras jobb svårare genom att hindra tillgång till information och källor, försköna sanningen och lägga ut dimridåer. Från informatörernas sida är man inte lika benägen att se det som ett antagonistiskt förhållande utan ser det mer som ett samarbete. Båda bilderna kan vara sanna. Det beror lite på i vilken situation vi pratar om. Gäller det rutinrapportering om vad som hänt (inte minst under samhällskriser) är professionella kommunikatörer ofta en bra hjälp för journalister. Är det fråga om granskning är det ofta konfrontation. Över tid har antalet informatörer ökat, inte minst i of

För ett år sedan gjorde jag en sammanfattning av forskaråret och vad som skulle ske 2017. När jag tittar tillbaka inser jag att nästan allt jag skrev också slog in (åkte inte till ICA i San Diego). Faktum är att 2017 nog går till historien som mitt mest framgångsrika som medieforskare. Ett axplock är redaktör för två antologier (en internationell om valaffischer och en svensk om valet 2014) där jag själv skrev sju kapitel, gästredaktör för ett nummer av internationell tidskrift, medlem av ett editorial board i en ny internationell kriskommunikationstidskrift, fyra artiklar/kapitel i internationella böcker/tidskrifter och några kapitel och rapporter på svenska. Lägg därtill att jag var med och drog in över 15 miljoner i forskningsmedel, var gästforskare i Florida och allt annat kul man gör som forskare/lärare. Det har det varit ett bra år.  Det som avslutats 2017 var mitt engagemang i SOM-institutet. Sedan 2012 har jag suttit med i styrgruppen och varit dess ordförande. Det har v