torsdag 21 januari 2021

Premiär för MKV-podden (eller "jag har blivit poddad")

Igår fick jag ynnesten att delta som premiärgäst i MKV-podden, en podd som kollegorna på Södertörn, Staffan Ericsson och Anne Kaun håller i. Dagsaktuella ämnen disktuteras från MKV-perspektiv och passade nog handlade första avsnittet om opionionsmätningar mot bakgrund av erfarenheterna av presidentvalet i USA. Igår tillträdde ju Joe Biden som president och även runt denna valrörelse blev det omfattande diskussioner om mätningarnas träffsäkerhet. Vi lyckas i samtalet både få in skandallogik och Baudrillards hyperrealitet. Dessutom tar Anne och Stefan upp en klassiker inom MKV-fältet de läst. Denna gång en av mina egna favoriter - The People's Choice av Lazarsfeld, Berelson & Gaudet från 1944. Vi var alla överens om att den fortfarande är mycket läsvärd och att författarna redan då uppmärksammade fenomen som vi fortfarande diskuterar, som influencers, polarisering, ekokammare även om de kallar för andra saker. Ofta är saker påfallande konstanta. 

Länk till podden finns HÄR. Mycket nöje!

söndag 17 januari 2021

Om att bli akademiskt grundlurad

I förra veckan fick jag ett mail med en notifiering från en socal medieplattform där forskare delar forskning och kommunicerar. Researchgate är den som jag håller mig till och det var från denna som meddelandet kom.

Det är alltid kul när andra forskare uppmärksammar det man skrivit. Ofta försvinner ju texterna ut i ett stort svart hål, där man inte vet om någon överhuvudtaget bryr sig. Men nu var det som sagt någon som tagit till sig något jag skrivit: en ny citering. Men den här gången var känslorna blandade. Visserligen var det en fin citering, från American Political Science Review, den tidskrift som kanske har allra störst status bland statsvetare. I en artikel om senioritet och politiska karriärer fanns en artikel jag och en före detta student (Erik Wettergren Mörtenberg) publicerat om bevakning om lokala val och nyhetsrapportering. Problemet var bara att jag aktivt försökt gömma och glömma publiceringen. Har aldrig pratat om den och aldrig tagit med på mitt CV. Aldrig någonsin.

Varför skäms jag då för artikeln? Ja, jag skäms inte för själva artikeln. Den är helt ok, med en systematisk jämförelse om hur skilda valdagar (Norge) och gemensam valdag (Sverige) påverkar lokaltidningarnas sätt att bevaka lokala val (spoiler: Mer uppmärksamhet för den lokala valkampanjen när valdagarna är skilda åt, men inget fokus rikspolitiken i de lokala valen med skilda valdagar). 

Problemet var med andra ord inte artikeln i sig utan i vilket sammanhanget den publicerades. Artiklen finns i en "predatory journal". En tidskrift som är ett rent geschäft, ett lurendrejeri. Tidskriften kan vid ett första påseende se seriös ut. Förlaget som ger ut den har många tidskrifter och kvalitet intygas på olika sätt på hemsidan. Inte minst att alla artiklar genomgår peer reviewgranskning, dvs. att andra forskare har granskat manuskriptet och kommit med utlåtande om dess vetenskapliga kvalitet. 

Men där slutar likheterna med en seriös tidskrift eftersom en predatory journal inte alls skickar ut några artiklar för granskning. Man tar emot manuskript, tar betalt för att de publiceras open access (iofs inte ovanligt i tidskriftsbranschen), men någon granskning av manuskriptets vetenskapliga kvalitet har aldrig skett. Predatory journals fuskar helt enkelt med kvalitetsmärkningen. De försöker skinna publiceringshungriga forskare som jagar publiceringar för sin karriär. Pedatory journals är forskningsvärldens sol-och-vårare. 

Vad har jag då att säga till mitt försvar? Ja, framförallt att jag vid tillfället inte var medveten om lurendrejeriet. Jag förstod ju att tidskriften ifråga inte var en av de högst rankade, att det var en med lägre ansende, men jag begrep inte att det var en "fake journal". 

Så här sitter jag nu med en "fincitering" från en "fultidskrift" och frågan jag får ställa mig är om jag ska ta bort skämskudden eller låta den vara kvar. Jag lärde mig iallafall läxan att kolla upp alla tidskrifter ordentligt som jag publicerar mig i (att de ligger på etablerade förlag brukar vara en bra grundregel) och förbannar mig själv att jag inte lät några fler seriösa tidskriftsredaktörer göra sin bedöming av artikeln Local or not? The impact of political system factors on media election coverage.

Vill man läsa artikeln i APSR så finns den HÄR och Eriks och min artikel finns att beskåda HÄR



tisdag 12 januari 2021

Ord är handling - men vems är ansvaret?

Att "ord är handling" lärde jag mig en gång när jag studerade teologi i tidernas begynnelse, det vill säga i mitten av 1980-talet. Teologer som inspirerades av kontinental existentialistisk filosofi menade att själva orden hade skaparkraft, det var berättelsen som befriade. Den danske teologen Johannes Sløk fångade in det när han skrev "när Gud sent omsider lät höra av sig, gjorde han det genom att berätta en historia" (fritt översatt från danska och mitt minne). Våra ord har konsekvenser, det är inte bara "något man säger". Ord är handling. Ord får saker att hända.

Det är sådana saker som kommer upp i mitt huvud när jag betraktar de smått osannolika händelserna då Trumpanhängare bröt sig in i kongressen i Washington DC. En utvikning krävs dock. Jag är inte alls särskilt förvånad över att det blev oroligheter. Trodde det skulle ske direkt efter valdagen. Det mest förvånande är väl att Trumpanhängarna lyckades ta sig in i byggnaden. Många har redan påpekat att reaktionen och förberedelser av polis och säkerhetsstyrkor nog hade varit annorlunda om det inte rört sig om vita demonstranter som stödde presidenten. 

Men om vi lämnar själva stormningen och istället funderar lite på effekterna av det vi säger. Vad är vi egentligen ansvariga för? Vi har ju frihet att yttra oss - inom vissa begränsningar - men vilket är mitt ansvar om andra inspireras av det jag säger? Det jag säger kan ju faktiskt vara brottsligt; förtal eller hets mot folkgrupp, men också anstiftan till brott eller stämpling. Mårten Schultz gör som vanligt en bra genomgång om flera av de här sakerna i SvD

Var Donald Trumps agerande i att hetsa sina anhängare brottsligt? Det pratas om en ny riksrätt eller kanske åberopande av det 25:e författningstillägget. Tillägget handlar om att presidenten kan avsättas om han inte bedöms kunna fullgöra sitt uppdrag. Men ärligt talat är det en högoddsare. Trump lär sitta kvar till ämbetstidens slut och jag är inte säker på att det mest strategiska på lång sikt att fortsätta jaga Trump, varken partitaktiskt (från Demokraterna eller de som vill utmana Trumpismen i Republikanerna) eller ur ett långsiktigt demokratiskt perspektiv.  

Men Trumps skuld för det som skedde har direkt kopplats till hans kampanjtal före stormningen. Det är dock inte första (eller sista) gången resonemang förs om vilket ansvar den som uttalar något i offentligheten har för det sagda. En del minns kanske hur den amerikanske politikern (guvernör och vice-presidentkandidat) Sara Palin publicerade bilder med kikarsikten över demokratiska politiker. Sedan sköts den demokratiske politikern Caroline Gifford vid ett valmöte i Tuscon. Men Palin förnekade sambandet, mellan retorik och konsekvenser. Men även i helt andra sammanhang görs koppling mellan kommunikation och handling. 

Det har diskuterats om Goetehs bok Den unge Werthers lidande skapade en självmordsvåg bland unga män i slutet på 1700-talet. På samma sätt har vid flera tillfällen rockartister anklagats och även åtalats för att deras texter skulle ha inspirerat ungdomar att begå självmord eller att utföra skolskjutningar. Det har också förts hetsiga diskussioner om vilket ansvar opinionsledare och influencers (egentliga en tautologi) har för sina "svansar".

Kommunikation kan vara skadligt. Det är det ingen tvekan om. Allt ifrån att skapa falska föreställningar om hur verkligheten ser ut till att uppmuntra anhängare att hata och hota och till och med begå handfasta brott. Problemet är dels svårigheten att säkerställa sambandet. Hur ska man kunna avgöra exakt vad det är som påverkat någon att begå ett brott? Kan vi någonsin avgöra vilken effekt en tidningsartikel, tweet eller sångtext egentligen har? I många fall blir skulden mer moralisk än juridisk. Dels ska eventuella skador alltid vägas mot yttrandefriheten, att vi har rätt att säga det vi tycker. Avvägningen mellan det demokratiska grundfundamentet att vår uttrycka åsikter, mot de negativa konsekvenser det kan få för andra människor. I cocktailen kan vi dessutom slänga in att vi kanske inte alltid bokstavligen menar det vi säger. Vad är egentligen vårt ansvar?

Diskussionen om vilket ansvar vi har för det vi säger dök inte upp när the Quanon Shaman tog sig in i USA:s kongress efter att ha lyssnat på Donald Trump. Den lär återkomma.

tisdag 5 januari 2021

Ett forskarår som kom och gick

Jag brukar - men missade tyvärr förra året - att skriva lite om forskaråret som gått och året som kommer. Coronaerfarenheterna varierar från person till person. För en del har det handlat om liv och död, andra har påverkats mindre. Själv hör jag till den senare kategorin. Även om året blivit annorlunda på många sätt har inga närstående eller jag själv blivit allvarligt sjuk i covid-19. Har testat mig några gånger när jag blivit förskyld, men provet har varit negativt. 

Sett från ett jobbperspektiv förändrades livet radikalt. Jag reser mycket, både till forskarkonferenser utomlands och till Stockholm om andra ställen i landet för att hålla föredrag eller delta på möten. I mars var jag på den årliga kriskommunikationskonferensen i Orlando (där jag fick priset The Bridge Award för mina insatser för kriskommunikationsforskning!) och tog "sista planet" hem från Florida innan USA stängde. Sedan dess har det varit tunnsått med resorna, bara två Stockholmsresor i september och oktober innan den andra vågen slog till.  

Det mesta sker istället via Zoom, Teams, Cisco eller Skype. Livet har levts online och jag har varit opponent, hållit externa föredrag, gjort intevjuer, deltagit i utvärderingsgruppsmöten, haft styrelse- och styrgruppsmöten, lärarmöten, studenthandledning, föreläsningar, gruppövningar, after work, julfest mm på onlineplattformar. Hjärnan har börjat koka fram emot kl 15 på eftermiddagen!

Rent forskningsmässigt har det varit ett produktivt år med två artiklar i internationella tidskrifter, fyra bokkapitel på svenska, tre i internationella antologier, fem vetenskapliga rapporter och tre debatt/kulturartiklar i svensk dagspress. Då finns även sex artiklar i olika stadier av reviewprocesser samt två bokapitel i internationella antologier på gång. Det blir många vetenskapliga artiklar publicerade under 2021!

Men det är svårt att planera. Coronapandemin gjorde att mitt fokus fick bli mycket mer på kriskommunikation än jag tänkt och så lär det också fortsätta. Under året ramlade det dessutom in ett stort EU-projekt som Marina Ghersetti och jag ska jobba med framöver (COVINFORM) och flera ansökningar om covid-19 och kriskommunikation är redan inskickade eller ska skickas in. I pipelinen ligger också en antologi om kriskommunikation och corona från en nordiskt perspektiv. Johannes Bjerling på Nordicom initierade ett bokprojekt där Øyvind Ihlen, Mark Ørsten, Jenny Lindholm och jag ska vara redaktörer. Sedan handlar 2021 om att avsluta KRISAMS, det femåriga projektet om kriskommunikation, som MSB finansierat. Vi har gjort omfattande studier av såväl Stockholmsattentatet 2017 som coronapandemin och har många saker att berätta om hur kriskommunikation och samhällsförtroendet hänger samman. 

Men mitt andra forskningsben - politisk kommunikation - blir också centralt framöver. Både ifråga om samarbete med Adam Shehata och hans projekt kring långsiktiga medieeffekter, men också om EU-valet där vi ska publicera en antologi från EEMC-nätverket med Edoardo Novelli, Dominic Wring och undertecknad som redaktör. 

Men året 2020 blev som sagt ett coronaår även arbetsmässigt. Jag har
gett - och kommer ge - föredrag om den svenska krishanteringen och kriskommunikationen. I våras var jag dessutom med mer eller mindre varje vecka i nyhetsmedier och kommenterade pandemins framfart ur kommunikativa aspekter. Senast idag blev jag också intervjuad om ministrars och myndighetsföreträdares agerande under pandemin (att inte leva som man lär). Under hösten har jag också deltagit i utvärderingsgruppen som under Björn Brorströms ledning analyserar hur Västra Götalandsregionen klarat av pandemin ifråga om ledning och styrning. 

Förutom forskande, undervisning och andra akademiska uppdrag har jag varit opponent på André Baltz slutseminarium i Umeå och är en av opponenterna av Birgir Gudmundssons avhandling om politisk kommunikation och det isländska mediesystemet på Island (där disputationen kommer att ske via Zoom). Mest glädjande att se fram emot är att en av "mina" doktorander Peter Dahlgren disputerar med sin avhandling Media Echo Chambers den 22 januari. 

Men jag lär hållas på mitt hemmakontor ett bra tag till eftersom rektor beslutat att vi ska fortsätta med distansundervisning. Inte så kul, men "man vänjer sig" som Kjell Höglund formulerade saken.

För att inte någon ska tro att jag bara forskar kommer här några av 2020 års toppar i helt andra avseenden.

Bästa idrottsprestation: Armand Duplantis världsrekord, tätt följt av Frida Karlssons seger över Therese Johaug i Holmenkollen. Elfsborgs andraplats i Allsvenskan är dock en utmanare till dem båda.

Bästa film: Tarantinos Once upon a time in Hollywood kom visserligen 2019, men det var först i år jag såg den. Otroligt underhållande, med Tarantions förkärlek för alternativ historieskrivning.

Bästa tv-serie: Ja, jag är väldigt sen på bollen men de första tre säsongerna av Fargo var grymma. Negligerade dem eftersom jag tänkte att de aldrig skulle kunna tävla med bröderna Coens film med samma namn. Men där hade jag fel.

Bästa bok: Läser nästan allt på min padda och är en flitig låntagare på Mölndals stadsbibliotek som e-bokslånare. Bästa bok är nog trots allt Karin Smirnoffs serie Jag for ner till bror/Jag for upp med mor och Sen for jag hem.

Bästa låt: Inte något nytt utan Far from me med John Prine som sorgligt nog dog i covid-19 våren 2002. En grym text om ett förhållande på upphällningen.

Bästa podd: Oavsett om jag promenerat, joggat eller åkt rullskidor har min favorit varit Erik Nivas och Håkan Andreassons When we were kings. Spelar ingen roll vilket lag det handlar om. Den totala hängivenheten för fotbollens koppling till kultur, politik och samhälle är spännande att lyssna till. Men det är kombination av det stora perspektivet med nörderi i detaljer som var Jamie Vardy fick sitt snusande ifrån eller att Argentinas tröjor fick sina nummer påsydda av de mexikanska städerskorna under VM 1986 som gör att man längtar till varje onsdag.

Roliga saker: En sak som varit kul, även om den inte är direkt kopplad till forskning är att jag tagit upp tecknandet och använt det till att illustrera mina inlägg på bloggen, men även i andra sammanhang. Jag har jobbat på mitt gitarrspelande där årets tema var "fingerpicking" och klassiska verk såsom Bachs Bourree och Saties Gymnopedie no.1 kombinerat med egna och andras arrangemang av psalmer, folkmusik och en och annan popballad. 2021 är det bossa med Girl from Ipanema och Cavatina av Stanley Myers som jag ska traggla med. Ytterligare en positiv sak är att jag kunnat börja jogga igen efter att ha hindrats av ett ont knä i flera år. Smärtan finns visserligen kvar, men har upptäckt att det funkar att springa utan stora besvär om jag begränsar mig till slättlöpning. Många mil på asfalt blir det! Sedan finns det flera andra saker som varit positivt för hela familjen. Men de skriver jag inte om här.