Filosof för en dag
Jo, jag läste en del filosofi när det begav sig. Mer konkret så läste jag religionsvetenskap på 1980-talet och slet med Heidegger, Riceour och Kierkegaard. Lite Kant och Hegel slank väl också med. Men framförallt var det danska teologer som Johannes Sløk och KE Løgstrup som gjorde att jag vissa veckor inte trodde att verkligheten fanns. Andra veckor var den mer påtaglig.
Ett filosofiskt rum
Men frågor om kunskapsteori och ontologi har alltid intresserat mig, även om jag nog var mer djup och allvarlig som 20-åring än som 60-åring. Men som sagt, vetenskapsteoretiska funderingar är spännande och därför tog det ingen längre betänketid att tacka ja till att medverka i Filosofiska rummet när SR hörde av sig. I söndags sändes programmet med titeln "Kan journalistiken och forskningen vara objektiv?" (Lyssna HÄR). Tillsammans med Åsa Wikforss (professor i filosofi) och Staffan Bergwik (professor i idéhistoria) satt vi och pratade om objektivitetsbegreppet och dess relation till journalistik. Det var ett på många sätt vindlande och intressant samtal om objektivitetens framväxt som ideal i både vetenskap och journalistik och även om det finns någon sanning överhuvudtaget.
Jag ska inte försöka rekapitulera allt som sades. Faktum är att jag inte minns, men jag tyckte det var roligt och hoppas att mina poänger gick fram. Men jag tar mina käpphästar i punktform som jag tror jag lyfte (lyssnar aldrig på mig själv så jag vet ju inte).
Journalistik har hänt
Journalistik gör anspråk på att berätta om något som har hänt. Det betyder inte att journalistik är en spegel mot en yttre verklighet. All journalistik handlar om urval och bearbetning. Men det som journalistiken berättar om måste ha hänt, annars är det inte journalistik. Det betyder inte att det inte finns andra sätt att skildra verkligheten. Konst och litteratur kan ge stora insikter om vad det är att vara människa och hur man kan förstå en händelse. Men i fiktion kan man ta sig friheter och hitta på. Lägga till och dra ifrån. Men då är det inte journalistik. Det är också så att när journalistik kritiseras är det ofta för att man "hittat på" eller i allfall dramatiserat så mycket så att avviker för mycket från det som faktiskt hänt. I en klassisk grundbok i journalistik av Kovach och Rosenstiel kallas det här för verifikationens princip
Objektiv journalistik är en historisk skapelse
Att använda begreppet objektiv i samband med journalistik är ett amerikanskt påfund. Det vill säga nyheter som skiljer mellan "news" och "views", som inte tar ställning, som låter alla sidor komma till tals och som är känslomässigt neutrala. Idealet växer fram under 1800-talet och i början av 1900-talet. Flera forskare skriver om det - där Michael Schudson skrivit bäst - och lyfter fram en mängd olika faktorer som både har att göra med professionalisering (ha en professionell, icke-partisk inställning), kommersialisering (ska man nå en bred publik är det ett säljargument att inte gynna en sida i en konflikt), skepsis mot propaganda och reklam (journalistiken skapar legitimitet genom att hitta en roll mellan dessa två), vetenskapens framväxt (ett ideal om den objektive forskare som kunde kopieras till journalisten), ett pluralistiskt samhälle (i ett samhälle med många olika publiker är objektivitet ett sätt att navigera och hitta publiker). Givetvis kan man diskutera objektivitet även idag, men man ska vara medveten om att det är en uppfinning som har en specifik historisk kontext. När vi pratar om saklighet och opartiskhet i en svensk kontext är det därför snarast framväxt ur en ämbetsmannatradition. Där idealen för public service snarast lutade sig mot föreställningar saklig och opartisk myndighetsutövning.
Balans är inte alltid det mest relevanta
Balanskravet brukar vara centralt när man pratar om objektiva eller opartiska nyheter. Olika sidor i en konflikt ska få samma behandling. När vi genomför Medievalsundersökningarna är just behandlingen av olika partier det mått som oftast refereras till (det så kallade AB-indexet). Men i ärlighetens namn finns det fler aspekter av partiskhet. Läser man våra böcker så ser man att vi resonerar om flera andra mått på partiskhet, inte minst vems dagordning som dominerade valdebatten. Men detta är svenska valrörelser. Ska man ställa samma krav på balans i all journalistik? Jag menar att det inte är självklart. Balans är givetvis ett viktigt krav i en svensk valrörelse så att vi väljare kan göra ett "upplyst val". Men i utrikesrapportering är väl snarare allsidighet ett viktigare krav? Att vi får höra om olika sidor och perspektiv. Att rapporteringen av valrörelser i Tyskland, Frankrike eller USA måste vara balanserade är knappast det mest primära eftersom vi inte ska rösta där. Men att vi får en allsidig bild däremot, så att vi kan förstå vad som händer i omvärlden.
Sanning trumfar alltid förtroende
I USA har många väldigt lågt förtroende för traditionella medier. Framförallt hos republikanska väljare. I Sverige ser inte bilden likadan ut, men medieförtroendet är lägre ju längre högerut personer befinner sig ideologiskt. Framförallt hos Sverigedemokratiska sympatisörer är misstänksamheten mot traditionella nyhetsmedier och public service lägre, även om det inte är som i USA. I diskussioner om medieförtroende har det setts som ett självändamål att öka förtroendet för medier och framförallt public service i grupper av låglitare. Förtroende är givetvis bra, det är en grundbult i kommunikation. Men en sak måste vara glasklar. Man kan aldrig tumma på journalistikens sanningskrav för att öka förtroendet. Om man måste välja måste alltid kravet på sanning komma först. Sedan får det vara hur obalanserat eller förtroendeskadligt som helst.
Kritiken handlar om mängd - inte perspektiv
Inte minst i debatten om USA-valet har det rests röster om att svenska medier inte speglat valrörelsen på ett rimligt sätt. Samma sak gäller kriget i Gaza. Denna debatt kommer alltid upp och jag har skrivit om detta tidigare på bloggen (läs HÄR). Som den nyhetsjunkie jag är har jag också följt svenska nyheter ganska noggrant om både USA-val och konflikten i Mellanöstern. Jag kan inte ge kritikerna rätt. Alla de perspektiv som medierna sägs undertrycka har funnits. Tar vi USA-valet har jag sett en massa artiklar om olika väljargrupper i USA och vad de tyckte om Trump och Harris. Allsidigheten har funnits där. Men de som är kritiska är det för eftersom mängden av motståndarnas perspektiv får för mycket uppmärksamhet. Eller att deras egna synpunkter får för lite medieexponering. Att medierna inte kunde förutspå ett klar seger för Trump är inte så konstigt. De allra flesta experter trodde det skulle handla om Pennsylvania baserat på opinionsmätningarna. Att alla vågmästarstater skulle gå till Trump sågs som ganska osannolikt. Men borde vi då lyssnat på opinionsundersökningarna? De visade ju att Trump underskattades både 2016 och 2020. Ja, kanske. Men problemet var att opinionsmätarna underskattade demokraterna i mellanårsvalet 2022. Så jag, och många andra, trodde att mätningarna kanske skulle vara lite mer korrekta. Det ska dock sägas att helt ute och cyklade var de inte heller, men det handlar en om en procent hit eller dit. Inom felmarginalen oftast.
Vill man läsa mer om sanningen och journalistik rekommenderas Mediestudiers bok Sanning, förbannad lögn och journalistik som kan laddas ner HÄR.
Kommentarer
Skicka en kommentar