Vänd informationspyramiden rätt igen?

Idag var jag med på ett seminarium som MSB anordnade för att diskutera hur kriskommunikationen fungerat i de nordiska länderna under pandemin. I stort sett var det samsyn om vad som varit utmaningar och vad som varit lyckat. En skillnad som lyftes var att bara Sverige har en samlad kriswebb (krisinformation.se), även om danskarna tog fram en version specifikt för pandemin. Som jag tolkade deltagarna var de övriga sugna på att ta efter det svenska exemplet framöver.

Generellt tonade dock deltagarna ner skillnader i kriskommunikation mellan länderna och såg olikheter mest som en effekt av (skev) mediebild och att det faktiskt togs olika beslut i Sverige jämfört med de andra länderna. Kommunikativt var det inte så stor skillnad, åtminstone inte enligt ansvariga myndigheter. Själv tror jag att politikernas större roll i kommunikationen i Danmark, Finland och Norge jämfört med Sverige trots allt påverkat kriskommunikationen en hel del.

Jag fick en 10-minuters slot och tog upp två saker som är viktiga att fundera över, både i denna pandemi och kommande kriser. För det första att förtroende för myndigheter delvis blivit starkt politiserat. I ett polariserat samhälle kommer alla samhällsinstitutioner bli en del av det politiska landskapet. Det som kanske också skiljer dagens situation är att myndighetmisstro är högerkodat. Förr fanns det återkommande kritik från vänster om myndighetsmaskineriet. Det syns det inte mycket av längre. 

För det andra pratade jag om de studier vi gör om kriskommunikation och utsatta förorter, där jag visade att människors sätt att söka information ser annorlunda ut i Bergsjön och Hjällbo jämfört med Sverige i stort. Kriskommunikation i förorten aktualiserar frågan om hur vi organiserar kriskommunikation generellt. 

En klassiker inom medieeffektforskningen är den så kallade kunskapsklyftehypotesen. Den visar att det framförallt är de resursstarka som tar till sig informationen när ny information når ett socialt system. Med lite enklare språk betyder det att resursstarka både först och lär sig mest hur de ska skydda sig i en kris. De är flitigare mediekonsumenter, vana att processa information och ofta är det också till dem som myndigheterna först vänder sig. Problemet är bara att denna grupp är ofta är de som minst behöver informationen. Vi vet att sårbara grupper i samhället - som på olika sätt är resurssvaga - varken nås eller tar till sig information lika lätt. Paradoxen är då att kunskapsklyftan i ett samhälle ökar snarare än minskar under en informationskampanj. Det finns en massa villkor och aspekter av den här teorin, men faktum är att kriskommunikationen under coronapandemin till en början främst nådde breda befolkningslager. 

Det är inget fel i det. På många sätt var exempelvis de dagliga presskonferenserna väldigt effektiva. Men det tog lite tid att identifiera grupper som man inte nådde lika lätt. Jag blev våren 2020 själv kontaktad i sammanhang där företrädare för grupper med funktionsvariationer upplevde att det tog ett tag innan deras informationsbehov blev tillgodosedda. Sedan har vi situationen med information på olika språk. Efter ett tag fanns det massor av information på många språk, men till en början var det svenska som gällde. Dessutom vet vi att vissa grupper i samhället, inte minst på grund av språkbarriärer och medievanor inte är lika lätta att nå som majoritetsbefolkningen. Detta är inga nyheter. Men frågan är vad man ska göra.

En idé är att kanske "vända på pyraminden rätt igen" och att vid krisutbrott direkt vara på tårna med vilka grupper som är mest sårbara och lägga all kraft på att nå dem när krisen slår till. En sådan beredskap måste kanske planeras på ett annat sätt än idag, då det åtminstone verkar som att krisinformation först går ut brett och att man får laga "hålen" i informationsväven i ett senare skede. Är det realistiskt? Jag vet ärligt talat inte, men kanske värt att fundera kring.