När vet vi att muren kommer att rämna?
Tänk att vissa saker kan pågå år efter år utan att någon vågar höja rösten. Alla "vet" att något pågår, men inga bevis finns och ingen törs säga något. De som utsatts och de som sett vad som pågår vet att om man yttrar sig är man bränd, svartlistad och kommer snarast själv att bli anklagad.
Nivåerna på #meeto är högre och mer spridda än något jag kanske sett tidigare. Det visar också hävstången i ett fenomen när det fått fäste och när tystnadsmuren rasat. Tror inte att man kan underskatta kraften i sociala medier här. Men kvinnors utsatthet är inte unik. Runt alla människor med makt finns det denna aura av osårbarhet. Alla "vet" att man inte kan kritisera för då slår det tillbaka. Vem skulle skydda mig om jag slog larm?
Den intressanta frågan är då vad är det för mekanism som gör att tystnadsmuren spricker och rasar. Vad är det som krävs för att skapa sprickor som inte går att laga med vare sig hot eller tystnad? Om någon erkänner vågar troligen de som utsatts höja rösten. Men oftast är det ju inte så. Medieavslöjanden är givetvis viktiga. Medierna ger offentlighet åt anklagelserna, men inte heller det räcker alltid. De som anklagar kan i sin tur anklagas för att ljuga, vara lycksökare eller misslyckade (se hur det gick för de som anklagade Trump för övergrepp).
Det som påstås i medierna måste ses som trovärdigt. Ofta kan det ske genom att andra medier hänger på och/eller genom att fler källor framträder. Skandalen måste med andra ord fastna, kleta sig fast och inte släppa taget. Innan muren spricker måste också de som tidigare stått vid den anklagades sida inse att spelet är förlorat och sälla sig till kritikerna eller bara tyst försvinna iväg.
Men när sker det här exakt? När känner de utsatta och andra kritiker att de kommer blir trodda? Finns det en formel som krishanterare kan gå efter? Eller är det kanske så enkelt och svårt att det handlar om tajming. Vad nu i hela friden det är för något.
Nivåerna på #meeto är högre och mer spridda än något jag kanske sett tidigare. Det visar också hävstången i ett fenomen när det fått fäste och när tystnadsmuren rasat. Tror inte att man kan underskatta kraften i sociala medier här. Men kvinnors utsatthet är inte unik. Runt alla människor med makt finns det denna aura av osårbarhet. Alla "vet" att man inte kan kritisera för då slår det tillbaka. Vem skulle skydda mig om jag slog larm?
Den intressanta frågan är då vad är det för mekanism som gör att tystnadsmuren spricker och rasar. Vad är det som krävs för att skapa sprickor som inte går att laga med vare sig hot eller tystnad? Om någon erkänner vågar troligen de som utsatts höja rösten. Men oftast är det ju inte så. Medieavslöjanden är givetvis viktiga. Medierna ger offentlighet åt anklagelserna, men inte heller det räcker alltid. De som anklagar kan i sin tur anklagas för att ljuga, vara lycksökare eller misslyckade (se hur det gick för de som anklagade Trump för övergrepp).
Det som påstås i medierna måste ses som trovärdigt. Ofta kan det ske genom att andra medier hänger på och/eller genom att fler källor framträder. Skandalen måste med andra ord fastna, kleta sig fast och inte släppa taget. Innan muren spricker måste också de som tidigare stått vid den anklagades sida inse att spelet är förlorat och sälla sig till kritikerna eller bara tyst försvinna iväg.
Men när sker det här exakt? När känner de utsatta och andra kritiker att de kommer blir trodda? Finns det en formel som krishanterare kan gå efter? Eller är det kanske så enkelt och svårt att det handlar om tajming. Vad nu i hela friden det är för något.
Kommentarer
Skicka en kommentar