Vem definierar dig?
Vi lever i ett varumärkessamhälle. Alla bygger sitt varumärke, inte minst i sociala medier. Journalister, sportstjärnor, politiker, forskare och alla andra jobbar med branding, inte minst i sociala medier (hej på mig själv!).
Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag.
De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen om att etikettera alltid närvarande.
I USA pågår en hätsk kamp om hur Trump ska definieras. Anhängarna trycker på bilden av en handlingskraftig och stark president som motarbetas av "etablissemanget". Trump är en revolutionär som utmanar hela Washington (där allt ses som ett enda stort träsk) och The Media (läs CNN, ABC; NBC; CNBC, New York Times och Washington Post). Motståndarna lyfter fram bilden av en okunnig, inkompetent president som inte bara är dålig utan kanske både galen och farlig. När man växlar mellan olika medier blir man nästan sjösjuk. Det finns helt olika bilder av Trump.
Men även på hemmaplan pågår ständigt en etikettering av politiker. Frågan är bara vilken bild som fastnar. Länge hade exempelvis Anders Borg en hjältegloria över sig, men den fick sig en törn av skandalen i somras. På senare tid naglas bilden fast av Stefan Löfven som en inte allt för skicklig retoriker. Där är jag faktiskt förvånad över att Socialdemokraterna själva inte lyfter fram hans taktiska förhandlingsförmåga. Han spelar högt ibland och saknar inte förmåga att förutse det politiska spelet.
Jimmie Åkesson har på senare tid hamnat lite i skottgluggen på grund av sin lite väl ofta återkommande tendens att hävda att han inte "känner till saker" som är belastande för partiet. När man hörde det första gångerna verkade det rimligt, men nu slår strategin fast vid honom istället.
Etiketter har en tendens att fastna och kan bli svåra att bli av med. Inte minst i dagens digitala värld där allt man gjort eller vad som sagts om en bara är ett knapptryck bort.
Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag.
De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen om att etikettera alltid närvarande.
I USA pågår en hätsk kamp om hur Trump ska definieras. Anhängarna trycker på bilden av en handlingskraftig och stark president som motarbetas av "etablissemanget". Trump är en revolutionär som utmanar hela Washington (där allt ses som ett enda stort träsk) och The Media (läs CNN, ABC; NBC; CNBC, New York Times och Washington Post). Motståndarna lyfter fram bilden av en okunnig, inkompetent president som inte bara är dålig utan kanske både galen och farlig. När man växlar mellan olika medier blir man nästan sjösjuk. Det finns helt olika bilder av Trump.
Men även på hemmaplan pågår ständigt en etikettering av politiker. Frågan är bara vilken bild som fastnar. Länge hade exempelvis Anders Borg en hjältegloria över sig, men den fick sig en törn av skandalen i somras. På senare tid naglas bilden fast av Stefan Löfven som en inte allt för skicklig retoriker. Där är jag faktiskt förvånad över att Socialdemokraterna själva inte lyfter fram hans taktiska förhandlingsförmåga. Han spelar högt ibland och saknar inte förmåga att förutse det politiska spelet.
Jimmie Åkesson har på senare tid hamnat lite i skottgluggen på grund av sin lite väl ofta återkommande tendens att hävda att han inte "känner till saker" som är belastande för partiet. När man hörde det första gångerna verkade det rimligt, men nu slår strategin fast vid honom istället.
Etiketter har en tendens att fastna och kan bli svåra att bli av med. Inte minst i dagens digitala värld där allt man gjort eller vad som sagts om en bara är ett knapptryck bort.
Kommentarer
Skicka en kommentar