Statsministrar, blame-games och arenor för strategiskt beslutsfattande

Igår blev då Magdalena Andersson statsminister till slut. Förra onsdagen var det milt sagt turbulent med upprörda känslor där angreppen haglade, allt för att skjuta ifrån sig ansvar. Till och med talmannen tappade det och pekade ut Miljöpartiet som ansvariga för situationen. Andra skällde på Centern eller Vänsterpartiet. Sossarna och Magdalena Andersson fick också sin släng av sleven. Om man inte var bekant med begreppet "blame-game" tidigare blev man det nu.

Jag har svårt att uppröras över det som skett. Politik handlar ju både om sakfrågor men också om strategiska överväganden för att på kort eller lång sikt försöka maximera det egna inflytandet. Då politisk strategi utkämpas på flera olika arenor finns det intressanta dynamiker. Statsvetenskaplig forskning lyfter fram fyra arenor där givetvis grunden är väljararenan, att agera strategiskt för att öka väljarstödet. Men det finns också den parlamentariska arenan, där partierna försöker hitta stöd i riksdagen för sin politik. Utöver det ska hänsyn tas till medlemmarna i det egna partiet vars stöd är ovärderligt för att kunna bedriva politik. Vad som också ofta glöms bort är att även förvaltningarna är en viktig arena. Ingen politik kan genomföras utan att kanslier, myndigheter och förvaltningar är med på tåget. Medierna ses ibland som en egen arena i detta sammanhang, men fyller en annan funktion. Mediearenan är inget mål i sig utan ett medel att stärka sin position på de andra arenorna. Nog så viktig, men lite av en annan sort.

Alla dessa arenor måste hanteras och förra veckans offentliga debatt och turer i riksdagen visar på ett närmast övertydligt sätt hur arenatänkandet fungerar i praktiken. Det fanns mycket moralism i den offentliga retoriken. Om att "vara vuxen" och "ta ansvar". Vad som menas är då att det egna partiet ägnar sig åt sakpolitik och kanske till och med det allmännas bästa medan de andra bara tänker på strategi och egenintresset. Vad det handlar om är att de andra ska ge inflytande, att de ska ge upp sin strategiska position för att andra ska få fördelar. Väldigt sällan innebär vuxenhet och ta ansvar att man själv ger upp makt. Personligen har jag svårt att uppröras över att partier spelar sina kort så väl de kan, att de försöker skaffa sig fördelar utifrån sin parlamentariska position. För de ska svara inför väljarna. Inte minst när det närmar sig ett val. Varför skulle vi rösta på ett parti som ger upp alla sina bästa kort när det ska förhandlas om regeringsmakt, budget eller något annat?

P.S. De närmaste veckorna fram till jul kommer det inte bli så många blogginlägg och framförallt inga teckningar. Det beror på att jag opererat min högra axel och bara kan använda min vänstra hand. Det går långsamt att skriva och är helt omöjligt att teckna D.S.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga