Tystnadsspiraler och flyktingkrisen - ny artikel publicerad
Igår publicerades första numret av tidskriften Journal of International Crisis and Risk Communication Research. Hedrande nog fick jag vara med i detta nummer med en artikel om opinionen i Sverige under flyktingkrisen 2015-2016. Vad artikeln handlar om är vilken utsträckning människor vågade uttrycka sina åsikter om flyktingkrisen och om detta förändrades när regeringen ändrade sin politik under senhösten 2015. Det teoretiska ramverket som används är teorin om tystnadsspiralen som fördes fram av Elisabeth Noelle-Neuman och som varit en del av medieforskningens stora teorier sedan dess. Grundtanken i teorin är att vi som sociala varelser inte vill bli socialt isolerade och därför inte gärna uttrycker åsikter som vi uppfattar som vara i minoritet i opinionen. Effekten av det blir att människor tystnar om de har åsikter som de uppfattar vara i minoritet och blir mer frimodiga om de tror att deras egna åsikter är en majoritetsåsikt. Särskilt tydligt blir detta när man pratar med främlingar ("the stranger on the bus" används ofta i enkätfrågorna för att fånga in denna dimension).
Vad jag testar i artikeln är om det finns skillnader i viljan att uttrycka åsikter om flyktingfrågan och om detta förändrades i och med att politiken förändrades senhösten 2015. Hypotesen var att de med mer positiva åsikter om den generösa flyktingpolitiken skulle vara mer villiga att berätta vad de tyckte före politiken förändrades. Men efter förändringen borde enligt teorin de mer flyktingkritiska blivit mer benägna att säga vad de tyckte.
För att göra en lång historia kort visade resultaten att de som var positiva till generös flyktingmottagning också var mer villiga att uttrycka sina åsikter under hösten 2015 jämfört med de mer flyktingkritiska. Så långt stämde teorin. Frågan var om förhållandet blev det omvända under våren 2016. Både ja och nej. Resultaten visade att de som var positiva till flyktingmottagning blev mer försiktiga med att uttrycka sin åsikt, vilket var i linje med teorin. Däremot blev inte de kritiska till flyktingmottagningen mer benägna att säga sin åsikt. Kanske tar det längre tid än sex månader för att människor som haft en åsikt som uppfattats vara i minoritet att våga säga vad de tycker?
Läs artikeln här och kolla in tidskriften här.
Vad jag testar i artikeln är om det finns skillnader i viljan att uttrycka åsikter om flyktingfrågan och om detta förändrades i och med att politiken förändrades senhösten 2015. Hypotesen var att de med mer positiva åsikter om den generösa flyktingpolitiken skulle vara mer villiga att berätta vad de tyckte före politiken förändrades. Men efter förändringen borde enligt teorin de mer flyktingkritiska blivit mer benägna att säga vad de tyckte.
För att göra en lång historia kort visade resultaten att de som var positiva till generös flyktingmottagning också var mer villiga att uttrycka sina åsikter under hösten 2015 jämfört med de mer flyktingkritiska. Så långt stämde teorin. Frågan var om förhållandet blev det omvända under våren 2016. Både ja och nej. Resultaten visade att de som var positiva till flyktingmottagning blev mer försiktiga med att uttrycka sin åsikt, vilket var i linje med teorin. Däremot blev inte de kritiska till flyktingmottagningen mer benägna att säga sin åsikt. Kanske tar det längre tid än sex månader för att människor som haft en åsikt som uppfattats vara i minoritet att våga säga vad de tycker?
Läs artikeln här och kolla in tidskriften här.
Kommentarer
Skicka en kommentar