Tråkigt = bra?

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev besviken. Trodde att Palmeutredningen hade något mer än det som journalisten Thomas Pettersson redan grävt fram. Men icke. Ingen teknisk bevisning eller nya vittnesmål. Förväntningarna var ju annars upptrissade till monumentala nivåer. Det var ju nu vi skulle få lösningen på mordgåtan som gäckat oss sedan flera årtioenden tillbaka.

Vi fick en presskonferens som var riktigt, riktigt tråkig. Visst, det började bra med att vi redan direkt fick veta att Skandiamannen (Stig Engström) bedömdes vara skyldig till mordet. Men sedan började en lång, lång utläggning om olika spår och vapenprover. När Krister Petersson tog vid tänkte man att nu kommer det nog nya bevis. Men nej, inte där heller. Allt som redan var känt upprepades och avslutades med att Stig Engström var den trolige gärningsmannen. Där var det punkt.

Ok, det var en besvikelse att det inte fanns mer bevis. Men om jag stannar till vid själva presentationen och hur presskonferensen såg ut var den som någon på Twitter skrev "lika tråkig som ett kommunfullmäktigemöte i Falköping". Powerpointbilderna var inte direkt layoutade och en del hade dessutom några märkliga forumuleringar. Spaningsledare Hans Melander och åklagare Krister Petersson hade på sig kostym, men hade inte fått till slipsknutarna riktigt.

Det var ändå lite härligt. Lite så där myndighetstråkigt som vi sett under hela våren med Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Faktabaserat och inte tillspetsat. Nästan anti-tesen till medielogik, där journalister letar efter drama och tillspetsning. Jag tänker att det kanske inte är så dumt ändå. Lite low-fi. Inte så proffsigt utan lite tjänstemannatråkigt. Kanske funkar det till och med bättre för myndigheternas kommunikation? Som att de tänker: "vi inte ska vara för stylade och proffsiga. Vi tar fram fakta, det är vi bra på. Andra (läs medierna) får göra det snyggt och vinkla till det. Det är inte vårt jobb". Att sedan bilderna från presskonferensen skapar humor när vissa bokstäver i ordet "Polisen" döljs av herrar Melander och Petersson får väl ses som ett olycksfall i arbetet.


Tittar jag bakåt så tog jag upp myndigheter och sociala medier i en krönika som tangerade det här: om hur myndighetskommunikation fungerar bäst. En av slutsatserna är att myndigheter ska fokusera på att vara ett korrektiv, att komma med fakta som går att lita på. Säga vad man vill om presskonferensen om Palmemordet, men informationsöverföringen var verkligen i fokus (förutom själva pressbilden då!).

*           *           *

Vad ska myndigheter göra?

Allt handlar om sociala medier. Twittrandets politiska påverkan, vad gillaknappen på Facebook egentligen betyder, elaka kommentarer på Instagram som till och med kan starta sociala oroligheter.

Alla är upptagna av vad det nya medielandskapet betyder och vilka konsekvenser det får för politiker, myndigheter, organisationer och alldeles vanliga människor. Gemensamt för alla är en viss valhänthet och ambivalens, vilket framförallt handlar om att sociala medier förändrar maktrelationer.

I min egen forskning är jag just nu särskilt intresserad av hur kommunikationen fungerar under kriser. Kommunikation är central i tider av kris. Information om hur man ska klara sig, vem som ska utkrävas ansvar och hur kommunikation fungerar för att bearbeta det som hänt ställs på sin spets. Frågan är också hur man ska hantera de sociala medierna.

Myndigheterna finns numera som alla andra på nätet. De använder webben och har Facebook, Twitter och ofta även en Youtubekanal eller någon annat av de sociala medier som för tillfället är på tapeten. Gemensamt är att man är lite osäker på hur det nya sättet att kommunicera ska användas. Ofta använder myndigheter de nya medierna precis som de gamla och skyfflar ut information precis som vanligt. Men insikten finns om att det där med sociala medier ställer lite andra krav. Man måste ju svara också.

Men det centrala är ju vad medborgarna förväntar sig. Vad vill de ha de nya medierna till? Vad vill de ha från myndigheterna? Vi som forskar börjar se vissa mönster. Det verkar handla om en spänning mellan informationssökning och bearbetning av svåra upplevelser. Men det är också tydligt att man inte förväntar sig samma sak av alla inblandade. Ska vi tro de intervjuer vi gjort med medborgare ska myndigheter göra det de redan gör. Myndigheter ska vara korrektur till alla uppgifter som virvlar runt på sociala medier. Myndighetsinformationen ska helt enkelt vara facit. Visst ska det finnas interaktivitet, men det handlar då om att få svar på sina frågor. Och snabbt ska det gå.

Förutom information vill människor också bearbeta det svåra, men till det behöver man inte myndigheter. Traditionella medier berättar ofta om ögonvittnesskildringar och på sociala medier finns det även andra röster som gör katastrofer begripliga. Här kan man få höra andra berättelser, se andra bilder, vara del av samtal som inte är så redigerade och även en möjlighet att kanske själv få uttrycka sina funderingar och farhågor.

Människors behov av kriskommunikation och sociala medier handlar med andra ord både om att få veta vad som hänt och hur man ska förstå det ofattbara. Myndigheter måste balansera mellan dessa krav och risken är att man trillar i fel fåra bara för att man vill vara en del av de nya. Myndigheter ska använda sociala medier och göra det man är bäst på. Berätta vad vi behöver veta för att säkert kunna klara livhanken när krisen kommer. Åtminstone om man ska tro på vad medborgarna själva tycker.

Publicerad i Borås Tidning 2013