måndag 13 april 2020

Något om riskkulturer

Under coronakrisen talas det mycket om kulturella särdrag. Synen på myndigheter, politiker och varandra sägs starkt påverka hur vi hanterar krisen och inte minst de påbud som kommer. Kort sagt är riskkulturer avgörande för vilken strategi ett land väljer. Nu har de flesta länder valt att stänga ner stora delar av samhället och Sverige är närmast ensamt i sin strategi med att lita på att medborgarna själva kan ta ansvar för sin egen och andras hälsa om myndigheterna säger till dem att göra så. Frågan är om vi har siffror som kan hjälpa oss att förstå mönstret.

Forskning om risk- och kriskommunikation har då och då snuddat vid hur skillnader i kulturer kan skapa skilda förutsättningar för kriskommunikation. Corna, Dressel och Pfeil försökte i en studie publicerad 2016 differentiera olika länders riskkulturer. Myndighetsförtroende visade sig variera, men inte bara det. Föreställningar om kriser gick att förutse, vem som var ansvarig för att hantera en kris, vem man skyllde på om det gick snett skilde sig också. Sverige definierades som en statsorienterad riskkultur där tilliten till statens roll är stark. Till skillnad från t ex Holland där individens ansvar står i centrum.  Italien sågs som en fatalistisk riskkultur, där förtroende för myndigheterna är extremt låg och möjligen kan de hjälpa till att bygga upp samhället igen. Inte förhindra någon kris. I en ännu inte publicerad analys naglade jag fast den svenska riskkulturen genom att 2018 ställa frågor till ett stort antal (2500) medborgare om deras riskförberedelse och vad som kan förklara om man "preppar" eller inte. Inte särskilt förvånande var tilltron till myndigheterna stor i Sverige, men det fanns de som inte riktigt litade på att myndigeterna skulle fixa allt. Som bilderna visar är de som förväntar sig att kriser kommer att inträffa mer benägna att skaffa sig en krislåda eller på andra sätt förbereda sig. Men även om man misstror myndigheternas förmåga att hantera kriser spelar roll. På samma sätt förbereder de som anser att det egna ansvaret är stort mer än de som tycker att det mest är myndigheternas siffror.






Alessio Cornia, Kerstin Dressel & Patricia Pfeil (2016) Risk cultures and
dominant approaches towards disasters in seven European countries, Journal of Risk Research,
19:3, 288-304, DOI: 10.1080/13669877.2014.961520

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar