Lokala medier klarar krisrapporteringen bäst
Vi såg det tydligt i skogsbranden i
Västmanland 2014. Lokala medier vann helt klart. Både drabbade och de som
jobbade med att släcka bränder och kommunicera om händelserna tyckte att
lokalmedierna klarade det journalistiska uppdraget allra bäst, även om
direktrapporteringen i Aftonbladet och Expressen också fick beröm. Men det var
riksmedierna som i medborgarnas ögon gjorde övertrampen. Fel namn på orter som
hotades av branden och missledande nyheter om att Norberg skulle utrymmas.
Annan kritik var att medierna var alldeles för snabba i letandet efter syndabockar.
Uppmaningar till mediepubliken att skicka in bilder till redaktionerna
uppfattades som direkt oetiskt. De som jobbade med krishanteringen tog upp ett
annat spår. Att dramatik i rapporteringen fick för stort utrymme, som i fallet
med brandplan från Frankrike och Italien. En av kommunikationscheferna som var
inblandad sa lite kärnfullt:
"Ja, det blev ju väldigt mycket fokus kring flygplan och helikoptrarna och det var kanske inte en rättvisande bild men det var ju ingen katastrof och det är ju lite roligare att rapportera om flygplan än om brandslang."
Det går alltid ha synpunkter på nyhetsmedier i kriser. Många har det också. En del kritik är berättigad, en del är det inte. Kritiken handlar också ofta om det som jag skrev ovan. Faktafel irriterar, felaktigt fokus av rapporteringen, etiska övertramp och överdriven dramatisering.
Men lokala och nationella medier har ofta olika publiker i en geografiskt avgränsad kris. Lokalmedier talar oftare till de drabbade eller personligt berörda av krisen. Riksmedierna når och har ett tilltal till en bredare allmänhet, som oftast befinner sig på avstånd från krisens centrum. Lokala och nationella medier har därmed inte bara olika produktionsvillkor - där lokalmediernas lokalkännedom och kontaktnät ofta är bättre - utan också till viss del olika uppdrag.
Jag brukar berätta en historia från min tid som gästprofessor i Orlando i Florida som belyser hur nyhetsekologin ger olika vinklar på nyheter. Det var 2017 och mitt i orkansäsongen. Orkanen Harvey hade satt sig över Houston och släppt ner mängder av regn. Ute i Atlanten växte nästa orkan, med namnet Irma på sin väg mot Florida. Det var en värstingorkan. En femma på den femgradiga orkanskalan och större än det mesta man sett. Jag pratade med kollegor och andra om möjliga alternativ. Skulle jag stanna kvar eller ta bilen och dra iväg norrut? Till slut bestämde jag mig för att stanna. Skaffade vatten, mat, en ny powerbank och lite andra förnödenheter och väntade. Jag följde väderappar och lokala medier slaviskt och försökte förstå vad som skulle hända. Inlärningskurvan var snabb och jag var lite orolig, men övertygad om att det skulle gå bra. Vad jag märkte var dock att familj och vänner hemma i Sverige var mer oroliga än jag. Lokalmedierna pekade på allvaret, men att Orlando skulle stå kvar efter orkanen. Allt skulle gå bra om man bara följde råden som myndigheterna gav. I Sverige var bilden mer alarmistisk, vilket gjorde att släkt och vänner var mer oroliga. Samma sak märktes hos de journalister som ringde mig och undrade hur stämningen var i Florida. Det slutgiltiga beviset på att lokalmedierna klarade sitt uppdrag bäst kom på lördagen, dagen före orkanen skulle slå till. Mobilen plingar till med en nyhetsflash från en svensk kvällstidning med texten: ”Floridas guvernör: Ni kommer alla att dö”. Då bröt min lokala kommunikationsstorm lös. Familjen ringde, vänner reagerade på Facebook. Alla med budskapet att jag var tvungen att ta mig därifrån. NU! Jag försökte förklara att vad guvernören sagt var riktat till dem som bodde i kustområden, i hus som inte klarar en orkan och som tidigare blivit tillsagda att evakuera. Om de inte evakuerade skulle de kanske dö. Budskapet var inte att alla i Florida skulle dö av orkanen. Men när nyheten färdades från över världen blev det bara en alarmistisk rubrik kvar, som stämde dåligt med verkligheten.
Jag berättade denna anekdot på Nyhetsbaren i Borås Tidning i tisdags (kolla här) och Björn av Kleens artikel om hur jag levde i Orlando i väntan på orkanen finns här.
Vi skriver i boken Kriskommunikation 2.0 om hur lokala och nationella medier har olika uppdrag och olika publiker. Boken kan laddas ner här.
"Ja, det blev ju väldigt mycket fokus kring flygplan och helikoptrarna och det var kanske inte en rättvisande bild men det var ju ingen katastrof och det är ju lite roligare att rapportera om flygplan än om brandslang."
Det går alltid ha synpunkter på nyhetsmedier i kriser. Många har det också. En del kritik är berättigad, en del är det inte. Kritiken handlar också ofta om det som jag skrev ovan. Faktafel irriterar, felaktigt fokus av rapporteringen, etiska övertramp och överdriven dramatisering.
Men lokala och nationella medier har ofta olika publiker i en geografiskt avgränsad kris. Lokalmedier talar oftare till de drabbade eller personligt berörda av krisen. Riksmedierna når och har ett tilltal till en bredare allmänhet, som oftast befinner sig på avstånd från krisens centrum. Lokala och nationella medier har därmed inte bara olika produktionsvillkor - där lokalmediernas lokalkännedom och kontaktnät ofta är bättre - utan också till viss del olika uppdrag.
Jag brukar berätta en historia från min tid som gästprofessor i Orlando i Florida som belyser hur nyhetsekologin ger olika vinklar på nyheter. Det var 2017 och mitt i orkansäsongen. Orkanen Harvey hade satt sig över Houston och släppt ner mängder av regn. Ute i Atlanten växte nästa orkan, med namnet Irma på sin väg mot Florida. Det var en värstingorkan. En femma på den femgradiga orkanskalan och större än det mesta man sett. Jag pratade med kollegor och andra om möjliga alternativ. Skulle jag stanna kvar eller ta bilen och dra iväg norrut? Till slut bestämde jag mig för att stanna. Skaffade vatten, mat, en ny powerbank och lite andra förnödenheter och väntade. Jag följde väderappar och lokala medier slaviskt och försökte förstå vad som skulle hända. Inlärningskurvan var snabb och jag var lite orolig, men övertygad om att det skulle gå bra. Vad jag märkte var dock att familj och vänner hemma i Sverige var mer oroliga än jag. Lokalmedierna pekade på allvaret, men att Orlando skulle stå kvar efter orkanen. Allt skulle gå bra om man bara följde råden som myndigheterna gav. I Sverige var bilden mer alarmistisk, vilket gjorde att släkt och vänner var mer oroliga. Samma sak märktes hos de journalister som ringde mig och undrade hur stämningen var i Florida. Det slutgiltiga beviset på att lokalmedierna klarade sitt uppdrag bäst kom på lördagen, dagen före orkanen skulle slå till. Mobilen plingar till med en nyhetsflash från en svensk kvällstidning med texten: ”Floridas guvernör: Ni kommer alla att dö”. Då bröt min lokala kommunikationsstorm lös. Familjen ringde, vänner reagerade på Facebook. Alla med budskapet att jag var tvungen att ta mig därifrån. NU! Jag försökte förklara att vad guvernören sagt var riktat till dem som bodde i kustområden, i hus som inte klarar en orkan och som tidigare blivit tillsagda att evakuera. Om de inte evakuerade skulle de kanske dö. Budskapet var inte att alla i Florida skulle dö av orkanen. Men när nyheten färdades från över världen blev det bara en alarmistisk rubrik kvar, som stämde dåligt med verkligheten.
Jag berättade denna anekdot på Nyhetsbaren i Borås Tidning i tisdags (kolla här) och Björn av Kleens artikel om hur jag levde i Orlando i väntan på orkanen finns här.
Vi skriver i boken Kriskommunikation 2.0 om hur lokala och nationella medier har olika uppdrag och olika publiker. Boken kan laddas ner här.
Kommentarer
Skicka en kommentar