På spaning efter medialiseringen
Inom samhällsvetenskaplig forskning och allmän debatt pratar man ofta om medialisering. Begreppet har ett antal decennier på nacken och faktum är att professor Kent Asp vid JMG verkar vara den som först myntade begreppet i slutet av 1980-talet. Det finns flera olika traditioner inom medialiseringsforskningen, men lite förenklat kan man säga att det handlar om hur både samhällets institutioner och individer blir allt mer beroende av medier för att fungera.
Medialiseringen är både ett tillstånd och en process. Vid varje given tidpunkt kan man försöka klarlägga hur medieberoendet ser ut. Men medialisering syftar också på förändring, medieberoendet antas öka över tid.
Nu är inte medieberoendet något som samhällsvetare kom på under 1980-talet. Faktum är att flera andra forskare har diskuterat medialisering, men då framförallt diskuterat hur TV:n kom att bli en dominerande kraft, inte minst inom politik. I Asps tappning var medialisering också framförallt knutet till TV-mediets logik. Från mitten av 2000-talets första decennium blev begreppet på modet igen och då i bredare mening. Vissa ser det som ett tolkningsraster för hela samhället, andra ser det mer begränsat för att förstå hur institutioner och individer agerar och reagerar.
Jag brukar tänka medialisering framförallt i termer av problem. När medier ses som problematiska säger det något om hur beroendet ser ut. I det avseendet har politiken varit medialiserad en mycket lång tid. President Trump var inte den förste att se medier som ett problem för politiken, även om de hätska utfallen är lite speciella.
Men faktum är att i de flesta samhällssfärer har medierna på olika sätt beskrivits som problem. Går vi till livsvärlden, till våra dagliga liv, har det dock skett en förskjutning från innehåll till struktur. Om medierna förr ofta beskrevs som problem i det att innehållet förstörde ungdomen med rockmusik eller videovåld handlar det idag istället om att medierna som apparater och informationsflöde äter in sig i våra liv, in i våra kroppar. Vissa tar inte mobilen med in i sovrummet, andra mediefastar eller loggar ut från Facebook eller kanske skaffar sig en gammal mobiltelefon som det bara går att ringa med.
Det är i motståndet som medialiseringen blir synlig, när beroendet upplevs som ett problem. Ska vi få syn på hur medieberoende vi är ska vi med andra ord titta där det skaver, där medierna upplevs som problematiska.
Medialiseringen är både ett tillstånd och en process. Vid varje given tidpunkt kan man försöka klarlägga hur medieberoendet ser ut. Men medialisering syftar också på förändring, medieberoendet antas öka över tid.
Nu är inte medieberoendet något som samhällsvetare kom på under 1980-talet. Faktum är att flera andra forskare har diskuterat medialisering, men då framförallt diskuterat hur TV:n kom att bli en dominerande kraft, inte minst inom politik. I Asps tappning var medialisering också framförallt knutet till TV-mediets logik. Från mitten av 2000-talets första decennium blev begreppet på modet igen och då i bredare mening. Vissa ser det som ett tolkningsraster för hela samhället, andra ser det mer begränsat för att förstå hur institutioner och individer agerar och reagerar.
Jag brukar tänka medialisering framförallt i termer av problem. När medier ses som problematiska säger det något om hur beroendet ser ut. I det avseendet har politiken varit medialiserad en mycket lång tid. President Trump var inte den förste att se medier som ett problem för politiken, även om de hätska utfallen är lite speciella.
Men faktum är att i de flesta samhällssfärer har medierna på olika sätt beskrivits som problem. Går vi till livsvärlden, till våra dagliga liv, har det dock skett en förskjutning från innehåll till struktur. Om medierna förr ofta beskrevs som problem i det att innehållet förstörde ungdomen med rockmusik eller videovåld handlar det idag istället om att medierna som apparater och informationsflöde äter in sig i våra liv, in i våra kroppar. Vissa tar inte mobilen med in i sovrummet, andra mediefastar eller loggar ut från Facebook eller kanske skaffar sig en gammal mobiltelefon som det bara går att ringa med.
Det är i motståndet som medialiseringen blir synlig, när beroendet upplevs som ett problem. Ska vi få syn på hur medieberoende vi är ska vi med andra ord titta där det skaver, där medierna upplevs som problematiska.
Kommentarer
Skicka en kommentar