Om rädslan för social isolering som kommunikationsstrategi

Egentligen har jag redan skrivit om det här (se här), men det förtjänar att upprepas. Det var ju en sak att informera om hur vi ska bete oss ifråga om social distansering när det var akut pandemiläge, när dödstalen steg och vi inte visst när smittan skulle avta. 

Nu är läget ett annat. Men budskapet är detsamma från Folkhälsomyndigheten och andra ansvariga aktörer. Social distansering, tvätta händerna, arbeta hemma om du kan, stanna hemma vid symptom mm. Samma budskap, men ett nytt läge då relativt få just nu dör av covid-19 i Sverige och där kurvor, jämfört med många andra länder pekar åt rätt håll. 

Kommunikativt är det en utmaning. För alla vet redan vad som gäller. Det finns ingen i Sverige som inte vet hur de ska agera under pandemin. Frågan är bara hur man får människor att det de redan vet. Det handlar inte om en kunskapsbrist och jag tror det därför är fel att se råden som dag efter dag pumpas ut som en fråga om att sprida kunskap. Det handlar om uppdatering, att se till att hålla budskapet "top of mind", men framförallt inpränta en social norm. Budskapet ska hjälpa dem som försöker upprätthålla social distansering så att de får stöd i sin övertygelse, dessutom få dem som bryter mot den sociala normen att skämmas. För det är det som det handlar om nu. Att den sociala normen ska vara tydlig. Själv följer jag fortfarande reglerna så gott jag kan. Har inte hälsat i hand eller kramat om vänner och bekanta sedan i februari. Jag kämpar hårt jag kan för att absolut inte hosta eller nysa när jag handlar och buss åker jag överhuvudtaget inte. 

När jag hör Tegnell upprepa vad som gäller och ser alla skyltar och budskap stärks jag lite i min tro och tittar lite extra länge med sur blick på den som hostar i affären....