De som inte är med oss är emot oss

När jag forskade om lokala medier och lokal politik på 1990- ooch 2000-talet brukade jag då och då hålla föredrag för kommunpolitiker och tjänstemän. Jag ställde ofta frågan hur stor andel av de kommunala nyheterna i tidningen som var negativt vinklade. Det vanligaste svaret jag fick var någonstans mellan 70-80 procent. Politikernas och tjänstemännens uppfattning om mediernas

bevakning av kommunen var med andra ord att det i stort sett bara fanns kritiska nyheter i tidningen. Inte konstigt att de inte gillade journalister, tänkte jag. 

Problemet var bara att jag hade siffror på hur det såg ut i verkligheten. Jag hade ju gjort en massa innehållsanalyser av kommunala nyheter och visste hur stor andel av de lokala kommunnyheterna som var negativt vinklade. Den riktiga siffran var oftast runt 10 procent. Ibland kunde den under kriser och granskning komma upp till 25, kanske 30 procent.

Hur ska man då förstå det här? Antagligen handlar det om den så kallade "fientliga medier fenomenet", att vi bara ser det som går emot oss, inte det som går åt vårt håll. Jag har ju både som lärare, forskare och musiker utvärderats på en mängd olika sätt. Och fenomenet drabbar också mig. En negativ kursutvärdering vägs inte upp av 50 postiva. Det är den kritiska recensionen/kritiken man minns, inte de som berömde. Vi minns med andra ord bara det som går emot oss och och tolkar också omvärlden utifrån det perspektivet.

Jag har skrivit en del om det här i ett tidigare blogginlägg då jag och Jesper Strömbäck hade presenterat fenomenet, som är välkänt i internationell forskning, för en bredare publik. Läs kapitlet här

Vad vill jag nu med detta? Jo, i den debatt som ständigt förs om hur vinklad nyhetsbevakningen är av saker och ting blir man oftast varse hur uppenbart det ofta handlar om just "fientliga medier fenomenet". Mediebilden påstås vara entydig mot den egna åsikten och bara gynna motståndarna. Men om det görs systematiska studier blir bilden alltid mer komplex och vissa påståenden faller isär när de granskas. Mediebilden har oftast en massa perspektiv och är långt ifrån entydig. Inte ens när man upplever att alla går åt samma håll.

Men vår hjärna spelar oss ett spratt. Vi minns inte texter som håller med våra egna åsikter lika starkt som dem som går emot oss. Kanske är det också så att vi bedömer effekten av "motåsikter" som mer effektiva på opinionen. Dessutom tycker vi de är irrelevanta, de borde helst inte synas alls. Det känns ju som att det blir legitimerade när de får medieutrymme.

Forskning visar att människor som är starkt engagerade i en fråga också upplever mediebilden som mer vinklad, vilket tyder på att "fientliga medier fenomenet" är något vi måste förhålla oss till när vi pratar om nyhetsbevakning och nyhetsrapportering och alla som tycker en massa om att mediebilden är vinklad på ett eller annat sätt.

Sedan finns det givetvis en annan sida av saken som inte alls har att göra med socialpyskoligiska mekanismer. Det finns säkerligen en och annan, kanske till och med många, opinionsbildare som skriker högt om vinklade nyhetsmedier trots att de är fullt medvetna om att bilden är mer komplex. Men när det ska bildas och driva opinion är det mer effektivt att hävda att mediebilden är ensidigt vinklad. Kanske för att tillfredsställa de egna följarna som verkligen tror på snedvridna medier, men också för att skrämma journalister och sätta tryck på nyhetsredaktionerna.