torsdag 15 april 2021

Om rädslan att vara en röst som ropar i öknen

Det värsta är inte att någon säger emot. Det värsta är tystnaden. Alla som opinionsbildar (eller forskar för den delen) vill för det första att andra ska lyssna, för det andra att de ska svara och för det tredje ska de allra helst också hålla med. Men i kommunikation, och inte minst politisk sådan, är allt en kamp där alla dessa positioner är möjliga. 

Opinionsbildningens "tipping point" är att få motståndarna att prata om det man själv vill prata om. Att få tonläget så högt eller pressande att de andra ändå tvingas eller känner sig tvingade att öppna munnen. Och när motståndaren börjar prata om din fråga har man vunnit halva slaget. Den andra halvan är att få dem att ändra åsikt, vilket givetvis är mycket svårare, men inte omöjligt.
För om man har fått upp frågan i debatten är mycket vunnit. 

Det värsta är tystnaden. Man ropar, men ingen ens bryr sig om att svara. Alla som försökt få igång en debatt vet att det är det värsta. När ingen bryr sig att ens prata om det man vill försöka förändra eller påverka. Man får inte ens "jag hör vad du säger" (som väl är en av de mest nedlåtande sättet att visa att man har hört men inte tänker bry sig).

Jag uppfattar att den debatt som finns om att "vissa röster inte får höras" eller att "någon är tystad" ofta handlar om just detta. "Visst, prata du, men vi bryr oss inte!". Det här är inget som handlar om höger eller vänster. Alla debattörer som inte får det genomslag de tycker att de förtjänar fångas ofta i den här känslan och även i sin retorik. Men att andra inte bryr sig, är inte detsamma som att man blir tystad och har ingenting med censur att göra.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar