Förväntningshorisonter

Data är ju data, men ibland säger de kanske något annat än man först tänkte. Det är viktigt att ha koll på förväntningarna. Exakt samma siffra kan tolkas helt olika beroende på vad vi förväntar oss. Är förtroende för en minister på 35 procent högt eller lågt? Tja, eftersom det inte finns något absolut mått måste vi jämföra. Hade vi haft ett tvåpartisystem med två partier som samlar ungefär hälften av rösterna vardera hade det varit lågt, eftersom en stor andel av det egna partiets sympatisörer då inte stödjer ministern. Men socialminister Lena Hallengrens förtroendesiffra blev i förra veckan en nyhet, inte så mycket för att den var hög utan för att den ökat. Det var det avvikande, det som bröt mot det förväntade.

Nyamki Sabunis stöd av 65 procent i det egna partiet sågs istället som ett tecken på lågt stöd i medierna. Vi förväntar oss att en partiledares stöd bland de egna ska vara högre. Så där kan vi hålla på. Jämförelser görs hela tiden med våra förväntningar, explicit eller implicit. I medierna kan det vara mellan partier, över tid eller varför inte mellan länder som ju varit populärt i coronatider. 

Även vetenskapliga publikationer har förväntningshorisonter. Ibland är de uttalade, ibland ligger de under ytan. En av de mer klassiska lyfte min handledare och professor Kent Asp fram i sin avhandling Mäktiga massmedier. Den som är bevandrad i medieffekternas historia vet att Berelson, Lazarsfeld och Gaudet publicerade sin klassiska valkampanjsstudie The People's Choice 1944. Med panelenkäter och innehållsanalyser försökte de hitta svaret på hur mycket valpropagandan i medierna egentligen påverkade väljarnas val. Inte så värst mycket, var forskarnas slutsats. De flesta hade redan bestämt sig innan valrörelsen startade. Medieffekterna de hittade var därmed långt under de förväntade och innebar att man började ifrågasätta de allsmäktiga massmedierna. Tankefiguren om de allsmäktiga medierna hade vuxit fram efter erfarenheter av krigspropaganda och massmediekulturens framväxt. Till detta i lades att människor i allt högre grad levde bortanför det traditionella bondesamhället, där sociala nätverk var starka. Nu bodde man i städerna utan tydliga sociala band och antogs lättare kunna påverkas av propaganda. 

Inga medieffekter i presidentvalet i Erie county alltså? Nja, när Kent Asp tittade närmare på siffrorna såg han att runt en tiondel faktiskt bytte kandidat under valrörelsen. Med våra glasögon skulle det snarast vara ett tecken på mediernas makt, inte att de är maktlösa. Men det handlar om förväntningar. Efter 75 års forskning vi vet att medieeffekter är svåra att mäta och sällan så entydiga som de verkar i den allmänna debatten. Om tio procent påverkas av kampanjen så att de byter kandidat skulle vi se som starka medieeffekter. 

Ibland är man närsynt på andra sätt. När man får ett dataset och ska försöka beskriva vad man ser försöker man först skapa sig en övergripande bild. I de analyser jag gjorde om hur svenska journalister bedömde sin egen journalistik och myndigheternas kriskommunikation under pandemin såg jag det som att de var ganska nöjda. Med beröm godkänt, blev rubriken i kapitlet. 

Läs kapitlet HÄR.

Men när jag tittar på siffrorna igen efter att Utgivarna skrivit en debattartikel om myndigheternas brister kopplat offentlighetsprincipen under coronapandemin tittade siffrorna på mig på ett annat sätt. Inte så att hela bilden förändras, men visst skevade bilden till sig lite?

Jag hade redan konstaterat att journalisterna var mindre nöjda med vissa saker hos myndigheterna. Framförallt i att det förekom motstridiga uppgifter. Å andra sidan ansågs Tegnell & co vara tillgängliga, effektiva och snabba med att lämna ut relevant information. I det sistnämna instämde mer än 75 procent. Så vad var det som nu skavde? Ja, tittar man på hur stor andel som uppgav att myndigheterna var rädda att lämna ut information, blev bilden en annan. Här menade nästan hälften att så var fallet. Men det tänkte jag inte så noga på när jag skrev kapitlet. Så data sparkar tillbaka. Kanske inte direkt,  ibland tar det ett tag. Bilden av journalisternas bedömning av hur myndigheterna kriskommunicerat blev genast lite mer komplex. Visst var de nöjda, men det fanns faktiskt större sprickor i bilden än jag först såg.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?