Kan förtroendet bli för starkt ?
Kan förtroendet bli för starkt ?
Kommer ni ihåg den tredje Indiana Jones-filmen? Indiana Jones och det sista korståget. Den kom 1989, det är en bra film. I slutet, när Indiana Jones är på jakt efter den heliga graalen, måste han lösa tre gåtor. Den sista gåtan är ”a leap of faith” och där står han - världens mest kända arkeolog - vid en klippkant och öppningen på motsatt sida är alldeles för långt borta för att hoppa. ”Leap of faith, leap of faith” viskar Indiana Jones för sig själv och tar till slut ut ett steg rakt ut i luften. Men istället för att ramla ner i avgrunden landar hans känga på en gångbro som inte syns eftersom den har exakt samma utseende som klipporna under den. Helt kamouflerad. Sedan fortsätter äventyret och givetvis klarar Indiana Jones alla svårigheter och allt slutar lyckligt.
"A leap of faith"
Men vi stannar här för det är precis det här förtroende handlar om. Ett steg ut i det okända, ett ”leap of faith” om man så vill. Att lita på någon annan utan att ha garantier. Den är en kraftfull mekanism, kanske en av de starkaste och viktigaste vi har. Men kanske också farlig. Jag ska återkomma till det.
Mellanmänsklig kommunikation och relationer bygger på att vi litar på andra och samhällen bygger på att vi har förtroende för samhällets institutioner. Visst, man kan ha misstanken som utgångspunkt här i världen. Att inte lita på andra, att utgå från att människor vill lura en, att de inte vill oss väl och att de inte har en aning om vad de sysslar med. Misstankens världsbild om man så vill i kontrast till tillitens eller förtroendets.
Förtroendet och tillit – jag kommer använda de här begreppen synonymt även om jag är fullt medveten om att det finns teoretiska skillnader – är genvägar, genvägar som gör att både vi själva och samhällen ska fungera. Vi använder sådana genvägar varje dag. Vi litar på att personen i kassan inte försöker lura oss när vi handlar i mat, att förskolepersonalen gör sitt bästa för att ta hand om våra barn, att bilisterna på motsatt sida vet vad de gör bakom ratten och att läkaren som tittar oss i halsen verkligen har gått läkarlinjen. Kort sagt gör vi ”leaps of faith” mest hela tiden, för vi skulle aldrig ha tid och ork att hela tiden kontrollera alla relationer vi interagerar i varje dag. Tilliten är grundläggande för hela vårt liv och en genväg som gör att samhället fungerar.
Höglitarsamhället
Sverige är ett höglitarsamhälle. Internationellt sett sticker Sverige och de andra nordiska länderna ut. Förtroendet är högt på flera sätt. Samhällsinstitutioner kommer högt upp i alla mätningar. Går vi till den senaste Förtroendebarometern ligger Polisen, Sjukvården och Domstolarna högt. Runt 70 procent anger att de har stort eller till och med mycket stort förtroende för dessa institutioner. Myndigheter som kommer – nästan – lika högt är SÄPO, Skatteverket och Försvaret. IKEA ligger också i toppen, medan ICA står för ett av de senaste årens kraftigaste ras – från ca 60 till 40 procent höglitare. Politiska institutioner och partier kommer längre ner, mellan 20 och 40 procent anger att de har förtroende för riksdag, politiska partier, regering och EU-kommissionen. För medierna är spridningen stor där SVT och SR är uppe och nosar på nivåer som liknar de mest förtroendeingivande institutionerna. Sedan har vi kvällspressen som förtroendemässigt bedöms lägre, ungefär som de politiska partierna. Så där ser det ut. Oftast inga stora förändringar. Samhällförtroendet är ganska stabilt, om vi bortser från banker och enskilda företag - Hej ICA och Posten! – som har haft kraftiga fall i samband med förtroendekriser. Dessutom litar vi svenskar på varandra. Det mellanmänskliga förtroendet är också högt i ett internationellt perspektiv.
Rallyeffekterna eller när vi blev förtroendeextremister
Men under pandemin blev vi närmast förtroendeextermister. Helt plötsligt ökade förtroendet för samhällsinstitutioner som en raket. Myndigheter som MSB, Polisen och Sjukvården fick starkt ökat förtroende och Stefan Löfvens regering och Socialdemokraterna ökade sitt stöd i opinionsundersökningarna från strax över 20 procent till över 30 på någon månad. Även medierna – och kanske framförallt public service – fick ökat förtroende. Inom forskarvärlden har vi ett namn för det här: rallyeffekter. De ska inte förväxlas med bilar och förare som Björn Waldegård, Colin McRae och Per Eklund. ”Rally ’round the flag” heter det på engelska och kommer från opinionsforskning. Framförallt amerikansk sådan. Redan på 1970-talet kunde statsvetaren John Mueller visa att stödet för den amerikanske presidenten ökade kraftigt i början av en utrikespolitisk kris, för att sedan ganska snabbt falla tillbaka. Forskarna har sedan dess försökt reda ut vad fenomenet beror på, hitta förklaringarna till varför denna patriotiska yra uppstår. Det verkar handla om psykologi, att vi söker efter stabilitet och trygghet när vi upplever ett yttre hot och då sätter vi vår lit till politiska ledare. Det var därför amerikanerna helt plötsligt samlades kring flaggan, det vill säga slöt upp kring presidenten i orostider. Men forskarna har också lyft fram en annan förklaring. Nämligen att oppositionen gräver ner stridsyxan när landet hotas. Och utan opposition blir också medierna tysta och faktum är att det finns ganska gott om exempel på att även medierna blir patriotiska – och låter presidenten synas mest - när det upplevs som att nationen är hotad. Speciellt till en början.
Det där var USA och utrikespolitik, men sedan dess har man hittat rallyeffekter i andra kriser också, som 9/11 och andra terrorattentat. Under covid-19 pandemin såg vi i många länder också exempel på rallyeffekter, inte minst i Norden. Och som jag nämnde tidigare, inte bara för politiker utan även för myndigheter och andra samhällsinstitutioner. Det var en förtroendepik i början av pandemin men faktum är förtroendenivåerna ligger högre efter pandemin än innan viruset kom flygande in med semesterfirande alpresenärer.
Fördelarna med starkt förtroende
Vad betyder då det här? Eller rättare sagt vilka blir konsekvenserna? Att ha högt förtroende kan ses som en superkraft. Har en regering och dess myndigheter stort förtroende är chansen att medborgarna gör som de säger och vill mycket större. Tänk vad skönt att slippa ta i med hårdhandskarna och hota med lagar och regler. Bara säga till vad som gäller och alla lyder. Den svenska strategin byggde på den här logiken och förklaringen till att den fungerade så väl som den ändå gjorde var att svenskarna litade på myndigheterna och att myndigheterna litade på befolkningen. Dessutom litar som sagt var svenskarna på varandra, att alla gör sin del. Att vi är med i detta tillsammans. Det underlättar i kristider.
Det här låter ju fantastiskt. Och visst. Många av mina
kollegor runt om i världen avundas mig när jag berättar om hur förtroendet är
ett kitt som binder samman det svenska samhället. Att graden av misstro och
polarisering trots allt är ganska låg och att vi tar det där steget ut i det
okända varje dag.
Riskerna med ett för starkt förtroende
Men det finns en baksida, eller om man så vill risker med ett starkt förtroende. Den första är tystnaden. Om opposition tystnar, medier hänger på med att heja på hemmalaget är frågan vem som ska ställa de jobbiga frågorna. Vem ska peta på det som inte känns riktigt bra? Vem ska vara och framförallt orka vara lite motvalls? Det är tufft när alla tycker likadant. Vi vet alla dessutom att en positiv mediebild tenderar att göra makthavare närmast osårbara, kritiken bara rinner av och om den politiska oppositionen sitter still i båten och medierna spelar med blir det helt tyst. De röster som höjs – om de alls höjs - får varken legitimitet eller fäste i debatten. Och patriotismen yttrar sig på andra sätt. Martin Schori på Aftonbladet berättade för oss att de fick en massa kritik om de överhuvudtaget skrev något negativt om Anders Tegnell våren 2020. Det blev folkstorm mot tidningen om det yppades kritik mot den svenske hjälten.
En annan baksida är att förtroende kan utnyttjas. I tider av kris kan det genomföras saker som inte annars går att göra. När vi satt vår lit till makthavarna ger vi också dem frikort att göra lite som de vill och risken är alltid att de tar tillfället i akt att genomföra saker som de aldrig skulle kunna annars. Med makt kommer stort ansvar och frågan är vem som ska utkräva det ansvaret. Det är alltid svårt att rulla tillbaka beslut, inte minst repressiva.
För det tredje kan den misstänksamme också fundera på om inte makthavare gärna har lite kriser för att utnyttja möjligheten att få ökat stöd. Det kallas för krisexplolatering och i sin värsta form har vi filmen Wag the dog där presidenten hittar på ett krig för att vinna ett val. Givetvis en överdrift…eller?
Det fjärde är att risken finns att råd och bedömningar faktiskt är felaktiga. Jag ska inte utvärdera den svenska strategin med munskydd. Men Sverige var ett av några få länder som inte rekommenderade munskydd under hösten 2020 – tror det var Sudan, Syrien och Nicaragua som också var med i den ligan. Svenskarna följde också råden – speciellt medborgare med högt myndighetsförtroende struntade i munskydden. Det var istället de misstroende som oftare bar munskydd och detsamma gällde för dem som hade en lite vidare blick och konsumerade nyhetsmedier från andra länder. Vill vi prata narkolepsi och svininfluensa är det ett annat exempel där råden – om än inte medvetet – visade sig vara felaktiga och förtroendet fick negativa konsekvenser.
Men missförstå mig inte. Förtroende är bra, helt grundläggande om ni frågar mig. Samhället i stort och våra relationer med andra fungerar bättre i ett höglitarland. Men det blinda förtroendet har sina risker och inte minst i kriser måste vi vara vaksamma. Kanske är det en sund skepsis jag efterfrågar. Inte misstro per automatik, inte bli cyniker - men vara på sin vakt. För superkrafter är inte att leka med.
Kommentarer
Skicka en kommentar