The rise of talk scandals

Ibland funderar jag på vilket avtryck jag egentligen gjort inom medieforskningen sedan jag började forskar på 1990-talet. Det enda som jag säkert kan säga lever vidare är begreppet pratskandaler (talk scandals). När jag skrev boken "Efter valstugorna" som handlade om Uppdrag Gransknings valstugereportage insåg jag att skandalen med de smygfilmade politikerna som sade bort sig framför kameran inte passade i in de typologier som fanns. Istället lanserade jag pratskandaler som begrepp. Sedan pratade jag med kollegan Mats Ekström och tillsammans skrev vi en artikel till en internationell tidskrift som så här i efterhand är min mest citerade publicering. Vi lanserade begreppet 2008, men med tiden har begreppet blivit allt mer aktuellt, inte minst efter det att Donald Trump blivit president i USA.

Pratskandaler och mediegrodor

Det börjar bli ganska många nu. Grodorna som hoppar ur munnen på makthavare inför journalisternas mikrofoner.  ”Män är djur”, är det senaste från ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt. Men raden av ödesdigra uttalanden, som nästan blivit bevingade ord är många. Norge var enligt dåvarande näringsminister Björn Rosengren den sista sovjetstaten, Jan O Karlsson karakteriserade George W Bush som ”den där jävla Texasgubben”, Göran Persson prisade Kina för den politiska stabiliteten och kungen tyckte att Brunei var det öppnaste samhälle han kunde tänka sig.

Det känns onekligen som skandalerna och tabbarna blivit fler. Inom skandalforskningen diskuterar man också om missförhållandena i samhället blivit vanligare. En del menar att medieskandalen speglar ett allt mer korrumperat samhälle. Andra menar däremot att ökningen beror på att toleransen mot missförhållanden blivit mindre - det är därför ser vi fler skandaler. Skandalforskare påpekar att John F Kennedys kvinnoaffärer aldrig nådde offentligheten och att ingen i Sverige höjde på ögonbrynen för 40 år sedan om kommunalrådet fick en central lägenhet av en byggmästare. Sådant passerar inte obemärkt förbi idag och forskarnas slutsatser att därför att medieskandaler inte fångar in hur mycket missförhållanden det egentligen finns i samhället.

Visserligen är det svårt att säga om korruption och maktmissbruk ökat eller minskat. Men en sak har förändrats – skandalerna har förändrats. Fokus förflyttas oftare från vad makthavare gjort till vad de sagt. Skandaler handlar snart bara om politikers eller makthavares uttalanden i samtal med journalister istället för att fokusera på missbruk av skattemedel, eller något annat som kan anses otillbörligt. Skandaler har blivit pratskandaler och mediegrodor.

En del menar att medieskandalerna visar på mediernas allt större makt i samhället. På ett plan är det givetvis sant, makthavare måste numer ta med i beräkningen om det man gör tål en förstasida i Expressen. Men de allt vanligare pratskandalerna är trots allt ett svaghetstecken för modern nyhetsjournalistik. Pratskandalen är journalistikens sätt att i tider av bristande resurser ändå göra grävande journalistik. Mediegrodan är ett sätt att kombinera journalistiska ideal om det granskande avslöjande reportaget med kommersialiseringens krav på billiga nyheter som fångar publiken. Man behöver ju bara utmattningsintervjua en makthavare tills han/hon gjort bort sig. Och när makthavare säger korkade saker offentligt (eller framför dold kamera) lockar det utan tvekan oss tittare till TV-soffan. Vi kan både förfasas, bli arga och kanske också skratta åt makthavaren vars hyckleri avslöjas.

Men jag tycker att pratskandalen på många sätt är en olycklig kombination av journalistiska granskningsideal och kommersialisering. Risken är att granskande journalistik - som det borde finnas mer av - reduceras till mediegrodor i jakten på publiken. Och när de efterföljande debatterna dessutom ofta bara handlar om de journalistiska metoderna istället för själva avslöjandet har man väl skjutit förbi målet? Det är väl inte den sortens granskande journalistik vi behöver?

Publicerad i Borås Tidning 27/6 2006