Om skandalers dagordningssättande makt

Jag hade mycket skandalfokus i mina krönikor från 2006. Eftersom jag just då skrev boken om valstugorna och lanserade pratskandaler som begrepp var det kanske inte så märkligt. Så bara efter några månader efter den första krönikan om (prat)skandaler kom den andra. Den här hade mer fokus på den partistrategiska dimensionen om hur det påverkar partiers möjlighet att styra innehållet i en valrörelse. Skandaler är helt enkelt det bästa sättet för politiska motståndare att sabotera för sina motståndare och även för medieorganisationer att få makten över valrörelsen. Skandaler är helt enkelt en "resurs" som inte bara dyker upp. Den används aktivt, passar medielogiken och är kanske det allra bästa sättet att få en valrörelse att byta riktning. 

Skandaler blockerar valrörelsen

Så avgick han då till slut. Lars Danielsson har varit ifrågasatt länge, men efter kritiken från JO fanns det inte mycket annat att göra. Visserligen bedyrade Göran Persson – åtminstone offentligt – att han hade fortsatt förtroende för sin stabschef, men det hade varit politiskt självmord att låta honom vara kvar.

Jag tänker inte diskutera om kritiken var befogad eller inte utan se på Danielssonskandalen utifrån en politiskt strategisk synvinkel. Och sett ur det perspektivet skapade skandalen kring tsunamikatastrofen en mycket stor risk. Visserligen är det kanske inte särskilt troligt att opinionsförlusterna blivit särskilt stora även om Danielsson kommit tillbaks till jobbet. Men skandaler är riskfyllda på andra sätt.

I boken Efter valstugorna analyserade jag hur de smygfilmade politikerna hanterade Janne Josefssons valstugereportage i valrörelsen 2002. Det visade sig att det allvarligaste strategiska problemet för moderaterna upplevdes vara att skandalen inte försvann från mediernas dagordning. Visserligen avgick de flesta skandalpolitikerna och drog sig undan från offentligheten direkt. Men när en av de smygfilmade moderaterna vägrade att frånsäga sig sin kandidatur levde skandalen vidare ända in på valdagen och partiet fick hela tiden försvara sig mot kritik.

Visst kan skandaler urholka väljarnas förtroende och skada partiet opinionsmässigt, men det viktigaste är att skandaler blockerar valrörelsen för partiet. Allt fokus riskerar att hamna på reaktioner och utspel. Alla politiska partier vill därför undvika att skandaler tar ytterligare en omgång - med offentliga förnekanden, motanklagelser och fortsatta medieavslöjanden. På så sätt gör skandalen att inblandade partier tvingas spela ett defensivt spel och ägna all kraft och tid åt att försvara sig mot anklagelser, istället för att kunna föra ut sin politik till väljarna. Denna vilja att snabbt få bort Danielssonaffären från valrörelsen var också det som gjorde att han avgick så snabbt efter JO:s kritik.

Men det finns andra risker. Skandaler kan utvecklas till något mycket större än vad som var fallet från början. De mest välkända politiska skandalerna i vår tid – Watergate och Clinton-Lewinsky – började i en helt annan ände än där de slutade och det var först i och med att skandalen utvecklades som fokus kom att hamna på Nixons försök att dölja vad som hänt och anklagelserna mot Clinton om lögner som sedan ledde till riksrätt. Det finns alltså alla skäl för politiska partier att få skandaler att dö så fort som möjligt. Politisk opinionsbildning blir omöjligt att bedriva med skandaler emot sig och risken finns alltid att skandalen utvecklas till en större politisk kris än man någonsin kunnat förutse.

Nu har Danielsson avgått och för socialdemokraternas skull var det nog tur att han valde att lämna så snabbt som han gjorde. Även om vissa försöker hålla liv i skandalen talar nog det mesta för att den inte kommer dominera valspurten  –  men man vet ju aldrig. Och med tanke på skandalers sprängkraft – vilket både Göran Persson och Lars Danielsson säkerligen är fullt medvetna om – är väl den intressantaste frågan varför han inte avgick tidigare. 

Publicerad i Borås Tidning 2006-09-04