Medielogikens antites = effektiv kriskommunikation?

I mitt yrke, både som lärare och forskare, både pratar jag ofta och lär ut hur mekanismerna fungerar för att fånga (mediernas) uppmärksamhet. Jag diskuterar hur journalisterna tänker och hur medielogiken styr mycket av nyhetsarbetet. Men ibland pratar jag också om kriskommunikation, då handlar det ibland också om att undvika medieuppmärksamhet, eller snarare att få uppmärksamhet på ett sätt som inte ytterligare späder på den situation organisationen eller individen befinner sig i.

Det finns en massa teorier om strategiskt tänkande för att styra mediebilden. Men i veckan dök det upp en variant jag inte var bekant med, men som åtminstone intuitivt verkar intressant.

Kanske är det mest effektiva sättet att undvika oönskad medieuppmärksamhet att själv läcka nyheten till en källa som av de allra flesta (inte minst journalister) bedömer sakna trovärdighet. För om en källa utan trovärdighet "breakar" en nyhet, kommer ingen annan att hänga på. Ingen seriös redaktion vill följa efter nyheter från källor med låg trovärdighet.

Kanske är därmed den mest effektiva skandal- och kriskommunikationen att göra helt tvärtemot råden för att frammana en positiv mediebild. Vill man få genomslag för en bok, produkt, idé eller något annat försöker man få de mest trovärdiga medierna, förlagen, morgonsofforna att nappa. Går det bra där kommer hela mediesystemet att följa efter och det blir recensioner, fler morgonsoffor och radiointervjuer. Vill du slippa medieuppmärksamhet så gör samma sak, men vänd dig till dem som inte har någon trovärdighet alls. Då ser du inte röken av en morgonsoffa, utan kan lugnt somna om.