Lögn, sanning och sannolikhet i politisk kommunikation

Kom av en händelse över en debattartikel i New York Times för några dagar sedan. Den handlade, som liksom många andra de senaste åren om Donald Trumps lögner. Eller rättare sagt om varför inte Trumps väljare verkar bry sig om den aldrig sinande ström av osanningar som kommer från presidentens mun.

Författaren till artikeln menar att många väljare säkert tror på presidenten, andra bortser ifrån den som en sidoeffekt av en retorisk stil de gillar och andra kanske blivit immuna mot lögner eftersom de är så vanliga.

Daniel Effron, som skrivit artikeln, är docent i organisationsbeteende vid London Business School. Han menar att det kanske finns ytterligare en förklaring. Kommunikationsstrategin är att "det skulle kunna vara sant". Lite som titeln på Jack Werner nya (och utmärkta bok) "Ja skiter i att de är fejk det är förjävligt ändå". Visst är påståenden från Trump inte sanna, men det skulle de kunna vara. Svarsstrategierna från kommunikatörerna i Vita Huset siktar in sig på "möjliga sanningar". Även om det var färre som besökte installationen så KUNDE det varit den största publiken någonsin om vädret varit bättre. Även om filmen Trump retweetade inte var sann i att den visade en muslim som begick ett överfall så är "HOTET VERKLIGT" enligt Vita Husets talesperson.

Effron visar också att strategin verkar fungera. I ett experiment där svarspersonerna fått bedöma det oetiska i falska påståenden från politiker (Trump) fick vissa också information om hur påståendet skulle kunna vara sant om omständigheterna varit annorlunda. Resultaten visade att de som var positiva till Trump såg det mindre oetiskt om de fick tilläggsinformation om hur lögnen skulle kunna vara sanning.

Så Werners boktitel verkar på pricken fånga in hur vi resonerar när vi vill att en lögn kanske inte är sanning, men tillräckligt sannolik för att vi ska kunna tro på den.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer