Propagandainspektionen (vecka 2) - Att snylta på andra

Nya året började med en knäpp på näsan till Ulf Kristersson från duon First Aid Kit för att utan deras tillåtelse ha använt deras musik i ett Instagraminlägg. De är inte anhängare av Moderaternas politik och bad honom genast sluta med detta. Men även om händelsen fick stora rubriker på kultursidorna, så var det knappast någon ny företeelse.

Politiker jagar alltid förtroende, och om man är osäker på om man själv kan bygga upp det tillräckligt bra kan man alltid försöka låna från andra. När politiker skakar hand med kändisar eller sätter på sig en hockeytröja och firar med laget som vunnit VM är det ett försök att låna förtroende. De ser självklart till att det sker inför kamera, så bilden kan spridas och folk kan se att här är en populär person, som även erkänns av kändisar, sportstjärnor, skådespelare, författare eller musiker – alltså såna personer som vi andra också gillar och beundrar.

 

Musik som förtroendeskapare

Men det är ju lite besvärligt att hela tiden ha med en kändis man kan visa upp som en kompis, och att göra en filmsnutt som visar upp alla kändisar man har skakat hand med blir lite FÖR genomskinligt, även om det har gjorts (i USA, självklart). Ett annat sätt att försöka låna ethos, som retorikerna kallar det, är genom att se till att man som politiker förknippas med den konstart som de flesta har en direkt relation till, nämligen musiken. Musik är något vi omedelbart reagerar på och har en relation till, i synnerhet om det är en låt som vi hört många gånger, kanske när vi var unga. Oavsett hur lite vi egentligen intresserar oss för musik, så reagerar vi positivt på att höra låtar vi minns.

Det här är nåt som politiker har utnyttjat åtminstone sen George Washingtons tid, och det har skrivits böcker om hur musiken har använts av totalitära regimer och andra makthavare. Men sedan grammofonen utvecklades har det bara blivit lättare och lättare att spela upp de låtar som man hoppas ska kunna ge ens image en skjuts hos publiken. Politiker inleder framträdanden inför publik med en låt, man lägger musik på kampanjfilmer, man har musik på sociala medier. Allt för att förknippas med den glädje eller stämning som musiken skapar.

 

Alla vill inte låna ut

Det är bara en liten sak man bör se till är fixat först: att musikerna tycker det är okej att musiken används i det sammanhanget. Och det gör de sällan.

Med jämna mellanrum dyker det upp nyheter om att artist X har förbjudit politiker Y att använda hens musik på möten eller i reklamfilmer. I synnerhet i USA verkar det hända väldigt ofta, här finns t.ex. en lista på 35 artister som har bett politiker sluta använda deras musik (https://eu.usatoday.com/story/life/music/2018/07/16/35-musicians-who-famously-told-politicians-dont-use-my-song/784121002/). Bruce Springsteen är ett av de mest kända exemplen, men även svenska namn som Abba och Axwell & Ingrosso finns med på listan.

I Sverige har det varit få fall av icke-godkänd användning av musik i politiska sammanhang. 2018 tryckte Sverigedemokraterna upp valaffischer med texten: ”Alla vill till himlen men ingen vill dö i vårdkön”, vilket fick artisten Jason “Timbuktu” Diakité, mest känd för låten ”Alla vill till himlen men ingen vill dö”, att gå till rättegång mot Sverigedemokraterna. Han förlorade, därför att det handlade om en textrad som var så pass allmän.

Men i förra veckan var det dags igen då First Aid Kit protesterade mot att Moderaternas ledare Ulf Kristersson använde deras tolkning av Willie Nelsons ”On the road again” i ett Twitterinlägg. Duon skrev, enligt GP, ”Fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från er. Vi tror på ett inkluderande samhälle, och anser att er politik bidrar till motsatsen.”

Här här det alltså det politiska som avgör att gruppen inte vill förknippas med ett visst parti, som när Donald Trump använde Neil Youngs låt "Rockin' in the free world". Men i andra fall är det mer generellt: musiker vill inte förknippas med ett visst parti, som när Donald Trump använde Neil Youngs "Rockin' in the free world" på sina kampanjmöten. Men i andra fall är det mer generellt: musiker vill inte bli förknippade med ett bestämt parti. Förtroende som lånas ut är nämliogen något som går båda vägarna, och om den ena parten vinner är det högst sannolikt att den andra förlorar. Detsamma gäller för de artister som frivilligt lånar ut sina låtar till politiska partier. Förtroende är en attraktiv valuta, men också väldigt känslig.

Orla Vigsö