Städgate: Valårets första skandal

 

Då fick vi oss en riktig politisk skandal, så här i början på valåret 2022. Frågan är bara hur skandalen ska landa. Inom skandalforskning och krishantering pratar man om "frame contests" och "blame-games", dvs. försök att definiera vilken typ av skandal, eller rättare sagt vems skandal det är. Är det Magdalena Andersson personligen som gjort fel? Är det regeringskansliet? Städfirman? Eller Säpo? Genom att följa nyheterna, krönikörer, ledarsidor och sociala medier ser man den vanliga spelplanen i att försöka bestämma hur skandalen ska definieras och vem som är ansvarig. 

 Skandaltyper och kampen om mediebilden

Skandalforskningen delar ofta in skandaler i olika typer. Privatmoraliska, ekonomiska eller maktskandaler är en vanlig indelning. Till listan kan också läggas pratskandaler, dvs att en politiker säger bort sig, snarare än gör bort sig. Ser vi på Städgate är den någonstans i gränslandet mellan privatmoral och makt, lite beroende på hur skandalen definieras. Hamnar fokus på statsministerns tillkortakommanden blir det privatmoral (Hon borde kollat firman bättre!), är det Säpo och regeringskansliet handlar det om makt, dvs. hur de institutioner som är tillsatta att göra vissa saker (inte) sköter sitt uppdrag (hur skyddar vi våra folkvalda?). Här finns också en säkerhetspolitisk frame då det verkar som att potetiella spioner har fritt tillträde till våra toppolitikers bostäder. En annan frame har varit "skuggsamhället", att många arbetar svart utan uppehållstillstånd i Sverige. I en skandal finns det många aspiranter på att berätta vad skandalen egentligen handlar om, vi får väl se vilken "frame" som vinner till slut. 

Sedan är det frågan om skuld och ansvar. Det har också många bottnar och inte heller här är det givet var det slutar. Kanske kommer det att skada statsministern, kanske inte. Detta är skandalens inneboende logik och också dess stora fara för de inblandade. Även vana krishanterare kan förlora kampen om hur skandalen ska definieras, oavsett hur skickliga de är. 

Alltid dessa blame games

Tar vi frågan om blame-games studerats det både i forskning som sysslar med politik och ledarskap och kriskommunikationsforskning om organisationer. I båda fallen är det helt centralt att få klart för sig var ansvaret ligger innan det ens är möjligt att krishantera på allvar. Från statsministerns och Säpos (och städfirmans) perspektiv handlar det om att åtminstone inte helt själva få bära hundhuvudet. Helst vill de inblandade att de själva ska ses som offer och inte tillskrivas något ansvar alls. Om det nu ändå trillar ner ansvar handlar det om att försöka mildra konsekvenserna så mycket som möjligt. Här finns det lite olika strategier. 

En av mina favoriter för att förstå hur ansvar tillskrivs och frånskrivs är hämtat från boken The Politics of Crisis Management (Arjen Boin, Paul t'Hart, Erik Stern & Bengt Sundelius). I boken har de en mycket illustrativ modell för att förstå hur ansvar skyfflas fram och tillbaka mellan olika aktörer. Den som kritiserar ett skeende försöker få ansvaret att drabba ett helt system eller organisation. I fallet med Städgate är då strategin från oppositionen att föra fram en bild - rätt eller fel - av att situationen var ett systemfel, att det var ett uttryck för regeringens generella oförmåga. I det enskilda fallet speglas det allmänna och Städgate är ur detta perspektiv ett symptom på en långt allvarligare sjukdom eller brist i system/kultur hos regeringen. De som tillskriver ansvar försöker alltid få det till att de som pekas ut antingen är inkompetenta eller att det är fel på hela organisationen/systemet.

Slippa ansvar

Den som vill frånskriva sig ansvar har andra strategier. Man kan förneka ansvar och hävda att något egentligen inte har hänt, eller att det är försumbart. Här finns det dock en uppenbar risk om nya saker grävs fram som motsäger berättelsen. Om man erkänner att det som hänt faktiskt har hänt är en annan strategi att bestrida ansvar. Det var någon annan som hade ansvaret. Vi har redan sett hur frågan bollats mellan regeringskansliet/statsministern och Säpo. Sedan kan man hävda förmildrande omständigheter, eller att man inte kunnat göra annorlunda beroende på omständigheterna. Om man trots allt tar på sig viss skuld måste också denna hanteras. Antingen genom att peka ut en syndabock, eller/och visa ansvarstagande och genomföra (symboliska) reformer eller att kanske till och med be om förlåtelse för sina snedsteg. Det som skett ska framstå som enskilda misstag, missöden eller något som man rimligen inte kan kontrollera.

Det bästa som kunde hända?

Oavsett var Städgate landar till slut har det väl det goda med sig att säkerheten kring våra folkvalda blir bättre. Man kommer ha bättre koll på vilka som har tillträde till deras hem så att vi slipper avlyssningar och andra säkerhetshot framöver. Då var det kanske det bästa som kunde hända att systemets brister avslöjades av en papperslös som skulle göra en flyttstädning.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Affischkampen vid extravalet 1958

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga