Propagandainspektionen (vecka 34) - Förstörelsepolitik

Enligt partierna blir förstörelse av valaffischer ett större och större problem för varje val. I år har nyheterna om skadegörelse av valaffischer duggat tätt från hela landet. Men även om handlingen är olaglig och destruktiv, är den också konstruktiv: den skapar ny mening, samtidigt som  den givetvis inte skadar personer, som  andra former av destruktiv politisk påverkan som fysiskt våld.

Vi har alla sett det i valtider: affischer som har rivits ner, målats över, utsatts för graffiti eller på annat sätt förstörts. Det är olagligt att utöva skadegörelse på valaffischer, men det är väldigt få fall där någon har dömts för det. Partierna är alla överens om att det är ett hot mot demokratin när valplakat förstörs, men det är också något mer och annat än detta. Det som händer när man förändrar en affisch genom destruktion eller övermålning och skrift, är att man skapar en ny mening. Affischen bär på ett spår, som medborgarna som går förbi tolkar som ett tecken. Frågan är bara: ett tecken på vad?

 

Nedrivning

Att helt enkelt riva ner en affisch är den enklaste formen för åverkan, även om det kan vara nog så svårt med moderna plastaffischer som har fästs med plastband. Men när det väl har hänt, ligger affischen där och utgör ett nytt tecken, ett tecken på att någon har ogillat affischen tillräckligt mycket för att göra fysiskt våld på den. Men vi kan inte se vem det är som skickar budskapet, och vi kan inte heller se vad det var mer precist hen ogillade: var det politikern, partiet, valsystemet eller det faktum att det offentliga rummet invaderas av affischer? Vi som åskådare kan bara gissa.

Övermålning

Någon har kommit förbi med en sprejburk eller hink med färg och helt sonika målat över affischen. Precis som med nedrivningen är det svårt att veta vem som har gjort det och varför, men man kan konstatera att det förmodligen är någon som har gett sig ut på gatan med  syftet att måla över affischer – det är inte så många som går runt med målarfärg bara så där. Fast ibland kan övermålningen ha en direkt politisk betydelse, som i fallet med Pia Kjærsgaard som har fått burka på bilden från 2015.

Överskrivning

Att det skrivs och ritas på valaffischer är ganska vanligt, och som med mycket annan graffitti kan det handla om texter av mycket olika art. Ritade könsdelar eller könsord är vanliga, och då får man tolka det som uttryck för brist på respekt för personen eller partiet på bilden. Men det finns även gott om exempel på mer direkt politiska manifestationer, som hakkors, hitlermustasch eller uttalanden om politikerns moraliska och intelligensmässiga status.

Här är det tal om en tydlig och riktad kritik mot ett parti eller en politiker, även om det inte alltid är så lätt att veta exakt varför politikern bedöms på detta sätt. Och vi vet fortfarande inget om vem avsändaren är, annat än att det är en person med en annan/motsatt politisk hållning. På så sätt talar skadegörelsen om att det finns politiska motsättningar som är mycket emotionellt laddade.

Förlöjligande

Runda, röda klistermärken kan tolkas på många olika sätt, men när de sätts på näsan av en politiker tolkar vi dem genast som clownnäsor. Effekten är omedelbar, vi fnittrar och politikern har förlorat all värdighet. I de flesta fallen vet vi inte vem som satt näsorna på affischerna, men i ett fall använde Feministisk initiativ samma strategi, fast då var det rosa glasögon som sattes på politikerna. Resultatet var inte bara förlöjligande, utan även en symbolisk uppmaning att ”se världen genom Fi:s brillor”. Så här var effekten dubbel. Övriga partier kritiserade Fi för tilltaget, men vad jag vet blev det aldrig någon polisanmälan av det, kanske därför att övriga partier ansåg att det skulle ge för mycket uppmärksamhet för Fi och ge dem en möjlighet att utnyttja situationen för egen reklam. Tilltaget kan lika mycket ses som ett exempel på ”gerillareklam” där ett reklambudskap kapas och görs till reklam för en annan avsändare. Denna typ av ”sabotage” har ofta ett satiriskt innehåll, till exempel att visa avståndet mellan vad politikern påstår om sig själva och hur det ”faktiskt” är.

Försvinnande

Den mest radikala skadegörelsen av valaffischer är när man inte bara river ner dem, utan även forslar bort dem. Det finns kort sagt inget kvar som kan ge en ledtråd om att det här har funnits en valaffisch. De enda som vet om det är de som satte upp den, eller de som passerar förbi dagligen och såg att den fanns där igår. Effekten blir med andra ord tystnad, det finns varken ett affischbudskap eller ett förstörelsesbudskap kvar. Ett undantag är dock när den drabbade parten anser sig ha bildbevis på att det är ett annat partis representanter som har rivit ner affischerna, så som Expressen nyligen rapporterat:

”Statsminister Magdalena Andersson anklagar Kristdemokraterna för att ha slitit ned socialdemokratiska valaffischer utanför Sagerska huset, där Andersson bor. I samband med Expressens partiledardebatt konfronterade hon Ebba Busch på en toalett och krävde i ett skarpt tonläge att KD-ledaren skulle utreda vad som hänt och sätta tillbaka S-affischerna. KD avfärdar det hela som ”väldigt märkligt” och helt ogrundade anklagelser. Men S anser sig ha bildbevis.” (https://www.expressen.se/nyheter/andersson-anklagar-kd-konfronterade-busch-pa-toa/)

 

Vem drabbas?

Alla partier blir i någon omfattning drabbade av detta i en valrörelse, men ju mer synlig man är desto större är risken. Inte bara därför att det finns fler affischer att förstöra, utan för att mängden kan utlösa skadegörelsen – folk bli irriterade på raden av likadana affischer. Partier till höger om Socialdemokraterna klagar på att de är speciellt utsatta för förstörelse, och då i synnerhet de mest radikala partierna Kristdemokraterna och som överlägsen vinnare, Sverigedemokraterna (SD). Men det beror även på var affischerna har satts upp. I de delar av storstäderna där det finns en vänstermajoritet anses det som en provokation av SD att sätta upp affischer, och de blir inom väldigt kort tid förstörda. Självklart kan man se detta som ett demokratiskt problem, men man ska inte heller vara blind för att ett parti som SD är mycket medvetna om att de  vill att detta ska hända, och att det utnyttjas i valpropagandan. Det rapporteras i medierna om affischförstörelse eftersom partiet släpper pressmeddelanden om det, och partiet får lätt en martyrroll. Samtidigt försäkrar man varje gång att partiet kommer  fortsätta att sätta upp nya affischer, att man inte vill låta huliganerna vinna. Förmodligen kan man få en del sympati från ”vanliga medborgare”, som anser att valaffischer bör få hänga i fred oavsett om man gillar partiet eller inte.

 

Ökade motsättningar?

Om det är så att omfattningen av skadegörelse ökar, får man ställa frågan varför. En möjlig förklaring är att de politiska motsättningarna har ökat i Sverige, med en retorik som bygger på en tudelning mellan ”de röd-gröna” och ”de blå-bruna”. En annan möjlig förklaring är ett ökande avstånd mellan medborgare och politiker, det så kallade ”politikerföraktet”: man känner frustration över politikens oförmåga att ta itu med problem och misstron riktar sig mot samtliga partier – åtminstone de som är representerade i riksdagen. Men eftersom förstörelsen som kommunikation är mångtydig – man vet oftast inte varför det kommuniceras genom skadegörelse – kan man inte avgöra om ökningen beror på ökade konfrontationer eller ökad frustration. Det enda man kan konstatera är att det verkar handla om ett fenomen som ökar, och det finns inga tecken på att det kommer att bli mindre i årets valrörelse.

Av Orla Vigsö