Propagandainspektionen (vecka 25) - Himmel eller helvete – affischer i folkomröstningar

Röster har höjts för att vi borde folkomröstat om en så viktig fråga som svenskt NATO-medlemskap. Men det blev som bekant inget med det. Vi är ju inte så mycket för att folkomrösta i Sverige, det har ju bara förekommit sex av dem på nationell nivå sen 1922. Om vi i brist på NATO-affischer skärskådar de folkomröstningsaffischer vi haft utmärker de sig genom att måla upp en mycket positiv bild eller en mycket negativ bild – kanske med undantag för de omröstningar där det har funnits tre alternativ att välja mellan. 

Jag var nyligen i Danmark, där man den första juni hade folkomröstning om huruvida man ska ta bort de reservationer kring europeiskt försvarssamarbete som fick förhandlas fram efter att väljarna sagt nej till Maastrichtfördraget 1992. Jämfört med riksdagsvalen var det mycket få affischer på stan, vilket kanske inte är så förvånande. Folkomröstningar har generellt lägre röstdeltagande än riksdagsval, och de får även mindre utrymme i medierna. 

I Sverige har det sen 1922 endast hållits sex nationella folkomröstningar: 1922 om rusdrycksförbud, 1955 om högertrafik, 1957 om pensionsfrågan, 1980 om kärnkraften, 1994 om EU-medlemskap och 2003 om införande av euron.

 

Ner med spriten!

 

Albert Engströms affisch hör utan tvekan hemma bland de mest kända politiska affischerna över huvud taget i Sverige. Kombinationen av tecknarens självporträtt, de festligt röda kräftorna och en oväntad och skämtsam koppling mellan sprit och kräftor gjorde affischen till ett starkt argument mot spritförbudet. Men visst är det lite konstigt att affischen för tillgång till sprit domineras av en upprörd Engström som pekar på snapsen och säger “NEJ!” Den omedelbara tolkningen skulle vara att han säger nej till spriten. Kanske det finns en ironisk poäng på bildsidan som supplerar den oväntade argumentationen i texten: att en konsekvens av att förbjuda alkohol skulle vara att man inte fick äta kräftor. Med tanke på Engströms sinne för satir, humor och ironi vore det inte förvånande.

Jasidans affisch är en allegori som med ett något sentimentalt bildspråk visar vilken olycka som kommer att drabba Sverige om alkoholen inte stoppas. Vi ser spritfloden skölja över hem, kvinnor och barn medan männen är helt borta från bilden, förmodligen redan drunknade (bildligt talat).

 

Håll till höger!

Folkomröstningen om övergång till högertrafik hölls den 16 oktober 1955 och nejsidan vann med 82,9 procent medan jasidan endast fick 15,5 procent. Valdeltagandet var dock lågt, 53,2 procent vilket kan jämföras med valdeltagandet i andrakammarvalet 1956 där 79,8 procent deltog. Riksdagen beslöt att genomföra omläggningen i alla fall, eftersom omröstningen endast var vägledande och deltagandet lågt. Just kombinationen av att resultatet av en folkomröstning inte är bindande för politikerna och intresset är lågt bland väljarna har lett till kritik av förfarandet: varför ska man rösta om det ändå inte får betydelse?

Argumentationen för och emot högertrafik är intressant: vad gäller kostnaderna säger jasidan att nu har vi råd, medan nejsidan säger att det är en onödig kostnad. Det sägs inget om varför vi ska lägga ut pengarna på det, bara att nu har vi råd - underförstått att har vi råd, bör vi göra det. Inget starkt argument, och sedan står ord mot ord om vad som är säkrast: båda parterna påstår att deras sida är säkrast. Nejsidan, alltså vänstertrafikens försvarare, har en ett starkt argument i kraft av den käcka och ganska amerikaniserade yrkeschauffören. Här är en man som vet vad han pratar om! Jasidan kontrar med en pojke på en trehjuling, alltså en som vi vuxna måste tänka på snarare än vad som är bekvämast för yrkestrafiken. Frågan är om det var det som fick politikerna att gå emot omröstningens resultat. Folkomröstningen verkade för övrigt vara det sista valet där tecknade affischer dominerade, och oavsett vad man tycker om argumentationen är den konstnärliga nivån hög. Det finns en veckotidningsstil, som kändes igen från bl.a. Familjejournalen, men även den grafiska enkelheten som reklamtecknarna skapade.

 

Först en rejäl pension?

Den 13 oktober 1957 hölls en rådgivande folkomröstning om pensionsfrågan. I omröstningen fanns tre alternativ där linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 frivillig tilläggspension och höjd folkpension samt linje 3, tjänstepension genomförd av arbetsmarknadens parter. Socialdemokraterna och Sveriges kommunistiska parti stödde linje 1, Centerpartiet linje 2 och Folkpartiet och Högerpartiet linje 3. Resultatet blev 46,4 procent till Linje 2, 15,0 procent till Linje 2 och 34,6 procent till Linje 3 med 3,9 procent blankröster.

Affischerna är inte våldsamt informativa; Linje 1 satsar på tungt patos, Linje 2 på förnuftet (lyssna först, välj sen) och Linje 3 på en egen handsymbol. Den affisch som för eftertiden kom att definiera pensionsfrågan, Socialdemokraternas ”Gärna medalj men först en rejäl pension” kom i själva verket först till extravalet året efter, utlyst därför att Socialdemokraterna inte fick igenom sitt förslag till tilläggspension. Den blev å andra sidan så ikonisk att Högerpartiet travesterade den, med barn i stället för en gammal gubbe och den kritiska (och för Högerpartiet ganska oväntade talspråkliga) kommentaren: ”det blir ju vi som får betala’t”.

 

En strålande framtid

Omröstningen om kärnkraften 23 mars 1980 har gått till historien som ett exempel på hur man kan förstöra en folkomröstning genom att lägga fram tre alternativ. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom tio år och satsning på alternativ). Valdeltagandet var 75,6 procent, så man lyckades alltså locka väljarna till urnorna, men trots att alla tre alternativ föreslog avveckling har Sverige idag 40 år senare fortfarande kärnkraft.

 

Flera av affischerna i kärnkraftsomröstningen är vad man kan kalla skräckbilder. Vad kommer att hända, kommer vi att stå utan el eller kommer vi att leva i en radioaktiv värld där vi bär skyddsdräkt? Utan kärnkraft kommer vi att sitta i mörker, med kärnkraft kommer allt omkring oss vara radioaktivt.

 

Europa eller EU?

Den 13 november 1994 genomfördes en rådgivande folkomröstning om EU-medlemskap i Sverige. 52,3 procent röstade för ett medlemskap, 46,8 procent röstade emot och 0,9 procent röstade blankt. Ska man försöka sammanfatta affischerna kanske man kan säga att det fanns en skillnad mellan å ena sidan den “professionella” ja-sidan, där reklamens språk dominerade, och den mer “personliga” sidan där de vanliga människorna talade för ett nej och såg det som att sätta människan och miljön över ekonomin. Miljöpartiets glada språkrör, snyggt men inte pråligt klädda som vanligt folk på en trevlig kväll, tänker på vad som är bäst för oss alla, nu och i framtiden.

Samtidigt är det en intressant språklig skillnad: jasidan säger ja till Europa, miljöpartiet säger nej till EU. Jasidan försöker med andra ord utnyttja alla de positiva tankar svenskarna har om Europa – främst som ferieort – medan nejsidan utnyttjar den negativa bilden av den stora byråkratiska institutionen EU. Ska vi gå med i det positiva eller ska vi hålla oss utanför det negativa?

 

It’s all about the money

Folkomröstningen om införande av euron ägde rum i Sverige den 14 september 2003. Frågan var: ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?” Resultatet blev 42,02 procent ja, 55,91 procent nej och 2,07 procent blankröster.

De två affischerna ovan är exempel på att båda sidorna använde skrämselargument. Nejsidan håller upp det “praktiska” argumentet att det är skönt att slippa växla mot det mycket tyngre argumentet att en gemensam valuta hänger ihop med pressade löner och sämre anställningsskydd för arbetare. Men ska stövelavtrycket symbolisera arbetskraften eller att man får sparken – eller kanske ge en föraning om en militariserad och förtryckande gemensam EU-stat?

Moderaternas affisch är lättare att avkoda: att vänta och se kan mycket väl leda till att arbetslösheten ökar och attb vi missar tillväxttåget.

Grön ungdom slog i denna valrörelse till med en serie renodlade skräckfilmsaffischer där liemannen och giljotinen kopplades ihop med EMU-symbolen. Mycket snygga, som om Bergman hade gjort en ny Fredagen den 13:e-film där liemannen inte längre spelar schack.

Antingen-eller!

Folkomröstningar handlar oftast om antingen-eller i komplicerade frågor, och affischerna har en tendens att förstärka de tendenser man även ser i vanliga val: en röst på vår sida leder till enbart positiva saker, medan en röst på andra sidan leder till enbart negativa saker. På så sätt är folkomröstningar det renaste uttrycket för vad ett val är: vi eller dom.

Av Orla Vigsø