Propagandainspektionen (vecka 26) - Den PR-kunnige uppkomlingen: Gustav Vasa, del 1

I filmen Monty Python and the Holy Grail (1974) finns en scen där kung Artur träffar en bonde som vägrar knäböja för honom. Bonden ifrågasätter varför Artur alls är kung (”I didn't vote for you”), och kungen använder då legendens argument för sin upphöjda värdighet: Damen i sjön gav honom svärdet Excalibur som ett tecken på att han var Guds utvalde att styra över britterna. Bonden svarar (ungefär) att ”brudar i vattenpölar som slänger svärd utgör ingen grund för ett statsskick”. 

Den komiska effekten förhöjs sannolikt av att vi inte förväntar oss att medeltida bönder ska ifrågasätta sin kung. Kanske tycker vi inte att en diskussion om kungamaktens legitimitet alls hör hemma i tidsåldern?

Idag däremot är det närmast självklart: Många av de saker som dagens politiker gör när de kommunicerar med sin omvärld har sin grund i det demokratiska systemets fundamenta: En legitim makthavare i en demokrati är den som är vald av folket och har dess stöd.

Men att en makthavare måste vara legitim är ju inte något som bara gäller i demokratier. Såväl dagens autokratiska ledare som forna tiders furstar – inte bara mytens Artur - måste aktivt skapa och underhålla en bild av sig själva som legitima styrande.

I detta sammanhang är Gustav Vasa intressant. Han brukar allt som oftast framställas som en kung som förstod värdet av propaganda och underbyggde sin position med kommunikativa medel, lika mycket som med repressiv makt. Detta gör förstås inte Gustav unik. Samtida härskare hade samma behov av att hävda sin legitimitet gentemot undersåtar och sin omvärld, och propaganda till stöd för detta förekom såväl i text och bild som i olika typer av ritualer.

 
Gustav Vasa talar till dalkarlarna i Mora. Frescomålning av J G Sandberg 1836.

En sak skiljer ändå Gustav från många av hans samtida monarkkolleger i Europa, t ex Frans I av Frankrike eller Henrik VIII av England. Dessa hade fötts till att styra sina länder, de ärvde kronan av sina fäder eller andra släktingar enligt en mer eller mindre tydlig successionsföljd. Genom Guds försyn hade de utsetts att styra över sina undersåtar, detta var den självklara utgångspunkten.

Gustav Eriksson däremot var en uppkomling som när han föddes befann sig mycket långt ifrån kungamakten. Bara kort före Stockholms blodbad 1520 satt han i danskt fängelse liksom ett antal andra adliga svenskar. Han var en av dem som gjorde uppror mot den legitime makthavaren, unionskungen Kristian. Denna bakgrund är central för Gustavs arbete med att skapa legitimitet för sig själv och sin ätt: att visa sig värdig kungaämbetet.  

Sociologen David Beetham introducerade i boken The Legitimation of Power (1991) några principer för legitim makt. Den styrande måste

-         agera i enlighet med etablerade regler

-         rättfärdiga sin makt med hänvisning till normer och värderingar som delas med de styrda

-         ge de styrda chans att uttrycka stöd för eller deltagande i det rådande systemet

Hur gjorde då Gustav för att motivera att han var rätt man för uppgiften? Det visar sig Beethams tre principer alla är viktiga. 

Gustav vid Västerås riksdag 1527, enligt en akvarell från 1700-talet.

Detta med att ”agera i enlighet med etablerade regler” återkommer kungen till i sin retorik vid flera avgörande tillfällen. Redan då Gustav utsågs till kung 1523 uttryckte han att han skulle styra för att upprätthålla lagen. Fokuset på lagen handlar ju också om att visa på att kungen är i linje med normer och värderingar hos folket. Att följa lag och rätt blir ett tema som kungen använder i kontrast till den tidigare regimen (Kristian "Tyrann" som gjort våld på dessa värden). Sannolikt var Gustav också medveten om vikten av att inte stöta sig med människors religiösa vanor och uppfattningar. Det var inte minst tydligt i och med att kungen (tvärtemot mångas föreställning) vid den så kallade reformationsriksdagen i Västerås 1527 inte drev igenom ändringar i kyrkans lära och ritualer som folk var bekanta och trygga med. Den här delen av reformationen handlade om kyrkans makt och egendom, det var först senare som teologin kom att förändras.

Vid sin kröning 1528 befäste Gustav ytterligare att han är legitim kung, ”av Guds nåde”. Men han hanterade återigen skickligt maktbalansen genom att betona att han ska värna lagen (mer populärt bland de breda befolkningslagren), och undviker att ge löften att vara beskyddare av kyrkan, vilket var gängse ritual vid kungakröningar.  

Slutligen: att ge de styrda ”chans att uttrycka stöd och deltagande” gällde givetvis adelsherrarna i rådet vilkas stöd Gustav behövde. Men Gustav såg också bönderna som viktiga partner som på olika sätt gavs åtminstone en viss känsla av att vara betydelsefulla. Exempelvis vid reformationsriksdagen när bönderna kallades att utgöra ett av stånden, något som inte var självklart i ett europeiskt perspektiv. Gustavs tanke med bonderepresentationen kan förstås ha varit att bönderna tillsammans med adeln kunde neutralisera prästernas makt. Men Gustav såg också till att uppmana allmänheten att inkomma med klagomål om t ex giriga fogdar direkt till honom.

Så Gustav förefaller ha jobbat bra för att legitimera sin regim. Men hur kunde det här ta sig uttryck mer precist? I nästa avsnitt får vi höra kungen sätta sin makt på spel. Men kanske mest ett PR-spel för gallerierna? Och så ordnar han en effektiv spin-doctor. 

Av Nicklas Håkansson

 

Mer att läsa:

David Beetham (1991) The Legitimation of Power. Palgrave Macmillan.

Mats Hallenberg (2003) King Gustav Vasa and the Legitimization of a New Royal Dynasty in Sweden.

Paper to The Sixteenth Century Studies Conference, Pittsburgh October 2003. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:279301/FULLTEXT01.pdf.

Dick Harrison & Bo Eriksson (2010) Sveriges historia (del3) 1350-1600. Norstedts.

Lars Olof Larsson (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Prisma.