Propagandainspektionen (vecka 5) - Valsatir efterlyses!

Jag (Orla Vigsö) jobbar just nu med att lägga sista handen vid en bok om satirteckningar i svenska dagstidningar 1890-2017. För ett tag sedan redovisade jag de statistiska aspekterna i en arbetsrapport som kan laddas ner HÄR. I min nya bok kommer jag i stället att diskutera satirteckningens historia och funktion och visa vad man har satiriserat över och hur. Boken är den första studien i Sverige som försöker ge en bild av utvecklingen under den tid som satirteckningar har funnits i dagstidningar.

Tyvärr handlar den inte enbart om utveckling utan även om avveckling, för de senaste trettio åren har antalet tidningar som publicerar satirteckningar sjunkit kraftigt, och antalet teckningar i tidningen har också sjunkit. Från att vara ett fenomen som fanns överallt i tidningen, på ledarsidor, nyhetssidor, ”lätta sidan” och även sportsidorna är den nu bara kvar på ledarsidorna, och högst några få dar i veckan.

I boken pekar jag på att det återkommande ekonomiska argumentet inte håller för en närmare granskning, för dels började nedgången tidigare än de ekonomiska problemen, dels verkar tidningarna anser sig ha råd med andra satsningar. Så det handlar om en prioritering: redaktörerna anser inte att satirteckningar har någon naturlig plats i en seriös tidning som förmedlar nyheter.

2022 – dags för en renässans?

Det här är ett fenomen som inte har drabbat satirteckningen i andra länder. Både i Danmark, Norge, England och Tyskland finns det satirteckningar i alla stora tidningar, och de är dessutom ofta långt mer kritiska än de svenska. I Sverige har ”vardagssatir” blivit den enda typen av satirteckning många ser, dvs. teckningar som handlar om vad ”folk” gör, om seder och beteende mer än om politiska beslut och ideologiska ståndpunkter.

När det nu stundar till val i Sverige ska det bli intressant att se om det i år leder till mer politisk satir. Jag har utöver min mer generella studie av tio olika dagstidningar även tittat på satirteckningar i Dagens Nyheter en månad före samtliga riksdagsval i Sverige 1917-2014. Generellt kan man säga att det har funnits mycket satirteckningar i samband med val under hela perioden 1917-2014. Det är inte så förvånande, eftersom varje valrörelse fyller mycket i tidningen i allmänhet, samtidigt som det rör sig om en återkommande höjdpunkt i politiken.

Var finns valsatiren?

Samtidigt kan man konstatera att valsatiren följer samma mönster som satiren generellt vad gäller placering: Valsatir finns både som självständiga teckningar på ledarsidan, som illustration till ledarartiklar och som självständiga teckningar på ”lätta sidan”, det som i DN kallas Namn & nytt. Detta är viktigt för det säger något om vilken vikt tidningen ger satiren. En självständig placering på ledarsidan (dvs. med en ram kring bilden) jämställer teckningen med övriga ledarartiklar, medan en integrerad placering (utan ram) på ledarsidan eller nyhetssidorna gör den till en illustration eller kommentar till den skrivna texten. Finns bilden på ”lätta sidan” är det dess underhållande aspekter som framhävs – den är kort sagt mer rolig än politisk.

1917: Högern har slut på skrämselfigurer

1917 försöker Högern hitta något de kan skrämma väljarna med så att de ska rösta på Högern, men lyckas inte. Varken den liberala Adolf Hedins kamp för allmän rösträtt eller ryska spöket fungerar längre. Teckningen visar också hur svårt det kan vara att tolka gammal satir, eftersom satiren alltid är dagsaktuell; vilken bakgrund som finns till figuren längst till vänster på bilden är t.ex. svårt att genomskåda. Samtidigt är bilden ett exempel på hur man på den tiden inte var säker på att alla läsare kände igen politikerna (det fanns ju ingen tv och knappt fotografier i tidningen), varför man har försett dem med namnskyltar. Men teckningen är ett bra exempel på den ”klassiska” political cartoon: en självständig kommentar till ett aktuellt ämne, där det underhållande (karikatyrerna av politikerna och situationen) går hand i hand med en politisk kritik.

1920: Politikerna tigger om röster

Teckningen från den 5 september 1920 bygger på en idé som återkommer med jämna mellanrum, nämligen politikerna som med hatten i hand ber valmannen (väljaren) om att släppa in dem i Himmelriket, dvs. riksdagen. Här har vi ett tidigt exempel på en satirteckning, där det i stort sett inte finns någon kritik. Hela det politiska, demokratiska systemet bygger på att politikerna bönar och ber om röster, medan väljaren lugnt betraktar flocken. Kort sagt: alla politiker är likadana och strävar bara efter att bli valda. Så även om det inte handlar om vardagssatir, i betydelsen satir över vardagliga företeelser, så är det mer en karakteristik
av politiken än en kritik av specifika
politiker och deras politik.

 

1960: Politiker i rutan

Vid valet 1960 hade tv börjat spela en roll och såväl valaffischer som satirteckningar tog upp ”skärmbilden”. Här är det centerpolitikern Sten Wahlunds framträdande som det satiriseras över. Teckningen var försedd med ram och fanns på tidningens ledarsida och har därmed framstått som en ”visuell ledarartikel”. Efter att tv med tiden blir den viktigaste delen i valkampen kommer mer och mer
av satiren att handla om vad politikerna
gjort eller sagt i tv.

 

1991: Vad är det att vara liberal?

Den 16 augusti 1991 är populistiska Ny Demokrati på väg mot riksdagen. Folkpartiets Bengt Westerberg vägrar i direktsändning att sitta i samma soffa som partiets representanter, och Poul Ströyer låter partiledare Wachtmeister svara på ett sätt som ifrågasätter hur ”liberalt” Folkpartiet egentligen är. Teckningen fanns på Namn & nytt-sidan, vilket ger den en annan status än om den funnits på ledarsidan.

Här framhävs det roliga/underhållande på bekostnad av det politiska, eller man kan åtminstone säga att tidningen inte låter det vara en politisk kommentar. Teckningen är ett exempel på hur viktig texten ofta har varit i svensk satir; det är inget i själva teckningen som är speciellt roligt eller satiriskt (Wachtmeister är inte karikerad på något iögonfallande sätt), men hela poängen ligger i det språkliga. På den punkten kan man utan tvekan säga att svensk satir har varit och är väldigt snäll jämfört med t.ex. brittiska satirteckningar.

 

2014: Löften och verklighet

När tidningarna har skurit ner på antalet satirteckningar har man i stället börjat ta in bildinsändare av satirtecknare. Den 5 september 2014 fanns den här bilden på insändarsidan. Satiren är generell, den riktar sig mot politikernas löften och vad de sen gör när de vunnit valet, och placeringen reducerar satirteckningen till att vara en bland många andra röster från läsarna. 

 

av Orla Vigsö