Semestertider - Veckans valaffisch v. 29
Om "semester" kommer att dyka upp i 2018 års
valrörelse, kan man vara nästan säker på att det är i samband med klimatfrågan:
hur kan vi åka på semester med gott samvete, det vill säga utan att belasta
miljön på ett oansvarigt sätt? Kanske Vänsterpartiet lyckas få in frågan om
arbetslösa, utförsäkrade och andra som inte har råd att åka någonstans på
semestern, men det är nog också så långt det går att dra in semestern i dagens politiska debatt.
Annat var det förr. 1948 gick Socialdemokraterna till val på
kravet om tre veckors betald semester för arbetarklassen, och 1960 var det på
kravet om fyra veckor. Däremot verkar kravet på fem veckors semester - något
som infördes 1978 - inte ha satt sig spår i valaffischerna.
1948 handlade kravet på tre veckors semester helt entydigt
om (industri)arbetarna som svettas i verkstäderna och fabrikerna, med
sammanbiten min och medvetenhet om deras klasstillhörighet, medan drömmen om
att kunna vara ute i solen och den friska luften lever kvar. För det var det
semester handlade om: att komma ut och få sol och frisk luft, så man kunde
komma tillbaka till jobbet med nya krafter. Det var inte en fråga om
"upplevelser" eller "avslappning", det var regenerering av
arbetskraften.
1960 års affisch - som jag håller för en av de mest lyckade
svenska valaffischerna genom tiderna - har ett helt annat språk. Borta är
vardagens slit och smuts, i stället är fokus på den svenskaste av alla
semesterformer: stugsemester vid vattnet. Redan 12 år efter den
socialrealistiska skildringen av fabriksarbetaren har semesterfrågan blivit en
fråga om avkoppling, om njutning och upplevelser, kanske med egen stuga och
båt. Tydligare kan bilden av Socialdemokraternas omvandling knappast bli: klara
färger i stället för dystra, mörka färger; ingen våldsam kontrast mellan
produktion och ledighet, och ingen underliggande föreställning om att arbetet
är det viktiga och semestern en förutsättning för att man ska stå ut med
vardagen. Den nya tidens socialdemokrater kunde inte känna igen sig i 48 års
bild, för så såg inte deras vardag ut längre.
//Orla Vigsø
Kommentarer
Skicka en kommentar