Bengt Johansson

Utvärderingarna av COVID-19 pandemin pågår på många olika nivåer, både i Sverige och i andra delar av världen. Coronakommissionen arbetar på i Sverige och i flera andra nordiska länder har hela eller delar av pandemihanteringen utvärderats. Själv är har jag varit med och utvärderat hur Västra Götlandsregionen hanterat COVID-19 tillsammans med förvaltningsforskarna Björn Brorström och Gustaf Kastberg och de erfarna VGR-cheferna Anne-Marie Schaffrath och Ann Stokland Hagland. Dessutom ingår jag i gruppen som ser över hur kommuner i Västra Götaland klarat av pandemin, också det inom ramen för Kommunforskning i Väst. Utvärderingarna sker från ett managmentperspektiv och mycket vi sett har fungerat bra, andra saker kunde kanske gått bättre. Under december månad 2020 läste vi självvärderingar från olika delar av regionens organisation och genomförde hearingar med företrädare för verksamheterna. Varje gång jag gör forskning/utvärdering med metoder som handlar om möten med människor händer de...

Man undrar ju hur de tänkte. Klubbpresidenterna och ägarna som skapade det efter bara två dagar havererade Super Leauge-projektet. Visst, man kan aldrig förutse allt, det har om inte annat den pågående pandemin visat på många olika sätt. Framtiden innehåller alltid ett visst mått, oftast stora skopor, av osäkerhet. Prognoser, modeller och riskanalyser kan slå fel. Det är just därför det kallas prognoser och modeller. Det är det bästa vi har, men vi vet inte säkert.  Inför nya lanseringar gör man alltid bedömningar av nuläget och framtiden. Kanske en SWAT-analys eller någon annat kan fungera för att se vilka möjliga hot och risker det finns i relation till styrkor och svagheter. Affärsplan och andra dokument måste till för att argumentera för att tiden är den rätta för en ny lansering. Det verkar som att ägarna till de "15" inte gjorde en helt optimal omvärldsanalys innan lanseringen - om nu syftet var att verkligen skapa en ny liga och inte bara försöka få mer pengar av UEFAs...

Det värsta är inte att någon säger emot. Det värsta är tystnaden. Alla som opinionsbildar (eller forskar för den delen) vill för det första att andra ska lyssna, för det andra att de ska svara och för det tredje ska de allra helst också hålla med. Men i kommunikation, och inte minst politisk sådan, är allt en kamp där alla dessa positioner är möjliga.  Opinionsbildningens "tipping point" är att få motståndarna att prata om det man själv vill prata om. Att få tonläget så högt eller pressande att de andra ändå tvingas eller känner sig tvingade att öppna munnen. Och när motståndaren börjar prata om din fråga har man vunnit halva slaget. Den andra halvan är att få dem att ändra åsikt, vilket givetvis är mycket svårare, men inte omöjligt. För om man har fått upp frågan i debatten är mycket vunnit.  Det värsta är tystnaden. Man ropar, men ingen ens bryr sig om att svara. Alla som försökt få igång en debatt vet att det är det värsta. När ingen bryr sig att ens prata om det man vill ...

Data är ju data, men ibland säger de kanske något annat än man först tänkte. Det är viktigt att ha koll på förväntningarna. Exakt samma siffra kan tolkas helt olika beroende på vad vi förväntar oss. Är förtroende för en minister på 35 procent högt eller lågt? Tja, eftersom det inte finns något absolut mått måste vi jämföra. Hade vi haft ett tvåpartisystem med två partier som samlar ungefär hälften av rösterna vardera hade det varit lågt, eftersom en stor andel av det egna partiets sympatisörer då inte stödjer ministern. Men socialminister Lena Hallengrens förtroendesiffra blev i förra veckan en nyhet, inte så mycket för att den var hög utan för att den ökat. Det var det avvikande, det som bröt mot det förväntade. Nyamki Sabunis stöd av 65 procent i det egna partiet sågs istället som ett tecken på lågt stöd i medierna. Vi förväntar oss att en partiledares stöd bland de egna ska vara högre. Så där kan vi hålla på. Jämförelser görs hela tiden med våra förväntningar, explicit eller implici...

Förra veckan släppte SNS Demokratiråd rapporten Polariseringem i Sverige , där statsvetarna Henrik Oscarsson, Torbjörn Bergman, Johan Hellström och medieprofessorn Annika Bergström svarade på frågan om det blivit mer politisk polarisering i Sverige. Boken är en gedigen genomgång av om och i så fall hur den politiska polariseringen ökat i Sverige. Begreppet har ju stor aktualitet, både  i den allmänna debatten och i forskningsvärlden ägnar sig många åt begreppet, som sägs karakterisera vår samtid. Men när forskarna tittar närmare på polariseringen i Sverige kommer många förutfattade meningar på skam. Kort sagt har politiken i Sverige alltid varit polariserad och vår tid utmärker sig inte. Vad som däremot skett är en förändring av polariseringens karaktär till att mer handla om kultur och värderingar, snarare än klassiska fördelningspolitiska höger/vänsterfrågor. Dessutom har det blivit ett hårdare tonfall i den politiska debatten, med ett mindre hövligt tilltal som dessutom är mer p...

Journalistik handlar mycket om röster. Här finns det både en normativ och medielogisk aspekt. Men om vi börjar från början, dvs. går tillbaka ett drygt sekel var journalister skeptiska till intevjun, åtminstone som ett sätt att presentera journalistik på. Och särskilt i Sverige. Intervjun som presentationsform kom till Sverige med inspiration från USA under sent 1800-tal. Men som sagt, till en början möttes den med misstro. Det var väl inte seriöst att visa upp intervjuer i medierna? Men med tiden har intervjun vunnit över andra presentationsformer, kanske framförallt eftersom den skapar autencitet och närhet. Alla som jobbar mot medier vet det och i pressmeddelanden finns det numera färdiga pratminus att bara klippa in i den journalistiska texten. Prat går hem. Inom radiojournalistiken är röster helt centrala. Jag minns när jag gjorde deltagande observationer på Ekot för många år sedan hur mycket rösterna var i fokus. En bra intervju, eller ett bra "säg" var guld värt. På s...

Jo, jag hänger en del på Twitter. Har lite olika trådar. Handbollsgänget är roligast med Stockenberg, Möller, Berggren och co. Lite andra trådar med sport och musik blir det också. De är också kul och man lämnar med gott humör för att göra nyttigare saker. Politiktwitter är inte lika roligt. Där hänger jag mest för att jag tycker att jag måste, av professionella skäl. Vill helt enkelt ha lite koll på hur snacket går. Där är det inte lika trevligt. Hårda tag är det som gäller. "Fiskmåshöger" och "vänsterblivna" och liknande pejorativ duggar tätt. Vill man ha en crash-course i selektiv perception är det stället man bör vara på. Ingen annanstans kan exakt samma innehåll tolkas så diametralt olika. Men låt oss ha kvar i den tanken ett tag, eftersom den aktualiserar frågan om vad sociala medier egentligen är för något. Sociala medier är ju inte en sak, utan flera saker samtidigt.  Jag har ofta funderat på vilka metaforer man ska använda för att beskriva sociala medier. O...