Bengt Johansson

Att vara tvärsäker har sina risker. Man framstår i väldigt dålig dager om det visar sig att ståndpunkten -  som framhävdats med emfas - visar sig vara felaktig. Det var visst de andra som hade rätt, inte jag. I coronapandemins spår har skyttegravskriget varit igång ett tag. Följer man debatten är det hårda oförsonliga ord om vem som har rätt och fel och intensiteten ökade rejält efter mätningarna som indikerade att en ganska låg andel av svenskarna bär på antikroppar, trots att viruset varit spritt i samhället i flera månader. Läste precis Ola Wongs artikel i Kvartal där han refererar till Philip Tetlocks bok Superprognostik – Konsten att förutsäga framtiden . De tvärsäkra igelkottarna och de tvivlande rävarna.Vem är räv och vem är igelkott i coronadebatten? Själv är jag i grunden en tvivlande person, eller en räv om man så vill. Velar ofta runt om vad jag egentligen tycker. Helst vill jag lyssna på (ännu) fler röster innan jag bestämmer mig. Mer fakta på bordet helt enkelt....

Jag har i flera intervjuer påstått att mediebevakningen ser ut som den gör eftersom verkligheten tagit paus. Nyhetssändningarna har i flera månader nu pratat om corona, corona och så lite mer corona. Visserligen med olika vinklar, såsom hälsa och sjukvård, politik, ekonomi, sport, kultur osv, men ändå. Det handlar om corona. En viktig aspekt av ett intellektuellt förhållningssätt är att kunna revidera sin ståndpunkt. Att tänka ett steg till och kanske komma fram till en annan slutsats. Så visst, stora delar av livet har förändrats. Vi träffar inte nära och kära som vi brukar, vissa av våra fritidsaktiviteter har satts på paus och många har drabbats av outhärdlig sorg då de mist sina närmaste i sviterna av coronaviruset. Men har verkligheten tagit paus? Nej, givetvis inte. De flesta går fortfarande till jobbet, äter lunch och pysslar med sina fritidsaktiviteter. För många pågår livet i många fall - nästan - precis som vanligt. I ett land som Sverige, som bestämt sig för att inte hel...

Det är inte en presskonferens vi ser varje dag kl 14. Det är ett öppet event. Och det är en stor skillnad. Presskonferensen har funnits med länge i makthavares arsenal för att nå ut. Ett mellanting mellan pressmeddelande och intervju, som både möjliggör att nå en stor publik (via medierna) och interaktion (journalister kan ställa frågor och klargöranden kan göras). Men oftast är presskonferenser något som bara angår journalister. Vanligtvis sänds de inte på TV eller streamas via nätet. Men under kriser sker det då och då och under corona har vi numera en "lägereld" att samlas kring kl 14 varje dag. Det förändrar också spelplanen. Helt plötsligt blir presskonferenserna om corona medialiserade. Arenan som brukade vara en plats där makthavare och medier möts har nu plötsligt en extern publik. Då blir också genrekonventioner som hör till presskonferensen belysta på ett helt annat sätt. Till exempel hörs kritik mot journalisterna att de ställer för mesiga frågor och inte är skarpa...

"Håll ut, ännu en liten tid broder, håll ut" sjunger Peps Persson på låten med samma namn från plattan "En del och andra" (1984). Om vi orkar fortsätta att hålla social distansering, tvätta händerna och på andra sätt att minska risken för spridning av corona diskuteras flitigt just nu. Inte minst eftersom vi väl alla upplevt att många kanske inte längre är lika strikta i följandet av de regler som Folkhälsomyndigheten och regeringen påbjudit. Hur kan man då få människor att hålla i önskvärda beteenden? Vi vet att det med massiv information går att ändra beteende under en kort tid. Men det brukar vara svårt att få det beständigt. Precis som våra nyårslöften. Veckan efter nyår går det väl bra att dra iväg till gymmet eller strunta i godisskålen. Men efter ett tag tar det emot att ge sig av och träna och godis är ju så gott. Om andra runtomkring oss också börjat slarva med nyårslöftena går det ännu fortare att överge det man på nyårsafton så högtidligt lovade. Hur ...

En gång för länge sedan skulle jag hålla ett föredrag nere i Smygehuk för Sveriges kommuner och landsting. Jag hade inte börjat forskarutbildningen ännu, utan jobbade som assistent åt professor Kent Asp. Var så nervös att jag åt varken frukost eller lunch. Föredraget var väl inget vidare, men publiken hade en glad uppsyn ändå. Kanske delvis för att jag såg allmänt rookieaktig ut där jag stod och skakade. Ett medlidande leende med andra ord. Men troligen mest för att i den bok som jag skickade runt i publiken (Mäktiga massmedier av Kent Asp) för påseende, hade en av mina kollegor smugit in en bikinibild på en ung dam liggandes på en strand. Jag såg ju att alla skrattade till när de öppnade boken, men fattade inte varför. Skämdes som en hund efteråt och ville bara åka hem från Skånes sydspets så snabbt det bara gick. Forskningskommunikation är inte enkelt. Det är en sak att prata inför redan frälsta på forskarseminarier. Då kan man svänga sig med svåra ord och komplicerade resonemang. ...

Förra veckans coronarapportering bröts plötsligt av med en präktig skandal. Paolo Robertos sexköp. En skandal som i skandallitteraturen var en klassisk sexskandal. Oftast är inte sexskandaler juridiska utan snarast en fråga om omoral (läs utomäktenskapliga förhållanden), men eftersom sexköp är olagligt finns det också en jurdidisk dimension som gjorde att skandalen fick extra bränsle. Kommer tillbaka till det. Paolo Roberto försökte "äga narrativet" och gick själv ut på sociala medier och fick även en intervju i TV4. Helt i linje med vad många krishanteringsteorier menar är det riktiga. Bättre att försöka styra historien och vara proaktiv än att vara defensiv och reagera på det som avslöjas. Men ändå gick det åt skogen. Inom kriskommunikationsforskningen finns en etablerad tradition om apologia som retorisk strategi. Apologia är att med retorik försöka klara sig igenom skandalen och återställa ett skadat anseende. I verktygslådan finns då ursäkten som strategi. Andra verk...

Det är experternas tid. Vissa menar att det till och med är ett paradigmskifte. Från tyckokrati till expertvälde. Flera har lyft fram att experter har fått ett uppsving och att tonen kanske har förändrats, från tvärsäkra uttalanden till mer prövande. Men jag tycker mig se att expertens roll till viss del kanske också förändrats. Rollförskjutningen beror på att det skapats ett tomrum som måste fyllas. Allt i medielogikens namn. Experter alltid varit en viktig del av journalistiken. Det nya är dock att det nu inte bara är en expert, en forskare i vit rock som uttalar sig med stor auktoritet om hur saker ligger till. Så som det var på den gamla onda tiden. Nu ser vi forskare som ställs emot varandra, uttalanden om att motståndarna har fel och ansvar utkrävs av dem som visat sig ha gjort modeller som visat sig vara felaktiga. Vad är det som har hänt? Nja, på ett sätt har inget hänt överhuvudtaget. Forskare bråkar hela tiden och hårda ord är inte ovanliga i akademin. Men detta brukar s...