Veckans valaffisch (vecka 25) - Nyhetsmedierna och skandalsilos

Det är skandaltätt så här strax före midsommar. När vi förra veckan bläddrade igenom de stora nyhetsredaktionernas valbevakning 100 dagar före valdagen fanns det visserligen skandaler då också. Men är det inte ovanligt skandaltätt i år? 

 
Skandaler, skandaler, skandaler

Den senaste veckan har vi haft den sedvanliga kandidatgranskning som är bruklig vid den här tiden under ett valår. Tidigare har det oftast varit Sverigedemokraternas listor som nagelfarits. Men i år har Expressen avslöjat att flera kandidater för Vänsterpartiet gjort antisemitiska uttalanden och uttryckt stöd för terrororganisationer i sociala medier. Det blev en strid ström av strykningar från listorna.

Men Sverigedemokraterna har inte varit utanför skottgluggen. TV4:s Kalla Fakta – som gjorde granskningen Trollfabriken 2024 – har gjort flera avslöjanden. Årets granskning innehåller uppgifter om att privata fester redovisats som politiska aktiviteter och om inköp av Jimmie Åkessons bok via ett partinära bolag finansierat med offentliga medel.

Statsministerparet har också varit föremål för återkommande granskningar i flera medier om parets kopplingar mellan privata och offentliga uppdrag. Aftonbladet har drivit många av de senaste avslöjandena, men historien har samtidigt vuxit genom rapportering från flera redaktioner. Senast har Afonbladet uppmärksammat satsningar på så kallad ”existentiell hälsa” och Folkhälsomyndighetens roll i arbetet.

Granskningen av statsministerparet har utvecklats till vad krisforskare ibland kallar en sticky crisis – en historia som aldrig riktigt försvinner utan ständigt återkommer i nya former. Först handlade det om säkerhet, sedan om stiftelser, därefter om relationen mellan privata och offentliga roller och nu senast om existentiell hälsa och Folkhälsomyndigheten.

Den senaste i raden är att Kaliber i SR åter väckt liv i den socialdemokratiska Botkyrkaaffären, den långdragna konflikten kring avsättningen av kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin. Frågorna handlar om misstänkt påverkan från kriminella nätverk, intern maktkamp och hur Socialdemokraterna hanterade uppgifterna när de först kom fram.

Den traditionella journalistikens revansch

Det finns några saker att notera dessa skandaltäta dagar. En är att skandalerna är ett resultat av journalistisk granskning i traditionella medier. Skandaler kommer inte alltid från direkt granskning utan från läckor från motståndare eller andra som lyfter kritik. Men här verkar alla skandaler i stort sett bygga på att redaktionerna allokerat resurser för att granska makthavarna som gett resultat.

Vad de ovan nämnda skandalerna också visar är att myten om traditionella mediers död verkar vara överdriven. Det är inte via någon som publicerat något på sociala medier eller genom att alternativa medier granskat och påvisat missförhållanden. Som så ofta är det de traditionella mediernas sätt att arbeta med resurskrävande granskning som ger resultat.

Skandalsilos

En annan sak att fundera över är vad man skulle kunna kalla "skandalsilos". I en medievärld där konkurrensen om publiken är hård vill man hålla kvar dem som klickat sig in på sajten. Därför lägger man stora resurser på granskning och också egna uppföljningar i olika format – podd, tv och webb. Målet är att de som lyssnar, läser och tittar ska stanna kvar på plattformen. Helt rimligt.

Men det får också en annan konsekvens. Att då haka på andra mediers granskningar och skriva mycket om vad de avslöjat blir mindre attraktivt. Risken finns ju att man tappar publiken. En lösning är då att göra egna granskningar av samma narrativ, som i exemplet med statsministerparet. Då kan redaktionerna hitta en ny vinkel och driva den egna storyn.

Eller också tiger man och ger andras granskningar minimal eller ingen uppmärksamhet alls, vilket också kan förklaras av att man vill hålla kvar publiken hos sig. Men en alternativ och lika rimlig tolkning är givetvis att man bedömer nyhetsvärdet som begränsat, att det trots braskande rubriker är en "nothing burger". Att andra medier satsar stora resurser och mycket utrymme på en granskning leder ju inte – och ska inte – automatiskt till att alla andra redaktioner gör samma bedömning.

I vilket fall som helst skapar detta skandalsilos där man bara hör talas om skandalen om man använder just det mediet. Lyssnar du, läser eller tittar på ett annat så har de sin egen skandal som de odlar.

Skandalfragmentering

Med andra ord är det ett splittrat skandallandskap vi ser. Att egna granskningar står högt i kurs på redaktionerna vet vi. Inte minst har det blivit en viktig resurs i kampen om mediepubliken, när man sällan kan vara allra först med det senaste. Breaking-journalistik är ganska generisk; där gör alla redaktioner i stort sett samma sak. Det är i den planerade journalistiken man kan skilja ut sig.

Men vad händer om alla ska granska och komma upp med skandaler? Forskning antyder att skandalerna som presenteras i medierna ökar över tid. Medieutrymmet handlar långsiktigt om olika typer av normöverträdelser, och skandaler är ”bra” nyheter – de lockar till läsning samtidigt som man uppfyller mediernas granskandsuppdrag.

Risken finns att väljarna upplever en skandaltrötthet, som kanske också förstärks av att inte alla medier hänger på. För om det bara är en redaktion som tycker att en skandal är en skandal, kan den då verkligen vara så viktig?

Frågan är kanske inte om det finns många skandaler i årets valrörelse. Frågan är om någon av dem lyckas bli den skandal som alla talar om. Om historien är någon vägledning är svaret förmodligen nej. Den skandal som kommer att dominera valrörelsen i augusti eller september har sannolikt inte ens inträffat än.

Propagandainspektör Bengt Johansson