Veckans valaffisch (vecka 18) - Partiledardebatter är inte vad du tror!

I helgen är det partiledardebatt i SVT. Det är gammal tradition. I snart 100 år har public service haft politiska debatter - först i radion och sedan i tv. En av de tidigaste nymodigheterna när radion slog igenom på 1930-talet var just att tillåta politisk debatt mellan representanter för olika partier, även om de första försöken bestod av samtal mellan olika politiker, vilka inte nödvändigtvis var partiledare. Debatterna i radio var något nytt och det reste också frågor: Vem ska bestämma frågorna som diskuteras? Vem ska leda debatten? Ska alla få exakt samma tid att prata? 

 Förändrade maktförhållanden 

Vill man förenkla så bestämde partierna det mesta till en början. Vad det skulle pratas om bestämde partierna, och programledarna fördelade framför allt ordet och såg till att alla fick prata lika mycket (med tidtagarur!). Men i takt med ökad journalistisk professionalisering tog journalisterna över, i alla fall delvis. Framför allt genom att de bestämde ämnen och ställde frågorna. Även specialdebatter kring vissa frågor initierades av medierna.

En tredje förändring sker när det blir svårare och svårare att fånga publiken och fler aktörer är med och tävlar. Nya format, som är mer anpassade för att göra “bra tv”, testas, där politiker både får mer och mindre makt. Mindre makt att bestämma ämnen, men en friare debattstil där tidtagaruret försvinner och man inte längre håller lika strikt koll på talartiden.

Vad har man en partiledardebatt till? 

Mätningar visar att SVT:s slutdebatt fortfarande fångar många tittare, även om den inte når upp till siffror som gällde på 1980-talet, då 70 procent av väljarna uppgav att de tittade på slutdebatten dagarna före valdagen. I dag är motsvarande siffra cirka 50 procent, vilket fortfarande är väldigt högt.

Att Ebba Busch skulle övertyga Nooshi Dadgostar om något under debatten, eller att Ulf Kristersson skulle låta sina åsikter påverkas av Magdalena Andersson, är inte så troligt. Det är inte därför man debatterar. Argumenten riktar sig till tittarna, till publiken som kollar på debatten. Det är därför som de aldrig håller med varandra eller viker ner sig. De pratar egentligen inte med varandra överhuvudtaget utan till dem som tittar.

Viktigt i sammanhanget är också vad journalisterna skriver och de mätningar som görs av vem som “vann”. Direkt efteråt kan vi läsa om undersökningar som slår fast vem som vann (vad det nu betyder?). Tyckare av olika slag ger sina omdömen för att sätta berättelsen om debattens vinnare och förlorare. Går vi in på sociala medier tycker partisterna alltid att den egna partiledaren vann och gjorde slarvsylta av motståndaren – ett påstående som givetvis inte kan vara sant. Alla kan faktiskt inte vinna.

Allt handlar om "content" 

Men i takt med nya kommunikationsplattformar är kanske inte själva debatten längre är det viktigaste. Vem som vann en debatt avgörs inte i snabba opinionsanalyser och tyckarnas åsikter. I stället handlar det om att skapa “content” till sociala medier. Man skulle till och med kunna hävda att numera är det primära syftet med partiledardebatter att med talepunkter och andra debattstrategiska knep skapa innehåll för sociala medier.

Partiledardebatterna har aldrig handlat om att övertyga motståndarna, men det är inte heller lika centralt att påverka tittarna eller ens tyckarna som recenserar debatten. Berättelsen om debatten förs i sociala medier, där de olika sidorna kan plocka fram de bästa klippen, där den egna partiledaren får in snärtiga formuleringar och där motståndaren är svarslös.

Om detta stämmer är partiledardebatterna i dag bara pre-produktion för det verkliga syftet: att få material att sprida vidare. Och vem vet – en snygg paketering av en talepunkt eller ett effektivt retoriskt försvar kanske kan omvandlas till ett inlägg som blir viralt på TikTok? Då är debatten vunnen, oavsett vem som egentligen vann i SVT:s sändning.

Propagandainspektör Bengt Johansson