Veckans valaffisch (vecka 17) - Nya politikprogram – gynnsamt både för TV och politiker?

Nyligen har SVT lanserat två typer av intervjuprogram med politiker som får ses som en del av satsningen inför årets valrörelse. Fördomsshowen och Taxi Fouad lanseras som olika lite udda format där tanken är att en annorlunda inramning tillsammans med andra typer av frågor än vanligt ska ge något nytt och kanske också locka nya tittare. I det sistnämnda programmet kör SVT-journalisten Fouad Youcefi taxi och plockar upp en politiker som han intervjuar under bilresan på ca tio-tolv minuter. Bilkupéns intimitet är väl tänkt att främja personliga frågor och handlar alltså om uppväxt och tidiga minnen, och om varför man en gång engagerade sig politiskt med mera. Det blandas något så när seriösa frågor med lite skoj, och tonen är tämligen lättsam. Formatet är lånat från amerikanska pratshower som haft liknande inslag framför allt med artister och andra kändisar som intervjuobjekt. 

Fördomsshowen bygger på en podd med samma tema, också den med artister och kändisar i fokus. I programmet ställer poddaren Emil Persson de inbjudna partiledarna inför mer eller mindre provokativa påståenden (som ”Du har besökt Auschwitz bakfull” eller ”Du har fel med 1000 års marginal på årtalet för Vasaskeppets förlisning”) som sägs bygga på programledarens fördomar om gästen. Här finns filmade inslag och en förment hårdare ton som påminner om ”roast”-genren. Men på det hela taget skakar gästen i första programmet, Liberalernas Simona Mohamsson, av sig de avslöjade pinsamheterna --  inklusive att inte känna till grundlagarna-- med ett leende. 

Historiska perspektiv 

Politiska intervjuer har en lång historia. I början av 1900-talet började politiker i flera länder mer regelmässigt ställa sig till förfogande för journalisters frågor. Theodore Roosevelt i USA och Lloyd George i Storbritannien är två exempel, men det förekom också i Sverige. Hjalmar Branting var en av dem som tidigt var föremål för frågor i pressen, men vi skulle idag kanske inte betrakta dessa uttalanden för tidningar som intervjuer i dagens mening.

Ur politikers synvinkel har intervjuer länge varit ett tillfälle att nå ut till en publik, och därför ingått i partiers strategier inför valen. Samtidigt som man har kunnat hoppas på (gratis) spridning av sin politik, har det förstås funnits risker med att utsätta sig för oberoende journalisters kritiska frågor. Högprofilerade politiker har ibland kunnat välja och vraka bland olika erbjudanden om att ställa upp i intervjusammanhang. I Sverige var dock möjligheterna att under valrörelserna nå ut i de viktiga radio – och tv-medierna länge begränsad på grund av det monopol Radiotjänst och senare SR och SVT hade. De programformat som fram till 1960-talet stod till buds innefattade visserligen utfrågningar av partiledare och ibland andra ledande politiker. Men av rädsla för att bryta mot den rådande strikta tolkningen av opartiskheten som public servicebolaget tillämpade överlät man åt politiska redaktörer eller andra partikopplade personer att göra intervjuerna – givetvis med flera utfrågare per intervju, så att balansen kunde upprätthållas. Att ens ställa frågor till en politiker i en valintervju ansågs länge som alltför kontroversiellt för radios och tv:s medarbetare. 

Skjutjärnen gör sitt intåg 

På 1960-talet släpptes den aktiva och granskande journalistiken in också i radio och tv. Inför valen frågades nu politikerna ut av ”skjutjärnsjournalister” beväpnade med konkreta och kritiska frågor. Politikerna var ovana vid att oförberedda i direktsändning svara på ett sätt som fungerade i ett lite snabbare medieformat. Ett klassiskt exempel från valet 1966 är statsminister Erlanders pinsamma svarslöshet på ”de tre O:na:s” (Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup) fråga om vad ett nygift par utan förmögenhet borde göra för att få någonstans att bo i en storstad.

Politikerna lärde sig snart att hantera kritiska journalister genom erfarenhet och ofta även organiserad medieträning. TV-intervjuerna av partiledarna fortsatte att vara ett stående inslag i SVT:s och så småningom även TV4:s valrepertoar. Andra typer av valprogram tillkom och det svenska medielandskapet utökades först med kabel- och satellitkanaler och sedan med internet och därmed så småningom alternativmedier, influerare, poddare och youtubers.  

 

Nya tider - nya format 

Idag är det många som tävlar om politikernas medverkan i olika sammanhang. Toppolitikerna framträder i väldigt många medier under valåret. Ur deras synvinkel handlar det inte bara om att få exponering för sin politik, utan också att bygga och vårda individuella varumärken. I det sammanhanget är det viktigt att visa en bredare bild av sig själva än den som vanligen syns i de traditionella politiska sammanhangen. Att besöka poddcastvärdar och influerare av olika slag kan handla om att nå ut till en publik man annars inte självklart når.

Medierna, och inte minst SVT, vill också gärna hitta nya former att nå nya – framför allt yngre – publiker. Och det är här som Taxi Fouad och Fördomsshowen kommer in. Båda programmen ger möjligheter för politikerna att framstå som autentiska och verkliga personer samtidigt som man hoppas på gratisreklam utan skarpa politiska frågor att brottas med. SVT hoppas nå de svårflörtade ungdomarna med en mix som ska uppfylla både demokratimål om valbevakning samtidigt som det ska vara kul. Det är tveksamt hur det lyckas. Åtminstone DN:s kritiker har sågat båda programmen jäms med fotknölarna. Men en viss trafik i olika medieflöden ger programmen helt säkert, och därmed kan politikerna hålla uppe uppmärksamheten för sig själva, även om innehållet inte alltid är smickrande.

Propagandainspektör Nicklas Håkansson