Veckans valaffisch (vecka 14) - Handtag, famnttag, klapp eller kyss?

Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons kram är kanske redan 2026 års politiska bild? I både traditionella och sociala medier har den analyserats – inte minst av undertecknad. Varför reagerade alla så starkt? Var det planerat? Vad symboliserar den? Vi ska komma tillbaka till partiledarkramen, men framför allt fördjupa oss i klassiska "handslag, famntag, klapp eller kyss" inom politiken.

Om vi börjar från början. Hur vi hälsar eller visar att vi är överens är laddade sociala ritualer. Här rör vi oss bortom orden, men kroppar pratar också. Sträcker vi ut handen och hälsningen inte besvaras känns det obehagligt, och ska jag bli personlig tycker jag att kramen som hälsningsritual ibland är svår. Vem kramar man? Vem kramar man inte? När jag växte upp var inte kramen vanlig som hälsningsritual och ofta var jag grymt obekväm och osäker på när det förväntades en kram eller inte. Då ska vi inte ens prata om kindpussar som jag fortfarande inte behärskar och helst undviker. Börjar man höger eller vänster? Två eller tre?

Det politiska handslaget

När politiker tar i hand, kramas eller kysser varandra handlar det om symbolik. Det signalerar legitimitet, acceptans, vem som räknas (eller inte räknas) och graden av enighet. Hur man hälsar eller visar att man kommit överens spelar roll.

Handslaget är oftast ett klassiskt sätt att visa respekt, att visa erkännande. Vi har tidigare skrivit om den klassiska bilden mellan Palme och Fälldin under valrörelsen 1976. Det var inte ett handslag mellan vänner utan ett sätt att visa att parterna är legitima motståndare. Vi erkänner att vi är motståndare i det politiska spelet. Vi är inte överens, men kan prata med varandra och tacka för "god match".

I diplomatin finns det mängder av handskakningar mellan politiker och under sin första mandatperiod använde Donald Trump det för att visa politisk makt. Han tog ett stadigt grepp om den han hälsade på och drog till så att den andre tappade balansen. Det fungerade ett tag, tills dess att de andra var beredda.

Ytterligare en variant är handslaget med väljarna, där amerikanska politiker ibland får medicinska problem efter ett ständigt hälsande på väljare under en lång valrörelse. De vill signalera att de har kontakt med väljarna och inte är en elit utan har kontakt med folket.

I svensk kontext är handslaget mellan statsminister Ulf Kristersson och förintelseöverlevaren Hedi Fried 2018 klassiskt. På mötet dem emellan sa Kristersson att han aldrig skulle samarbeta eller gå med på samröre med Sverigedemokraterna. Det beseglades med handslaget och har använts av kritiker sedan Moderaterna och Sverigedemokraterna ingått Tidöavtalet. Här handlar med andra ord handslaget om moralisk legitimering.

Den politiska klappen

Vi återkommer till famntaget om en stund och betar av de andra först. Den politiska klappen är inte lika ikonisk som de andra, men den förekommer. Bilder av politiker där den ene lägger armen runt den andre när de går iväg efter att ha hälsat (ja, det är nog mest gubbar!) ser man då och då. Inte minst Donald Trump gör så ibland och jag tror att jag sett Joe Biden göra detsamma. Klappen kan dels ses som ett maktuttryck, där den ene klappar den andre på axeln eller lägger armen runt. Eller också som ett uttryck för empati eller vänskap. Det finns inte, vad jag vet, några klassiska politiska klappar, men kanske får vi se några under årets valrörelse?

Den politiska kyssen

Kyss har jag skrivit flera gånger om. Men politiker kysser väl inte varandra? Jo, det förekommer och en av de mest beryktade var sovjetledaren Leonid Brezjnev. Hans munkyssar var fruktade och ledare runt om i världen kände sig milt sagt tveksamma till den sovjetiske ledarens hälsningsstrategi. Kyssen mellan Brezjnev och DDR:s Erich Honecker 1979 är ikonisk och den finns också förevigad på den bit av Berlinmuren som är kvar vid East Side Gallery. Kyssen var ett sätt att visa ideologisk enighet och var starkt laddad, men Fidel Castro sägs ha tänt en cigarr för att slippa.

 

Det politiska famntaget

Men Mohamsson och Åkesson då? Kramen är en symbolhandling för Liberalernas vägval att acceptera att ingå i en regering med Sverigedemokraterna. Den blir säkert klassisk, men vi vet inte ännu på vilket sätt.  Antingen som en symbol för när det vände för Liberalerna och klarade sig över 4-procentspärren i valet och redo för Tidö 2.0. Eller också som en symbol för partiets sammanbrott och utträde ur riksdagen efter mer än 100 år.

Så varför denna starka reaktion? Kramen är mycket mer intim än handslaget – som var det Jimmie Åkesson förväntade sig. Famntaget tar relationen ett steg längre, är mer intim och signalerar inte bara att man är överens utan en tätare samhörighet. 

Reaktionen är stark eftersom Liberalerna och Sverigedemokraterna inte förväntas vara så nära, utan länge har haft en konfliktfylld relation. Dessutom har ju Mohamsson tidigare varit starkt kritiskt mot Sverigedemokraterna. Kramen signalerar att "vi har kommit över våra meningsskiljaktigheter" eller kanske till och med "nu hör vi ihop".

Men var det planerat? Åkesson menar att han inte var beredd och när man ser bilderna på honom är jag beredd att hålla med. Han ser ungefär lika förvånad ut som jag gjorde i mina yngre dagar när någon kramade mig. Mohamsson menar att det var spontant och först tänkte jag att det nog var så. Men efterhand är jag allt mer tveksam. Inte skulle väl en partiledare överlåta en så här stark symbolhandling åt slumpen efter allt planerande och funderande kring relationen till ett annat parti? Nej, famntaget var nog en planerad symbolhandling där Mohamsson visste exakt vad hon gjorde. Hon ville skapa årets politiska bild. 

Propagandainspektör Bengt Johansson