Ett partiledarbesök i USA och kampen om vanligheten

Det amerikanska presidentvalet är en kamp om "vanligheten", en kamp om att få definiera sig själv och det egna partiet som "vanligt" och de politiska motståndarna som "ovanliga". Eller som "weird" som Demokraterna nu använder i sin retorik mot Republikanerna. Annars har det varit Republikanerna som jobbat hårdast och kanske också mest framgångsrikt på senare år med vi-och-dom-retoriken. Demokraterna och deras politiker har målats upp som en elit långt bort från vanligt folk, eller som aktivister och "woke". Allt för att få dem att framstå som något annat är vanligt hyggligt folk.

Er man i radion

Igår var jag med Studio Ett i P1 (Lyssna HÄR) och pratade om hur svenska partierna - och i detta fall Socialdemokraterna - lånar kampanjtricks från USA. Givetvis pratade jag om de historiska linjerna, om att partier alltid lånat av varandra. Från att Socialdemokraterna översatte tyska valaffisher på 1920-talet till Högerns försök att lansera partiledaren Yngve Holmberg som en svensk John F Kennedy på 1960-talet. Eller varför inte när Moderaterna på 1980-talet försökte göra ett amerikanskt konvent av valupptakten där partiledaren Ulf Adelsohn skulle krönas till partiets statsministerkandidat. När Socialdemokraterna hårdphotoshoppade valaffischer på Mona Sahlin (och Allan Larsson och Ingvar Carlsson) 1991 ansågs också vara en amerikansiering. Inte minst då det sades vara amerikanska konsulter inblandade i den socialdemokratiska kampanjen.

Lyckade exempel? Not so much!

Det här är misstagen, de lite olyckliga översättningarna från en politisk kontext till en annan. Historien lär oss att det inte alltid går så bra. Men kanske beror det också på att vi bara uppmärksammar det när det misslyckas? Alla de gånger kampanjlån fungerar kanske vi inte ser dem? Det som fungerat och som på rak arm dyker upp i huvudet är Nya Moderaternas inspiration av New Labour i valrörelsen 2006. Kampanjmaterialet fokuserade på att få Moderaterna att framstå som vanliga (det nya arbetarepartiet). Ser vi på EU-valen finns det också exempel på att partier lånat slogans av varandra. Inte minst har de gröna partierna då och då snarlika budskap som tyder på att de inspireras av varandras kampanjer.

It's the kampanjteknikerna stupid!

Men det viktigaste är kanske inte lånen av budskap och retoriska knep. Det görs ju så mycket annat under en valkampanj. Opinioner ska mätas, strategier för att nå målgrupper ska tas fram, mediemixen ska optimeras och en massa annat ska till. Detta ryms inom ramen för det som vi brukar kalla för professionaliseringen av politiska kampanjer. Att kampanjandet helt enkelt görs mer systematiskt och genomtänkt med en aresenal av tekniker för att effektivisera kampanjadet. Här har det lånats friskt genom åren - framförallt från USA - och de svenska partier som haft råd har utökat kampanjarsenalen och professionaliserat allt de orkat. Fokusgrupper, egna opinionsundersökningar och inhyrda konsulter är bara några av satsningarna. Viktigast är kanske ändå lärdomarna om hur sociala medier kan användas i kampanjer och hur man bygger kampanjen runt dessa.

Är professionalisering fint eller fult?

Intressant i sammanhanget är att det länge fanns en spänning mellan de svenska partierna. Folkrörelsepartierna och inte minst Socialdemokraterna tonade gärna ner professionaliseringssträvandena. Valkampanjer är en gräsrotsverksamhet och inget som man "köper på stan". Talande är att de politiska konsulterna som hyrdes in i början av 1990-talet sågs som ett suspekt inslag. På den tiden var det de borgerliga partierna och inte minst Moderaterna som lyfte fram att de jobbade professionellt med kampanjer. För vänstern var professionella kampanjer något fult, för högern något fint. Men det ska sägas att trots denna tveksamhet inför professionalisering har Socialdemokraterna alltid varit pigga på ny kampanjteknik. Man lanserade tidigt högtalaren vid valtal och hade valbilar med högtalare som åkte omkring under valrörelserna under 1920-talet. Valfilmen var också partiet tidigt med. 

Hur översätter man "weird"?

Men tiden då professonalisering sågs som något fult är över för Socialdemokraterna. Talande är väl att det lyfts fram att partiföreträdare är i Chicago för att se om det finns något att lära av Demokraternas konvent. Så vad tar de med sig? Är det till och med så att de försöker ta med sig kampen om vanligheten hem till Sverige? Att de inför valet 2026 vill återta initiativet om vilken sida som är som folk är mest? Frågan är bara hur "wierd" ska översättas. För här handlar det om att hitta ett svenskt ord som har exakt samma skämtsamma, nedlåtande men ändå inte alltför elak innebörd. Där har partistrategerna något att bita i. För landar det fel kan det bli en kraschlandning. Eller så lånar man den bara den positiva kampanjen. Harris och Walz pratar om "Hope" och "Joy" och den socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist sa en gång att "gladast vinner". Vi får väl se hur det ser ut när sommaren går mot sitt slut om två år. Kanske är det gladare miner på valaffischerna igen. För ärligt talat har det varit mycket av bistra miner de senaste valen.