Bonden som blev professor

Jag har alltid väntat på dagen då det står en traktor och väntar utanför universitetet. Någon kommer in och avbryter min föreläsning, klappar mig på axeln och berättar att det är dags att åka hem nu, till Nöre utanför Ulricehamn och bondgården där jag en gång växte upp. Den som avbryter min undervisning berättar att jag lurat alla så här långt, snyggt jobbat men nu räcker det. Dags att avbryga charaden och åka hem. 

I min senaste krönika i Curie skriver jag om min egen erfarenhet av impostersyndromet, om att man upplever att inte vara så duktig som folk tror, att andra verkar vara så kompetenta och att man själv är en bluff som när som helst kan avslöjas. 

Att jag känner så här ibland beror troligen på att jag inte kommer från ett akademikerhem. Trots mer än 30 år i rikets tjänst som forskare och lärare är jag ändå osäker på min förmåga. Tycker alltid andra verkar så smarta och pålästa och att deras argument är mer genomtänkta. Akademin är helt enkelt inte en plats där jag är helt bekväm. Kanske är det annorlunda för dem som växt upp i andra samhällsklasser? Pappa var småbonde som jobbade extra i fabrik för att få pengarna att räcka och mamma var bondmora, Det är ganska långt från en doktorshatt. Att jag klarat mig så här långt upplever jag ibland som en gåta, men jag vet ju att alla andra också "låtsas" och inte är så självsäkra som de ibland verkar.

Läs krönikan HÄR.