Nya danser i kampen om offentligheten

Det gnälls en del i journalistkretsar över att representanter för Kristerssons regering inte vill låta sig intervjuas. De avböjer kommentarer och lite senare kommer det istället ett uttalande på Twitter. Frågan som ställs - och som jag har fått svara på från journalister - är om det här är en medveten strategi och om det är ett nytt fenomen. Mitt svar på första frågan är "ja", på den andra svarar jag "nej". Det finns inget slumpmässigt i hur den här regeringen eller tidigare kommunicerar. All politisk kommunikation är idag professionell, där uttalanden och utspel är planerade. Givetvis förekommer det då och då att vissa saker blir lite slumpmässiga när någon skjuter från höften. Men i stort är politisk kommunikation planerad. Man tänker till innan det kommuniceras för att få så bra genomslag och så stor kontroll över skeendet som möjligt. Det är därmed inte självklart att det lyckas, men ambitionen och planeringen siktar mot att styra kommunikationen.

Vem leder tangon?

Frågan om vem som har makten över offentligheten är gammal som gatan. Inom medieforskningen har frågan om vem som leder nyhetsdansen varit föremål för forskning i decennier. Svaret brukar vara att det skiftar, dels över tid och dels mellan olika situationer. En väldigt enkel historieskrivning är att politikerna först hade makten, sedan journalisterna och nu är det politikerna som leder dansen igen. Det innebär inte att journalister inte kan ha en avsevärd makt i vissa skeenden eller situationer, eller att journalistiken som sådan inte kan ha stort inflytande. Men med ökad professionalisering har politikerna blivit allt bättre på att förstå hur medier tänker och har förmågan att utnyttja det.


En ny offentlighet

Men en annan faktor har också spelat politikerna i händerna. Framväxten av en offentlighet, som till stora delar är tillgänlig online med ständig uppdatering har förändrat både spelplan och maktförhållanden. I den gamla offentligheten som präglades av analoga medier, inte minst TV och dagspress, hade journalisterna nycklarna. Det var journalisterna som i de allra flesta fall styrde vad som nådde en bred publik. Den tiden är förbi. Med sociala medier, webbplatser, poddar går det att nå ut utan journalisternas hjälp. Vi ska inte överdriva, journalistiska medier är fortfarande viktiga, inte minst för att saker och ting ska slå riktigt brett. Men ändå. Det är inte samma närmast oinskränkta makt. En del skulle till och med gå så långt som att säga att medierna gått att från ha varit regissör till att vara recensent.

 

Tystnaden och ansvarsutkrävandet

Att avböja kommentarer och istället kommunicera på de plattformar man har kontroll över är begripligt ur ett strategiskt kommunikativt perspektiv. Alla vill föra fram sin bild av verkligheten så effektivt som möjligt och är i sig inget att bli överraskad av. Ur ett maktperspektiv är det ytterligare ett steg i dansen om vem som styr politisk opinionsbildning. Men det går även att ställa frågor ur ett demokratiteoretiskt perspektiv, detta eftersom journalistikens ansvarsutkrävande roll urholkas. I demokratimodeller framhävs det ofta att journalistiken som institution har en viktig funktion att granska makten och om makten inte längre är tillgänglig för intervjuer faller mycket av journalistikens möjlighet att uppfylla det demokratikravet. Eller rättare sagt så fungerar inte det traditionella sättet som svenska journalister haft för att utkräva ansvar. 

 

Nya sätt att utkräva ansvar?

Så vad kommer hända? Kommer journalisternas kritik att förändra regeringens kommunikation eller står de fast vid sin strategi under hela mandatperioden? Vi får väl se. Jag tror inte riktigt att journalisternas kritik biter lika bra längre. För här har medieutvecklingen bidragit med en mer oväntad konsekvens. Med sociala medier och andra kanaler finns det många konkurrerande röster och de kan försvaga journalistisk kritik. Om journalistiken kritiserar politiker finns det alltid ett antal röster som rycker ut till politikernas försvar - både på sociala medier och i alternativmedier. Journalistiken definierar helt enkelt inte längre offentligheten lika självklart som tidigare.

Vad ska då journalistiken göra? Ja, precis detsamma som i tidigare kamper om definitionsmakten. Hitta nya vägar att ställa makten till svars. Vi som står vid sidan får väl se vilka dessa nya strategier att ta turer i dansen blir, men var så säker. Dansen kommer att fortsätta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fyra spaningar i invasionens skugga

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?