Ny bok: Communicating a pandemic

Igår släpptes boken Communicating a Pandemic - Crisis Management and Covid-19 in the Nordic Countries (ladda ner den HÄR). Boken presenterades på ett seminarium som samarrangerades av Nordicom och MSB där Mats Melin och Ann Enander från den svenska coronakommissionen, Jørgen Grønnegård Christensen från den danska motsvarigheten och Amina Manzoor, vetenskapsjournalist på Expressen deltog och gav sina reflektioner om kriskommunikation under pandemin. Seminaret spelades in och kommer kunna ses online framöver. 

Bakgrunden till boken var att Johannes Bjerling på Nordicom redan sommaren 2020 tyckte att det vore värdefullt med en bok där erfarenheter av att kommunicera en kris jämförs och då särskilt ur ett nordiskt perspektiv. De nordiska länderna har ju många likheter och den nordiska modellen är ett begrepp som används inom många olika discipliner för att förstå de nordiska länderna och relativt stora framgång med att kombinera ekonomisk framgång med social välfärd. 

Efter diverse dröjesmål (bland annat en andra och tredje våg av pandemin) satte arbetet igång på allvar våren 2021 och redaktionskommittéen formades med Øyvind Ihlen från universitetet i Oslo, Jenny Lindhom från Åbo Akademi i Vasa och Mark Blach-Ørsten från Roskilde universitet samt undertecknad. 

Nu är vi klara och tillsammans med 26 kollegor i de nordiska länderna kan vi presentera analyser som jämför de politiskt-administrativa systemen, hur politiker och myndigheter och andra organisationer kommunicerat, mediernas bevakning av krisen och medborgarnas reaktioner. Det är en rik bok, där det finns många olika intressanta teoretiska perspektiv och empiriska resultat att ta del av. 

 

Den nordiska modellen 

Alla har varit medvetna om att Sverige gjorde ett annat vägval ifråga om pandemihantering - framförallt under den första vågen - och jämförelserna mellan nordiska länder ifråga om döds- och smittotal har ofta lett till en högljudd debatt, inte minst för att peka ut svagheterna med den svenska strategin. Men även om den svenska pandemihanteringen kanske stack ut mycket i början, har den över tid har mer och mer kommit att likna andra länder. Till och med munskyddets roll uppvärderades.  

Men om vi tittar på kriskommunikationen. Är det likheterna eller skillnaderna som är mest slående? Finns det kanske till och med en nordisk modell för kriskommunikation? En utgångspunkt för analyserna är att de nordiska länderna inte bara karakteriseras av den nordiska modellen, de är också representanter för en statsorienterad riskkultur där medborgarna förväntar sig att katastrofer går att planera inför och förlitar sig på att myndigheterna både kan planera inför och hantera krisen. I andra länder som exempelvis Nederländerna knyts ansvaret i högre grad till den enskilda individen för att förbereda sig och hantera krisen (individualistisk riskkultur). I Italien - som är en fatalistisk riskkultur - antar man att katastrofer inte går att skydda sig från. Elände drabbar oss (av Gud, otur eller ödet) och även om staten borde hjälpa till är italienarna inte så övertygade om att de klarar av det. 

 

Likhet eller skillnad?

Ser vi till bokens empiriska kapitel finns det många likheter, både i hur myndigheterna och politikerna kommunicerat, hur medierna rapporterat och hur medborgarna reagerat. Detta sker mot en bakgrund av samhällen där förtroendesiffrorna är höga, samarbetsviljan är stor och en låg politisk konfliktnivå.


Men skillnader finns också. Frågan är bara hur betydande de ska bedömas vara. Är de väsenskilda eller handlar det om en gradskillnad? I boken visar analyser att politikerna tog större plats i Danmark, Norge och Finland jämfört med Sverige och Island. Sveriges regering fick ju också kritik av coronakomissionen att ha förlitat sig för mycket på Folkhälsomyndigheten. Men sättet som politikerna kommunicerade, att mana till enighet och ansvarstagande var likartat. Däremot skilde det sig en hel del i hur sociala medier användes av ledande politiker, där vissa använde det för att visa medkänsla och uppskattning (Fredriksen i Danmark), medan Löfven i Sverige hade ett ovanifrånperspektiv och mer använde sociala mediekanaler för att trycka på att medborgarna skulle vara solidariska och ta till sig budskapen. 

I detta arbete var presskonferenserna centrala redskap. De kan ses som "rättfärdiggörande presskonferenser", där alltifrån hur de iblandade kommer in i lokalen, i vilken ordning talarna kommer, hur de är klädda och vad de säger bidrar till en känsla av brådska och kris. Själva syftet med hela retoriken är att rättfärdiga de beslut som tas ifråga om krishantering och så fungerade presskonferenserna i alla nordiska länder, även om det tog sig lite olika uttryck.

En skillnad mellan myndigheternas kommunikation var att den svenska retoriken byggde på logos, hur Sverige tidigare lyckats klara kriser genom effektiva metoder och att åtgäder måste ha "evidens", men också vädjande till pliktkänslan hos befolkningen. Den norska retoriken var mer ethosbaserad och handlade mer om att knyta an till medborgarnas solidaritet och "dugnad", inte minst med kopplingar till hur norrmännen klarat tidigare kriser såsom andra världskriget och massakerna på Utöya. I den danska strategin finns det drag av att appellera till "civic mindeness", om hur man ska bete sig och då inte minst att skydda andra. Sedan finns det skillnader i att både danska och svenska informationskampanjer hade inslag av humor, vilket inte syntes i Norge.

 
Informera eller granska - mediernas dilemma

Går vi till medierna är själva mängden nyheter något som skilde ut pandemin från tidigare kriser. Vi har troligen aldrig sett något liknande. Det innebar också att i stort sett allt annat trängdes undan. Allt handlade om pandemins härjningar runt om i världen (även om rapporteringen mest rörde det egna landet). I vågskålen för medierna ligger alltid balansen mellan att informera och granska. Dilemmat är inte specifikt för pandemin, men blev väldigt tydligt och frågan många ställde var om det blev för mycket informationsspridning och för lite granskning. Här verkar det finnas skillnader mellan länder, inte minst beroende på om politikerna intog scenen eller inte. I Sverige var det borgfred och politikerna satt still i båten. Det innebar också att det blev minder utrymme för debatt och kritisk granskning (även om sådant givetvis förekom). När politikerna håller sig undan blir det experter som tar deras plats i en kris av det slag vi sett. Men dessa kan aldrig synas på samma sätt och kommentera det som sker i den dagliga politiska offentligheten. Skillnaden blir tydlig mot Danmark där kritik och granskning fick större plats, men också till ett pris att medierna själva blev kritiserade för att granska för mycket och inte bidra till att landet klarar krisen. Här blir dilemmat mellan olika normativa krav på kriskommunikation synliga: För det första behöver medborgarna information och de behöver granskning av makten men också information som bygger och håller samman samhället. Medierna kan därmed uppfattas som illojala speciellt i tider av kris då krav på en enad nation slår till.

Men generellt sett var pandemin en revansch för traditionella massmedier. Inte minst de direktsända presskonferenserna blev en lägereld där medborgarna samlades för att uppdatera sig om läget. Generellt ökade också både konsumtionen av traditionella medier, inte minst public service under pandemins första fas. Även medieförtroendet ökade. Men efter ett tag minskar både konsumtion och tillit till nivåer som gällde före pandemin.


Rallyeffekter och sprickorna i samhällsväven

Samma mekanism med tillfälliga toppar i förtroende och stöd - så kallade rallyeffekter - syntes också för regeringar och myndigheter i Norden. Nivåer skiljer sig en del, där det finns ett större tapp för svenska myndigheters strategi när dödstalen steg, men de generella mönstren är desamma. Hanteringen av minskskandalen i Danmark gav också ett tillfälligt mindre stöd för den danska strategin. Gemensamt är dock att siffrorna efter ett år in i pandemin liknar de som gällde innan covid-19.

Men det finns också sprickor i samhällsväven, inte minst är de synliga för språkliga minoritetsgrupper. Till en början var informationen om pandemin fokuserad på de nationella språken, även om det kom översättningar av kampanjbudskap efter hand. Vad som verkar tydligt är att masskommunikation via medier varit viktigt även för språkliga minoriteter och inte minst via medier på deras eget språk. Men andra kanaler såsom interpersonell kommunikation via personer med högt förtroende i lokalsamhället har varit centralt för att även språkliga minoriteter kunnat ta till sig kriskommunikation. 

Finns det då en nordisk modell för kriskommunikation? Vi kan inte riktigt slå fast att en sådan existerar. Visserligen bidrar det höga förtroendet för myndigheter, medier och mellan människor till att kommunikationen kan förlita sig på mer frivilliga än tvingande regler. Även retorik som knyter an till medborgaranda fungerar bättre än i samhället där samhällstilliten är mindre och polariseringen större. Men det finns som visats ovan en hel del skillnader mellan de nordiska länder i hur pandemin kommunicerades, vilket gör att vi nog måste ha bättre systematiska jämförelser med andra länder innan vi kan avgöra om likheterna eller skillnadern ska vara det mest utmärkande för de nordiska ländernas kriskommunikation.

 





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?